Att nästan dö av skräck - Barnen

Jag var på väg hem till min lägenhet, min trygga lilla etta på 25 kvadratmeter med loftsäng. Ni minns när det var så kallt alldeles nyligen? Det här var precis efter det, när allt blivit blött och slaskigt istället för kallt och vackert. Hemma hos mig måste jag snedda över en parkeringsplats där vattnet bildar stora pölar som alltid sölar ner ens skor. Från gården kan jag se in i min lägenhet, ända upp till min loftsäng från vilken jag lätt kan blicka ut över parkeringen.

Klockan var väl strax innan tolv, alldeles för sent, jag som ju vill sova längre än sex timmar på vardagar, för att vara fräsch på jobbet. Därför gick jag direkt till toaletten och borstade tänderna när jag kom innanför dörren. Jag sköljde mitt ansikte i lite svalt vatten och sen släckte jag i alla rum köket och rummet snarare och svingade mig upp i loftsängen. Jag vet inte riktigt vad klockan kan ha varit då.

Precis när jag skulle lägga huvudet på kudden så såg jag dem.

Barnen.

Nedanför mitt fönster, en bit ut på parkeringen stod de. En grupp om kanske åtta, högst tio barn. Inget märkvärdigt egentligen, det finns gott om barn där jag bor, de går förbi på väg hem från skolan. Men nu var klockan lite över tolv på natten, inget av barnen såg ut att vara äldre än tio år. Om man bara tittade på hur långa de var i alla fall, det är mörkt på den där parkeringen, jag såg inte deras ansikten.

Det kändes lite som om tiden stod still. Vad gjorde de där, tänkte jag. Varför stod de bara still utanför?

Jag kände en ilning längs ryggraden, något kändes fel. Men jag bestämde mig för att en massa tattarbarn inte skulle få hålla mig vaken, så jag klättrade ner för stegen och gick mot fönstret för att dra för gardinen. När jag så stod framför fönstret så hejdade jag mig. Jag tyckte mig se att de rörde sig lite. Vad? Deras huvuden, de tittade upp mot mig. Jag tyckte mig se ett av barnens anletsdrag och han log!

Jag skulle precis dra för då de plötsligt började gå mot husets port, eller in mot den, under mig! Nu kom ilningen längs ryggraden igen, jag rös som om det plötsligt blev kallare i mitt rum. "De busar bara" tänkte jag. Då hörde jag hur de drog i dörren där nere!

Det är låst på kvällarna, så man måste ha nyckel, kod fungerar inte vilket vaggade in mig i en falsk känsla av trygghet. Men som alla portar till hyreshus så är dörren 80 procent glas...

Jag ryckte till av ljudet av glas som krossas, tankarna for genom huvudet på mig, vad fan är det som händer? Vad gör de här skitungarna? Nu kan de i alla fall komma in i huset, men vad gör det? Det var då det slog mig:

Låste jag?

Jag frös fast. Ungefär som när man vaknar efter en mardröm och inte vågar röra sig för att monstret ska ta en, eller inte vågar tända av skräck för vad som finns i mörkret så stod jag still, i hopp om att de inte skulle höra mig. Jag hörde barnen i trappen. De skrattade. De pratade också, men jag kunde inte höra vad de sa. Deras röster lät snälla, men nåt var fel med dem. Kanske var det bara tiden på dygnet.

Till slut fick jag ur mig själv ur koman och jag smög så snabbt jag kunde till dörren för att låsa den. Jag sträckte ut handen och vred till låset, precis i samma ögonblick som NÅGON PÅ UTSIDAN vred om handtaget!

Nu var jag nära att börja gråta. Jag hyperventilerade i något slags skräckslagen panik.

Jag ansträngde mig för att inte skrika och lutade mig framåt för att titta i titthålet. Vad jag såg tänker jag på varje minut av mitt resterande liv, det är jag säker på. Utanför stod barnen. Vanliga barn. Några stod i trappan, några i gången, några precis utanför min lya. Men de stod åt FEL håll. Allt jag såg var deras mössor och lite kalufs som stack ut under mössorna! De stod vända mot en annan lägenhet nu. En av dem gick fram och tog i det handtaget. Dörren gled upp. De började gå in, nu grät jag av skräck, en efter en. Den siste vände sitt elaka, förvridna ansikte åt mitt håll, pekade och flinade.

Jag kan fortfarande inte sova, vaknar badandes i mitt eget svett varje natt, eftersom jag hör dörrhandtaget vridas om inne i mitt huvud. Jag vet inte om jag kan bo kvar...

Av Tommie Nygren 26 feb 2002 15:09