Westessons 100 favoritfilmer: nr 63

Svenskan har inget vettigt ord för "stalker". "Förföljare" täcker inte hela innebörden av besatthet, beundrande och aggression. Själva fenomenet har förekommit även här; en kvinna var så passionerat förälskad i Evert Taube att hon helt sonika brände ner hans älskade Sjösala till grunden.

I två av sjuttiotalets stora amerikanska filmer - Robert Altmans "Nashville" 75 och Scorseses "Taxi driver" 76 - skjuts kändisar, countrysångare och politiker, ner av besatta män som inte kan tygla sin vrede och fixering.

Detta kom att ske ett par gånger på riktigt under det alltmer stjärnbesatta åttiotalet. 1980 trängde Mark Chapman igenom samtliga undertexter till Salingers "Räddaren i nöden" och tolkade det som så att han var tvungen att skjuta John Lennon. Och året efter var John Hinckley så bokstavligen vansinnigt fascinerad av Jodie Foster - barnstjärna från bland annat "Taxi driver" och "Bugsy Malone" - att han inte fann någon annat råd än att sätta en kula i Ronald Reagan.

Kopplingarna är inte alldeles klara för en friskförklarad. Klart är i alla fall att Lennon knappt hunnit studsa till gatan innan journalisterna ringde Altman och frågade om han kände sig skyldig till mordet. Altman fann sig och kontrade med att det var samhället som skulle känna sig skyldigt som inte lyssnat till hans varning.

Och Scorsese fick klä åtskilliga skott för attentatet mot Reagan med facit i hand borde han hyllats, men det är ett stickspår, inte bara på grund av Jodie Foster utan också för att dådet påminde om Travis Bickles i "Taxi driver". En debatt blossade upp om filmvåldets inverkan på åskådarna, där Moral Majority-maffian i USA och Hem & Skola i Sverige snabbt blandade in videovåld, hårdrock och allmän dekadens, och flera budbärare blev skottskadade. Scorsese stod pall.

Hans svar var att göra ännu en film om en stalker, där nyanserna förtydligas. Robert De Niros Rupert Pulpkin är världens kanske sämste ståuppkomiker detta var innan Janne Bylund och John Houdi och han är lika besatt av sin egen karriär som sin idol, talkshowvärden Jerry Langford nedtonat spelat av Jerry Lewis, kungen av talkshows Johnny Carson var tillfrågad men tackade nej. Han gör det som i en svårt omtöcknad hjärna är det enda raka: kidnappar idolen och stjäl hans programtid.

Scorsese och De Niro var vid det här laget ett väl inarbetat par. De hade gjort tre filmer tillsammans, där De Niro för varje gång bara fick breda ut sig mer och mer. De kom från samma plats och talade samma språk, hade samma inställning till film och teater och människor. "King of Comedy" gjordes faktiskt på De Niros initiativ. Han hade, tack vare "Taxi driver" och "Tjuren från Bronx" men också "Gudfadern II" och "Deer Hunter", blivit en Kändis. Han kunde helt relatera till Paul Zimmermans manus. Scorsese var en doldis, som bara ställde sig någon minut per film framför kameran som en Hitchcock-hyllning, och kunde vagga runt på sin älskade New York-gator med rätt stuk på sina skjortkragar utan att bli antastad.

Att påstå att Robert De Niro är en genial skådespelare är lika kontroversiellt som att påstå att Dan Hylander är en föredetting. En man som uppenbarligen trivs bättre i skepnad av någon annan än som sig själv. Coppola påstås en gång ha sagt: "Jag gillar Bob. Frågan är bara om han själv gör det."

I en hysteriskt rolig intervju i Playboy, som den svenska tidskriften Prat körde 1989, används ett otal timmar och tio tidningssidor till att få Robert De Niro att svara på... absolut ingenting. Efter var tredje fråga slår han av bandspelaren och säger till intervjuaren, Lawrence Grobel, att det vill han inte svara på. Efter var femte fråga noterar Grobel att De Niro tittar på klockan. Om tolkningen av Rubert Pupkin säger De Niro att han föreställde sig figuren som en seriefigur eller en kyckling och sen vill han inte prata mer om det.

Liksom vänner och kollegor som Dustin Hoffman, Al Pacino och Faye Dunaway var han fostrad av teaterpedagogen Stella Adler och Konstantin Stanislawskis metodagerande, som alltså i korthet går ut på att till hundra procent leva sig in i människan man spelar. Med hjälp av improvisation och handfastheter - ska du spela taxichaufför kör du taxi, ska du spela tjock äter du upp dig trettiofem kilo, ska du spela saxofonist lär du dig att spela saxofon - söker man sig in till huden på sina roller.

En av skådespelarvärldens mest spridda anekdoter härrör från inspelningen av Schlesingers "Maratonmannen", där Dustin Hoffman höll sig vaken nätter i sträck för att kunna agera som om han varit vaken nätter i sträck. Den engelska karaktärsskådespelaren och Shakespearetolkaren Laurence Olivier, som han spelade mot, lär då ha titta på honom och sagt på högdragnast tänkbara brittiska: "Dustin, have you ever tried acting?"

Komikern Jerry Lewis kom från ett helt annat håll än metodagerandet. Han började som komisk sidekick till Dean Martin, en clownfigur som avbröt Dinos barytonballader, och blev så småningom femtiotalets meste crazykomedistjärna och -regissör med filmer som "Den galne professorn" och "Doktor Jäkel och Mr Hyde". Enligt en aldrig bekräftad sägen från inspelningen av "The King of Comedy", lär De Niro ha försökt reta upp juden Lewis med antisemitiska förolämpningar för att skapa den rätta aggressionen mellan rollfigurerna. Istället för att bli förbannad i rollen som Jerry Langford, blev Jerry Lewis istället rädd som sig själv.

Den blev ingen hit när den kom, och den är hyfsat svår att hitta på video också idag. Den är en av Scorseses bortglömda pärlor, helt överskuggad av de intensivare och personligare maffia- och psykopatdramerna, men väldigt stark i skildringen av galenskap och förbannat rolig i belysandet av folks schizofrena förhållande till celebriteter i en berömd - sann! - passage har inte Jerry Langford tid att göra någon tjänst åt en vänlig kvinna på gatan, varpå hon stelnar och skriker åt honom att hon önskar honom cancer. Har man undertecknads stora intresse för komiker och kändisvärlden är den omöjlig att bortse ifrån.

Komplement: Jerry Lewis gör en seriös roll som framgångsrik komiker också i Peter Chelsoms bitterljuva "Funny bones" 95. Också där ställs han mot en annan komikers - hans sons - brist på talang och succé. Mycket rörande i beskrivningen av män och med outsägligt tråkiga brittiska badortsmiljöer som kuliss.

Av Valdemar Westesson 02 mar 2002 16:59