Mardrömmen som kan bli verklighet

Värre än så här kan det knappast bli. Att behöva flytta till AIK-hålan Råsunda väcker känslor i mitt innersta som klart överträffar varje insläppt mål, varje derbyförlust mot AIK, och varje Sharbel Touma-affär någonsin. Frustrationen är oerhört tydlig bland djurgårdare idag. Mest förbannad ska varje blårand ändå vara över att Stockholm Stads politiker som verkar sakna allt mod, och framförallt intresse över att leva upp till årets epitet; "Europas idrottshuvudstad". Stockholms Stad har nu återigen genom sin ovilja att stödja en av kommunens två verkliga flaggskepp, egentligen spelat ut dem mot varandra och därmed tvingat ut Djurgården till en kranskommun där regionens tredje stora klubb redan huserar. Stockholm kommer alltså ha en storklubb, medan Solna innefattar två.

Efter en sömnlös natt, har jag försökt tona ned mina känsloutsvävningar och hålla en pragmatisk hållning till en framtid i betongbunkern. Jag har pressat mig själv genom att använda argument som att vi de facto vunnit flera SM-guld på Råsunda, håller publikrekordet där, den troliga ekonomiska vinningen samt att Stadion, med dagens utformning inte håller för Uefas krav. Dessa faller dock till korta när jag betänker den oerhörda betydelse och identitetsskapare Stockholms Olympiastadion är för föreningen och dess supportrar. Fler argument för Stadion behövs egentligen inte, men eftersom vi är utelämnade åt okunniga politikers viljor så har vi inget val. Trots denna insikt är jag inte beredd att acceptera Råsunda- alternativet ännu. Kanske ska vi göra som Galatasaray och helt enkelt ta böterna, och strunta i "direktiv"? Nej, det är en osund och oprofessionell inställning och gagnar ingen. Istället är det Stockholm Stads förbannade ansvar att satsa på Djurgårn Fotboll. Så är det!

Att sova med fienden

Att samarbeta med AIK som klubb är egentligen inte det värsta, det hade nog varit att samarbeta med Hammarby. Här råder det uppenbarligen delade meningar i djurgårdsleden. I mitt tycke sitter Hammarby med ett för kapitalstarkt ägande för att ett påstått nybygge i Älvsjö med dem skulle vara tillräckligt intressant. Dessutom så är vår relation till det andra aktuella alternativet med ett ombyggt Söderstadion noll. En liten tröst i bedrövelsen är att vi troligtvis får vara med att utforma en framtida "tvillingstadion". Här lär det dock krävas omfattande kompromisser i ett 50/50-ägande innan vi över huvudtaget får se en blårandig prägel på arenan.

Alternativet som vi djurgårdare anser bäst av de sämsta är givetvis att bygga på Kristineberg, Kungsholmen. Det är inte aktuellt för Hammarby som det ser ut idag och vi har ett dödläge, där enda vinnarna är kommunens budgetansvarige. En våt dröm går alltså om intet.

Utan DIF dör Stadion.

Det räcker dock inte att debattera, dessa, sämre alternativ. Istället måste vi måste fokusera oss på Stadion, sluta leden och hitta lösningar för spel där. Det måste samtliga djurgårdare inse, och det är nu!

Vad kan vi göra då? Vi måste till en början sätta oss på tvären. Vi måste vägra bli hunsade och därmed avstå Råsunda-alternativet för tillfället. Så länge vi får spela på Stadion, med gällande krav och det får vi nu måste vi spela på vår hemmaarena. Men är det politisk riktigt av Djurgården? Som jag ser det har Djurgården och AIK satt press på politikerna genom detta välregisserade ställningstagande. En kontring mot Hammarby om man så vill. Fortsätter vi att acceptera den politiska oviljan och därmed hunsningen av oss , så förlorar vi kanske den press vi sätter om vi stannar på Stadion. Å andra sidan, och det är viktigt, så är Stadion vårt hem - alltid. Något vi aldrig självmant ska lämna, särskilt inte för ett politiskt rävspel. Vi står över det.

Trots detta så har jag har full förståelse för de som resonerar om vad som kan blir positivt eller negativt med en eventuell flytt till Råsunda. Det är naturligt att förlika sig med tanken. Det har jag själv försökt göra hela natten. Men det leder ingenstans. Vi måste istället vara benhårda på krav om spel på Stadion. Som supportrar har vi inte råd att se Råsunda som ett "verkligt" alternativ ännu. Det är alldeles för tidigt. Det blir en tråkigare och senare fråga.

