Väntrummet för Båg

Det är psykiatriska mottagningen i förorten. Omsorgens öppenvård. Hit ska man gå när man inte kan få hjälp av någon annan. När man inte har någon Omsorg att finna någonstans. Då ska man gå hit. För här ges Omsorg för pengar. Här är väggarna målat i landstingets utspädda gula och golvytan upptagen av möbler från Mio. Allting är Ordning. Allting är Hemtrevnad.

Först måste man dock bevisa sitt behov av Omsorg. Styrka argumenten till varför man behöver få hjälp. Det görs bäst med självmordsförsök. Alternativt anorexi. Alternativt våld mot anhörig. Så länge det är någonting som stör. Ett stillatigande tillstånd av ångest räcker inte långt, ty det syns inte i BNP. Sådant stör inte. Man måste visa en produkt av något slag, man måste prestera. Prestera våldsamhet, eller självplågande som syns. Det måste vara sådant som Stör.

Då kan man få komma in i väntrummet. Men för att komma dit måste man stå i kön till luckan där man först måste betala. Efter att man har bevisat sitt behov av Omsorg ska man alltså uppvisa legitimation, patientbricka, och trots att man har kämpat så hårt för att lyckas prestera argumenten till behoven av hjälp ska man nu kunna vara så vid sina sinnen att man kan hålla sig i skinnet i kön till luckan. Flippar man ut här är det bara tvångströjan som hjälper. Det vet man ju. Trots att kön till luckan är den svåraste plats i världen att känna sig omhändertagen på, så ska man här kämpa mot känslan av att känna sig som ingenting. Här ska man stå och vänta, snäll och foglig, ändå tills Landstingets personal bevärdigar sig ta rast i kaffedrickandet och skoskavskvallret och ge en den uppmärksamhet som man är värd. Och i etablissemanget där Omsorgs ges för pengar, där är uppmärksamheten på individen ungefär lika omsorgsfull som vilken statistik som helst.

Man måste ge direkt avkastning. Tyvärr gör man inte det då man är i behov av Omsorg. Men man kan ju få sina piller ändå och bli en duktig konsument av psykofarmaka. Skattebetalare och momsare. Behövlig och givande avkastning. Med badrumsskåpet fullt av antidepressiva och sömntabletter och valium, och med hur mycket smärta som helst under sängen. Det gör ju ingenting. För egentligen utgör man ju en skjuts för BNP om man tar livet av sig. Döden producerar många jobb. Lik ska städas bort, begravning anordnas, dödsannonser skrivas. För att inte glömma den lediga lägenheten. Och all den sorg som i sin tur kan ge pengar i kassan på omsorgens öppenvård.

Det här med terapi kostar så mycket. Det måste de behövande förstå. Terapi kostar pengar, och det erbjuds endast av Omsorg för individen i behov av Hjälp. De stackars satar som inte kan få hjälp av någon annan, de tas emot av en trött terapeut som inte riktigt minns vad problemet var, eller vilka människorna är som de stackars satarna pratar om. Men en gång i veckan kan de i alla fall få komma hit - så länge de betalar. Och i befriande fyrtiofem minuter ska de få sitta hos konsulenten av olycka och luras av det där Omsorgsfulla Uttrycket och känna sig Omhändertagna. Kanske till och med Omtyckta en stund. Lyckliga i sin glömska om vad som alldeles nyss hände i kön till luckan, där de hade varit Ingenting.

Det är inte förrän man råkar sätta sig i väntrummet för De Ätstörda och ser tidningen Elle ligga framlagd på bordet från Mio som man förstår vad det är man sitter i. Väntrummet för Båg.

Här är hjälpen som erbjuds värd så mycket att det som av varje sund forskare har utnämnts till problemets urgrund kan basuneras ut i väntrummet. Här är Omsorgen så stor och så fantastisk att den lilla flickan på 42 kilo ska kunna sitta och titta i Elle och möta det som hon vet är Höjden av Skönhet och ändå må bättre. Elle och Elles Benrangel fungerar inte som påspädare av självförakt och självhat och mindervärdeskomplex. Åtminstone inte på Omsorgens Öppenvård. Det måste de stackars satans Behövande förstå. Och vara snälla och tacksamma över att de får sitta där, i Väntrummet för Båg. Ty så stor är Omsorgen när den ges för pengar.

Och är man snäll och kommer tillbaka flera gånger, eftersom man aldrig verkar bli bättre och inte förstår varför - om man fortsätter konsumera psykofarmaka som en duktig del av BNP - då ska man sedan få ett Frikort till tack. Så att man ska kunna komma varje vecka utan att betala. Men ställa sig i kön till luckan ändå med legitimation och patientbricka i svettiga händer och vänta på sin tur att bli Sedd och Omhändertagen. Av de människor som gör sitt jobb på psykiatriska mottagningen i förorten. Och som tycker att man är Ingenting. Egentligen.

Man är ju inte ens frisk.

Av Annakarin Josefsson 27 feb 2002 15:00