En annan födelse

Natten bredde ut sig som en tjock svart slöja över Teheran. De sista motsträviga oranga och rödvioleta nyanserna hade sedan ett par timmar tillbaka tonat bort i den mörknande himlen, men sensommarvärmen dröjde sig ännu kvar. En häftig regnskur som fallit fram på kvällen hade en kort tid skänkt lite svalka åt den jättelika huvudstadens sömniga invånare men nu steg den kvalmiga luften ur stadens porer och tryckte sig bakom fönsterrutorna.

I ett litet hus i Narmak, i den östra delen av staden, låg Fariba vaken i sängen. Sömnen ville inte infinna sig och hon kände sig förtvivlad. Från den ena tanken hoppade hon till den andra, som på klivstenar i ett dunkelt träsk. Hon hoppades att en klar insikt skulle, likt den ljusfläck som letat sig in i rummets mörker från gatubelysningen, uppenbara sig i siktet och belysa vägen ut.
Med ryggen vänd mot henne låg Nima orörlig och låtsades sova. Också han brottades med osynliga krafter som invaderat hans hjärna och inte lät honom uppnå stillhet i sitt sinne. Det var tyst i huset. Då och då hördes en bil köra förbi ute på gatan. Bandspelaren hade för länge sedan spelat färdigt en lågmäld musik och lämnat den strama luftens partiklar att svänga till det monotona suset från luftkondtioneringen.

Huset ägdes av en morbror till Farzad, Nimas bäste vän. Tillsammans med sin familj brukade morbrodern varje sommar åka på semester till Kaspiska havet i norra delen av landet. Morbrodern anförtrodde husets nycklar åt Farzad för att han skulle vattna blommorna och sköta trädgården medan han själv var bortrest. Han var också medveten om att dagens ungdomar behövde en fristad för möten av intimare karaktär och hade överseende med de äventyrliga skådespel som i Farzads regi tilldrog sig i huset.

Farzad visste att Nima och Fariba behövde ett ställe där de ostört skulle tillbringa en tid för sig själva. Tidigare på kvällen hade han bjudit dem på te där. Förgäves hade han försökt muntra upp sina före detta skolkamrater som nu var ovanligt tystlåtna. Han berättade de senaste skämtsamma historierna om de nya makthavarna i landet. Skrönor som folk i vanmakt och av skadeglädje spred från mun till mun, snabbare än vad nyhetsbyråer kunde förmedla en nyhet. Men utan att kunna lätta stämningen hade han till slut gett upp. Sedan hade han, i ett outtalat samförstånd, lämnat det älskande paret i ensamhet, med löfte om att komma tillbaka följande dag på förmiddag.

Det var inte första gången som Fariba och Nima sökte en tillflyktsort där. De hade ingen möjlighet att träffas hemma hos varandra. Faribas familj ville inte veta av Nima och Nimas familj tyckte att han fortfarande var för ung för att ge sig in på bedrifter med det motsatta könet. Familjernas övervakning hade tvingat dem att allt oftare mötas i smyg och de få gångerna de fick tillfälle att ha ett tak över huvudet när de träffades var väldigt uppskattade.

Men den här gången visste de inte hur de skulle bära sig åt. Orden fastnade i munnen och ville inte uttrycka sig med ljud. De kände sig en aning främmande inför varandra och deras blickar vägrade mötas. Under de senaste dagarna hade de smågrälat nästan varenda dag. Att vara utan Nima hade, från att vara en obehaglig tanke, långsamt växt till en bitter sanning för Fariba. Hon var ängslig och kände inte igen sig i vad hon gjorde och sade. Innerst inne visste hon att det var en omöjlighet, men likväl hade hon förklarat att hon ville följa med Nima. Det spelade ingen roll hur farligt det skulle kunna bli. Hon kunde inte tänka sig tillbringa dagar, veckor vem vet kanske år utan honom.

Nima var själv hårt ansträngd. Den ena händelsen hade inträffat efter den andra utan att lämna något utrymme för eftertanke och reflektion. Han visste inte när han måste ge sig iväg och än mindre var han informerad om vilka fler äventyr som kantade hans väg. En inre röst sa honom att han stod på tröskeln till ett annat kapitel i sitt liv. En dörr skulle öppnas och han skulle stega in i ett annat rum ovetande om vad som mötte honom där. Han skulle kanske få chansen att återvända, öppna samma dörr och gå tillbaka, men han visste inte när eller hur.

Nima förstod att det nu kom an på honom att försöka lugna Fariba på samma sätt som hon så många gånger tidigare tröstat honom i sin förtvivlan. Han bröt tystnaden, gick fram till Fariba, kramade om henne och förklarade återigen att han älskade henne över allt annat. Han skulle se till att de snarast skulle återförenas. Så fort han kommit fram skulle han höra av sig. Han skulle ringa henne och skriva brev varje dag. Lugnare av samtalets läkande kraft hade de sedan passionerat givit sig åt varandra. Aldrig tidigare hade njutningen hemsökt dem i så hög grad tillsammans med smärta. Ömsom gråtande och ömsom stönande av glädje hade de låtit sina kroppar föra vidare deras talan tills de utmattade fallit i ett dvalaliknande tillstånd.

Men tröttheten hade inte förmått att ledsaga dem ända till sömnens rike. Nu låg de, på ett ömhetsords avstånd, bredvid varandra i det öde land som efter kärlekens extas breder ut sig. Förbindelsens band var brutet och likt asätande fåglar återvände de oroliga tankarna och cirkulerade över deras kroppar.

Den digitala klockan på nattygsbordet blinkade oåterkalleligen fram stunderna. Tiden gick inte med på att stanna eller tänjas ut. Snart skulle de röda siffrorna nollställas och dagen skulle officiellt dödförklaras.
Fariba makade sig tyst ur sängen och gick på toaletten. När hon kom tillbaka in i rummet låg Nima fortfarande på sida i sängen. Hon kröp under det tunna täcket, kramade hårt om Nima och smög in sitt huvud under hans arm.
Faribas beröring, likt den droppe som får fördämningen att brista, skakade liv i Nima. Han kunde inte längre hålla sina känslor tillbaka, vände sig i ett ryck mot Fariba och gömde sitt ansikte mellan hennes bröst. Hon slog armarna runt hans snaggade huvud och kände hur en varm ström långsamt började rinna ner i dalen mellan sina bröst.

Av Namdar Nasser 02 mar 2002 16:50