Nu måste vi dra upp riktlinjer för vad vi KAN göra! Vad varje Djurgårdare kan bidra med. Någon vill rösta bort "sossarna" från regeringen, en annan avsätta "borgarna" i Stadshuset. Jag är mer jordnära, men tror på fullt allvar att vi på olika sätt kan göra våra röster hörda långt innanför och utanför Stadshusets väggar. Vad som återstår är att i första hand sätta en gigantisk press på Stockholms stad, genom att agera! De är trots allt folkvalda av oss och en demonstration utanför stadshuset med fem tusen ilskna djurgårdare kommer väcka de slumrande politikerna, de ansvariga i idrottsnämnden och tjänstemännen i förvaltningen. I andra hand måste vi supportrar att sätta press på DIF fotboll, genom en konstruktiv dialog på medlemsmötet den 12 mars.

Vi måste jobba mot samma mål, och se helheten. I tredje hand bör vi faktiskt sätta press på Svenska Fotbollsförbundet som trots allt måste ha en policy gentemot Uefa och knappast stillasittande kan acceptera att vi går mot en Allsvenska som kommer att spelas med 14 lag på 1-3 arenor. Alltså dialog med Lagrell och kompani. Ja, jag vet att Djurgårn redan har fört sådana diskussioner, men det räcker inte. Nu är det allvar.

Argumentet från den mest känslosamme är att "Djurgårn dör utan Stadion". Så långt eller så lågt får ingen rättrogen sänka sig. Det är en skymf mot föreningen att resonera så, eftersom Djurgården Fotboll är större än alla arenor för att använda sig av Tommy Jacobssons ord efter presskonferensen idag. Det är Djurgårdens plikt mot sina medlemmarna att leta efter alternativ till en tröstlöst Stadion situationen. Såsom man nu har gjort. Att organisatoriskt och därmed sportsligt måla in sig i ett hörn, att låsa sig helt vid Stadion kan verkligen kosta Djurgårn livet, för att vara lika dramatisk. Plötsligt hamnar vi i en situation där vi får förlita oss till Svenska Fotbollsförbundets, eller ännu värre, AIK:s goda vilja att kontinuerligt hyra ut Råsunda till oss, eftersom Uefa gör verklighet av sina riktlinjer och kräver x antal toaletter per åskådare etcetera och ändå omöjliggör Stadion inom ett par år.

Problemet ligger egentligen inte hos Uefa, utan i det simpla faktum att ansvariga inom Stockholms Stad inte vill släppa K-märkningen av Stadion. En K-märkning som innebär att Stadions exteriör ska förbli orörd. Ett stelt beslut som innebär att Stadion kommer att förfalla och att Stockholm förlorar ett flaggskepp. Det förslag som Djurgården Fotboll har lagt fram innebär, om jag förstått det hela rätt, att man kombinerar en modern fotbollsarena med att också inhysa idrottsmuseum med mera. Det vill säga att levandegöra området för idrott för en lång tid framöver. Detta skulle dock inte innebära någon större förändring av den rättmätigt K-märkta borgen, men att man sätter plaststolar Uefa-krav istället för träbänkar och tar bort löparbanorna för att kunna utöka kapaciteten.

Djurgården Fotbolls mål är givetvis att på så sätt vårda Stockholms Stadion, men på det örat lyssnar inte kommunen. Istället resonerar man att Stockholms Stadion gärna kan bli en relik, som bara inhyser DN-galan och Speedway grand prix en gång om året. Hyresgästen DIF får lämna sitt hem för att hyresvärden Stockholms Stad inte kan möta de allmänna krav som ställs på "boendet". Är det rätt?

Som avslutning vill jag bara uppmana folk att inte under några som helst omständigheter låta det här gå ut över det sportsliga och därmed spelarna och föreningen i stort. Vi ÄR vad som gör Djurgården unikt, och denna säsong är viktigast i mannaminne ur supporterhänseende. Det är nu vi behövs med vårt fantastiska engagemang på matcherna. Bojkotter och annat är löjeväckande inställning hos ett fåtal. Stöd istället Järnkaminernas Rädda Stadion kampanj se jarnkaminerna.nu. Dyk upp på en eventuell demonstration. Det är nu agnarna skiljs från vetet.

Boven är Stockholms Stad. Glöm inte det.

Av Mathias Lindmark 04 mar 2002 18:13