Cykelgaraget - en sann historia

Ni vet hur man kan se på en person att det är något konstigt med honom? Att han är farlig, irrationell? Det är något visst, en svettpärla i pannan, lite för små pupiller, skakiga händer eller en ryckning i mungipan som säger en att man ska hålla sig borta, inte komma nära och framför allt inte prata med honom. Som tjej i Stockholm känner jag mig oftast trygg, men ibland ser man dem, träffar dem på tunnelbanan, möter dem på vägen hem en regnig kväll efter en afton på krogen.

Det hände mig för en tid sen, då jag bodde på Kungsholmen, jag var på väg hem från en god vän och gick längs gatan där jag bodde. Det hade regnat och gatan var blank av vätan. Klockan var närmare tolv på natten och jag hade bestämt mig för att ta vägen förbi cykelgaraget för att ställa in cykeln. Då, precis innan jag kommit fram till gränden möter jag en sån där person. Våra blickar möttes helt kort då vi passerade varandra och direkt fick jag en sån där obestämbar känsla av obehag i magen som man får då man vet att något kommer hända som man inte har kontroll över. Eftersom man läser titt som tätt om kvinnor som blir överfallna så tittade jag efter honom då jag tog av till vänster för att gå in i gränden där ingången till cykelgaraget var. Han gick in i en port lite längre ner på gatan och jag drog omedvetet en suck av lättnad. Lite längre in stod min cykel och väntade på mig. Jag låste upp cykeln, låste upp den stora, tunga plåtporten till cykelgaraget och trevade efter ljusknappen precis innanför. Ljuset tändes och jag rullade in min cykel mot sin vanliga plats. Plåtdörren gled sakta igen bakom mig.

BANG! BANG! BANG!

Jag ryckte till och frös fast i marken av skräck. Ljudet kom från dörren som någon bultade på! Den hade precis hunnit gå igen bakom mig då bultandet började. En känsla av maktlöshet kom över mig. Där var det igen!

BANG! BANG! BANG!

Handtaget vreds om och någon ryckte kraftigt i dörren. Jag flämtade till, nu var det slut, jag skulle bli en notis i kvällstidningen, jag skulle bli ett inslag i efterlyst på TV3. Som tur var låses dörren automatiskt, vem det än var kunde inte få upp den. Mitt hjärta bultade, mina knän darrade, tiotusen tankar susade genom mitt huvud, tårarna började rinna. Vem kunde det vara? Hade någon förföljt mig och planerat att överfalla mig härinne? Vad hade hänt om inte dörren gått igen? Jag vet inte hur lång tid jag stod där nere i det unkna garaget och hyperventilerade, men till slut kunde jag samla tankarna och börja tänka på att ta mig därifrån.

Cykelgaraget hade en trappa upp till gården som var en nivå över gatan och genom att ta den vägen kunde jag riskfritt ta mig upp till min lägenhet utan att behöva konfrontera vem det än var som slog på dörren. När jag kom upp på gården insåg jag att jag skulle kunna se vem det var som stod utanför dörren eftersom gården blickade ut över gränden. Jag hastade förbi, men då jag tittade ner i gränden var det som om tiden stod stilla. Där stod han, han jag mötte på gatan! Han hade något i handen, jag hann aldrig se vad det var. Han tittade upp mot mig och våra blickar möttes igen. Jag kan än idag inte riktigt bestämma mig för vad jag kunde utläsa i hans blick. Ibland tänker jag att den var helt tom, utan tanke, andra nätter tänker jag att den var kall och beräknande. Själva blicken varade inte ens en sekund, han vände sig om och sprang därifrån. Själv gick jag upp till min lägenhet och försökte sova med alla lampor tända. Det gick inte alls och bara en månad senare hade jag flyttat därifrån. Jag såg honom aldrig mer efter detta.

Författarens kommentar:
Det här är en sann historia som en mycket god vän berättat för mig, den hände henne själv. Jag har förstärkt något på slutet, hon bor inte kvar där men det hade nog inget med den här händelsen att göra. Jag har fler såna historier på lager.

Av Tommie Nygren 28 feb 2002 12:47