Inte en krona i bidrag!

INTE EN KRONA I BIDRAG!
På Sveriges Television visades igår en dokumentär gjord av filmaren Bengt Nilsson. I den försöker han ta reda på vart FN:s, tillika våra bidrag, tar vägen. För att ta reda på det har Bengt besökt Lockichoogio i Kenya, en gränsstad till Sudan. Sudan är det egentliga målet för bidragen men distribueringen av dessa sker från grannlandet Kenya. Detta medför en hel del extra kostnader som arrendering av flyg, löner till flygpersonal med mera. Dessa anses då vara utgifter utöver de löner som redan betalas till hjälparbetare anställda av FN eller något annat underorgan.

Ett annat problem som Bengt tar upp är de verksamheter som blomstrar på grund av bidragsbehoven, den fria marknaden utnyttjar kriget för sina affärer. Grejen är också att det är mestadels västerländska företag som vinner profit på detta, det betyder i sin tur att bidragen vi skickar går tillbaka till ursprungslandet och inte till de behövande.

Det jag ställer mig undrande till i denna administrativa bidragsdjungel är om det ens är rätt att ge bidrag på detta sätt? Klart ska människor ha mat om behovet är akut men hur akut kan det vara i mer än tio år? För det glömde jag nämna, i mer än tio år har detta bidragsgivande pågått och då kan man undra varför. Varför hjälper vi från väst inte dessa människor att bygga upp landet? Var det inte så vi kom att delta i samhällslivet genom att bli skolade politiskt? Den allmänbildning vi anser självklar missunnar vi andra genom att göra dem beroende av oss. För det är vad jag tror! Det måste finnas någon vinning då människor slutar odla sin egen mark och istället tittar upp mot himlen och väntar på att nästa plan kommer för att ge dem mat. Västerländska företag har makt över den "fria" marknaden, varför skulle de vilja ge upp en säker inkomstkälla som FN: s bidragspengar för den fattiga befolkningens skull? De anställda hjälparbetarna gör allt för att behålla det goda jobbet och för att kunna det måste de visa på att det fortfarande finns ett bidragsbehov. Ett behov av två miljarder kronor, för det är vad FN skickar ut varje år. Nu kanske ni ser vart vi hamnar i detta onda bidragshjul?

Det är hemskt att säga men jag tror bestämt att det finns mycket att vinna på om dessa människor och länder är beroende av oss. Deras naturtillgångar som olja tar västerlandet vara på. Företag sponsrar gerillan för att få ett fortsatt krig vilket då genererar till fortsatt business. Och om jag inte varit tillräckligt tydlig så är det våra bidragspengar som håller dessa företag flytande.

Jag menar inte att företagsamhet och konkurrens är fel men jag menar att det ska komma alla tillgodo. Alla ska få samma chans att delta vilket inte är fallet i Sudan eller Kenya. Det visade sig också att de västerländska företagen först och främst anställer sina egna, det vill säga vita, vilket betyder utkonkurrerad på grund av hudfärg trots att majoriteten är svart. Och vi kallar oss upplysta!

Jag anser mig färdig med att skänka pengar till något som i långa loppet skapar beroende. Jag skänker inte pengar för att hjälparbetare ska kunna leva ett skattefritt lyxliv när den behövande och svältande befolkningen får titta på. Men jag hjälper gärna till att utbilda, att förmedla den kunskap som krävs för att ha möjlighet att bygga upp ett demokratiskt land. Jag ger gärna lokalbefolkningen de medel som krävs för att skapa fri handel, jag vill ge dem resurser och medel till att skapa sig ett drägligt liv, ett liv som mitt och ditt. Men jag kan inte göra det ensam!

Av Jytte Rydiger 01 mar 2002 14:34