Livet är etthundra adrenalinkickar!

I Oprahs program var temat hur man får ut mest av livet. En ung man hade svaret. Han hade gjort en lång lista över allting han skulle hinna med i livet. En topphundra-lista. Ett: Hoppa fallskärm. Två: Hoppa bungyjump. Tre: bergsklättring. Resten av listan är inte så svår att föreställa sig.

Han berättade hur nöjd han var och att det inte längre kändes som han kastade bort livet. Hans enkla metod - nästan upphöjd till någon sorts program för livskvalitet - prövades också av flera andra. De skrev en lång lista och satte genast igång att pricka av punkterna på samma sätt. Alla sa att det var ett genialt sätt att få ut maximalt av livet.

Listorna var fulla av olika sätt att få en adrenalinkick. De uppmuntrade andra att göra likadant som dem: först arbeta hårt för att få ihop pengar, sedan betala några hundra för att få gå upp i ett torn och hoppa ner. Adrenalinkick i två sekunder. Dags att gå hem igen. Arbeta mer.

99 kvar.

Jag undrar om amerikanens idéer om hur man får ut mest av livet inte är typiska för det västerländska samhället, även om jakten på kickar tar sig många andra uttryck. Ett vanligt sätt är kanske att titta på dokusåpor man tycker illa om, då blir man ju garanterat ilsken. Det är förstås bra för tillväxten - upplevelseindustrin omsätter väl en och annan dollar och euro. Ett fallskärmshopp kostar ett par tre tusen, ett bungyjump några hundra. Ju hårdare vi arbetar, desto rastlösare blir vi. Desto mer pengar vi tjänar, desto bättre kan vi bota rastlösheten. Vi kan få utlopp för känslorna, avreagera oss, eller vad vi nu vill kalla det. Först adrenalin i överskott genom stress på arbetet - sedan lite till på fritiden genom de så kallade kickarna. Vilken enastående tillväxtmaskin och självförbränningsapparat på samma gång. Särskilt med tanke på att vi får allt mindre tid att tänka efter vad det är för karusell vi sitter i.

Enligt en del forskare slog våra förfäder ihjäl många flera djur än vad som behövdes för dagsfödan. Varför kan man undra, kanske för att få en adrenalinkick. Men nu är vi civiliserade - vi delar på uppgifterna. En slår ihjäl djur så att vi andra får föda. En reser ett torn vi andra kan hoppa från.

Hur skulle din lista se ut? Hur gör du för att inte kasta bort livet?

Jag undrar varifrån denna oro kommer över att kasta bort livet. Hur kommer man ens på tanken? Jag tror ibland att det handlar om en rädsla för döden som kanske är starkare i väst än på andra ställen. Tiden går. Hjälp, jag hinner inte. Snart är det över. En medicin är väl då att betala för att utsätta sig för dödsfara.

Jag för min del har inte gjort någon topphundra-lista än. Jag har inte tänkt närmare på vad jag måste hinna med innan livet är slut. Det är inte så bråttom. Det är ju inte så att allt annat försvinner bara för att jag är borta.

Det har funnits människor före mig och det kommer att finnas människor efter mig. Det låter som en dum självklarhet, men det är det inte i dagens egocentriska samhälle. Jag undrar om till exempel ensamhet har samma betydelse här som i andra delar av världen.

Jag försöker hitta en plats i det långa ledet och leva i evigheten, av den enkla anledningen att jag bara blir rastlös av att leva i nuet. Jag får förmodligen fundera hela livet innan jag hittar en plats i det där ledet. Hoppas jag. Om jag nu inte får fantasibrist, tar den lätta vägen och väljer att tro på Fader vår eller någon annan - Moder vår kanske - som fanns där före och kommer att finnas där efter. En ensam länk kan verka bortkastad - varför finns den överhuvudtaget? - men inte om den ingår i en kedja.

Om jag nu vill ha någon sorts adrenalinkick för att känna att livet inte är bortkastat - eller en så kallad upplevelse - kan jag till exempel helt gratis gå ut i den mörka skogen mitt i natten. Då skulle jag förmodligen bli livrädd. Av min egen fantasi.

Jag vet inte vad jag ska göra innan livet är slut, men mycket väl innan dagen är slut. Några minuter går väl åt att oroa mig för framtiden och på vilket sätt jag ska få råd med allting jag inte behöver. I en morgondag som verkar bli allt osäkrare måste jag väl snart också oroa mig för dagsfödan. Nu för tiden kan jag inte bara vässa spjutet och fälla ett djur, så enkelt är det inte. Några minuter går säkert åt att oroa mig för det som varit. Tänk om jag hade gjort andra karriärsval till exempel. Idag bör man tänka så helst redan i tioårsåldern.

Någon minut blir väl över när jag prickat av allting på den västerländska topphundra-listan över orsaker till meningslös oro. Då ska jag verkligen inte hoppa från ett torn, utan på sin höjd ta en kopp kaffe och en cigarett.

Av Henrik Hermansson 28 feb 2002 12:40