En liten skrapa på bilen

Har kört från Bad Homburg och stannat i Hannover. Det var tur det, babyn orkade inte sitta i bilen när vi kröp hundra kilometer på tre timmar. Jag kommer definitivt inte sakna dessa stau; bilköer. När jag hade vänt av i Hannover, hittat ett hotell, matat ungen och satt på tv:n visade det sig att mellan Hannover och Hamburg var det en kedjekrock på 38 bilar och stau över 30 kilometer. Det räcker med att jag krockade redan innan vi startade, tänkte jag, och tackade Gud för att ha stannat i tid.

När hela huset var målat invändigt och städat enligt hyreskontraktens krav lämnade vi tillbaka nycklarna. Alla utom en extra garagenyckel som jag glömt i min ficka. Men ingen kollar ändå när man gör nya nycklar, ja de låser ju faktiskt sällan, så det spelar ingen roll. Och jag tänker inte besöka vårt före dette garage i den närmaste framtiden. Frau Hohlstein kom från grannhuset och vi började gråta. Hon är den enda som talar så klar tyska att jag förstår allt, och hon vet alltid vilket ord jag letar efter. Hon hade varit tv-hallå i öst för länge sedan, hon talar i telegram. Hon och hennes familj har varit en klippa under dessa tre år i byn Ober-Erlenbach. Jag vände mig inte om när jag gick.

På vägen till Kristoffers öppnaförskolas avskedsfest körde jag via Frankfurts östra sida. En lastbild stod mitt i vägen, som vanligt, här är trafik alltid i kaos. Jag väntade och blinkade för att visa att jag snart skall köra om. Motfarande bil stannade och blinkade med heljus "kom", något som tyskar ofta gör - ger plats. Jag svänger och KRASCH en liten röd bild kom som en spjut bakifrån. Jag träffade passagerardörren. Den böjdes inåt. Massor av jugoslaver, albaner, polacker, ukrainare, bosnier och andra östeuropéer såg olyckan som skedde precis vid West-Kreuz begagnade autoförsäljning, där man kan säkert hitta sin bil om den stulits under semesterresan. Ingen såg olyckan när jag frågade. Lastbilen försvann och jag kände tårarna komma. Jag skakade, hulkade, alla minnen under dessa år bubblade inuti mig. Jag hade haft det bra här i Hessen.

Blandade känslor av sorg och saknad, oro och rädsla mixat med glädjen av att komma närmare de kära rördes i allt snabbare takt inuti mitt hjärta. Jag ringde min man och bad den andra bilchauffören att ringa polisen. Han hette Dino och ville inte, istället gav han mig sitt mobilnummer.

Vi testade varandras mobilnummer om de verkligen ringde och sedan stack han. Jag grät. Min man kom och kramade om mig. Han inspekterade den ganska obetydliga skadan på bilen - vi har en bastant tysk Opel som tål krockar. Lite färg var borta och en nästan osynlig buckla fanns där, det mesta av krocken hamnade dock på gummilisten.

Poliserna på närmaste station var vänliga och mina tårprydda kinder fick många förstående blickar. De frågade om någon var skadad. Jag frågade om de kunde engelska. De svarade "ja". När jag hade berättat min version tog de telefonnumret till Dino och kallade honom genast till plats. Han kom och gav mig en ilsken blick. Alla vi trängdes i en spartansk lokal och polisen förhörde oss. Dino var misstänkt för att ha flytt från olycksplatsen. Men herregud, insåg jag, det är allvarligt, och snarast försökte jag rätta till missförståndet. Jag bad om att ha en tolk och påpekade att killen lämnat sitt telefonnummer - det betraktar inte jag som flykt.

Det slutade med att jag skulle betala 80 euro för polisen, eftersom jag har redan registrerats ut från Tyskland och då betraktas som utböling i rättsapparaten. De vill ha garantier för något. Så jag bestämde mig att dra mig ur denna story helt, även om det innebär att vi får inget från försäkringen eftersom Dino nekar sin skuld. Jag missade Kristoffers fest och kom med alla kakor och saft just när sista barnet skulle gå. Jag kunde bara inte sluta gråta.

Flyttlasset kör någonstans runt Europa just nu. Den packades i två lastbilar varav den ena skulle sedan till München och hämta motorcyklar och den andra till Paris och hämta köksskåp. Sedan skulle de köra grejorna till Finland och därefter ta vår last till Sverige. Vi får beresta möbler till det nya hemmet.

Nu har jag tagit mig till Skåne och bor hos vänner ett tag. Gråten har lagt sig men jag vet att jag kommer att sakna så mycket från Tyskland, detta enorma spännande land som egentligen är 16 delstater med olika kulturer, regler och klimat. Vi känner detta EU:s största och mäktigaste land så dåligt, så att bo där är verkligen ett äventyr som visade att fördomarna inte stämde.

Tyskar var inte otrevliga utan vi fick vänner för livet. De gillar djur och barn, de är inte punktliga eller organiserade, tvärtom. De är besserwissers ibland men det må de vara eftersom de är trevliga, och artiga. De kallar även kvinnor vid efternamn och har inga personnummer. De har mamma-barn parkeringar vid affärer och trevliga tunnelbanevakter som hjälper med kassar. De har Frauenplätze - kvinnoparkeringar - i parkeringshus för säkerhets skull där det är ljusast och närmast dörren. De har öl men också en fantastisk vinkultur utöver Liebfraumilch - får hoppas att även Systemet upptäcker den. Det bästa med dem är att de utgår från att du är sjysst och ger dig chansen tills du bevisar motsatsen. De utgår inte ifrån att alla är fifflare och skall kontrolleras. Jag kommer att sakna det.

Jag kan inte låta bli att le lite över den sista dagen, alla de inblandade som inte visste att jag flyttar, de måtte ha trott att vi nodbor är oerhört känsliga över våra gamla bil. En liten skrapa och hon gråter som om någon dött och han tröstar utan att vika sig en tum från hennes sida...

Auf Wiedersehen Deutschland! Bis Bald! Tschüss!

Av Johanna Parikka Altenstedt 04 mar 2002 12:58