Westessons 100 favoritfilmer: nr 71

"Jag har lata och vällustiga minnen av hela dagar som passerade förbi utan att någonting blev uträttat, hur jag sträckte ut benen under skolbänken, rensade naglarna med pennkniven, och tänkte på Volpina som så här dags säkert var nere vid havet och älskade med någon fiskare bakom en klippa. Det var mars: kanske hade hon redan börjat gå naken" "Fellini om Fellini" av Giovanni Grazzini.

När den överdådiga visionären, clownkarikatören, komikkatoliken och yrkesmytomanen Federico Fellini gav sig i kast med att skildra sin barndoms stad Rimini, satte han naturligtvis inte sin fot i Rimini. Den stad som stod där nu var inte den stad han mindes; inte ens om kriget aldrig hade kommit och förändrat den hade det varit hans stad. Den enda miljö han inte kunde låta bygga var stadens Grand Hotell; den filmades på ett helt annat hotell i staden Anzio.

Fellinis Rimini fanns mellan hans tinningar och blandades upp med drömmar, fantasier och hitte-på, och de kunde bara visualiseras i studio 5, den hangarstora del av Mussolinis gamla filmstad Cinecittà som Fellini härskade oinskränkt över. Där lät han minnen förstoras och förminskas när han gav dem kött och blod och färg och form, där blev den kortväxta nunnan plötsligt en dvärg och tobakshandlerskans tuttar svällde upp och fyllde hela butiken med sin kvinnlighet och sinnlighet. Halva Norditalien anmälde sig som statister, och Fellini valde i vanlig ordning ut de största, minsta, fulaste, vackraste och underligaste.

"Amarcord" handlar om fascismens framväxt i Italien, eller snarare om det oheliga äktenskapet mellan fascismens nya pompa och ståt och katolicismens gamla. Fellinis förhållande till den katolicism han växte upp till var den överseende rebellens:

"Jag känner en tacksamhet över alla blåmärken, allt dunkelt och obskyrt, alla de tabuföreställningar som har skapat ett outtömligt, dialektiskt material och utgjort en förutsättning för livgivande uppror - att försöka frigöra sig från detta ger en mening åt livet".

Fast egentligen handlar inte "Amarcord" - "jag minns" på riminidialekt - alls om varken fascism eller katolicism. Fellini var öppet anti-politiskt och brydde sig föga om det reella, hans hjärta fanns hos clowner och tarokkort och kvinnobröst och allt det man inte kan ta på och i synnerhet det man kan ta på och som är mjukt och vått och smakar hud och salt.

Erotiken är ständigt närvarande hos filmens adolescente hjälte Titta, sekretet stänker på kameran när han grupprunkar i bilen och gör närmanden mot den gudinnelika Gradisca och saglar ner tobakshandlerskans byst; erotiken är ständigt närvarande i filmen som doftar sav och pulserar som en svällkropp. "Voglio una donna! Voglia una donna!" skriker den tokige farbrodern i trädet, "jag vill ha en kvinna", och han är inte ensam i ett universum av bynymfomaner och stolta italienska hannar och tonåriga hormonpaket.

Som alla stora konstnärer vägrade Fellini censurera sig. Inget läggs till rätta, inget tonas ner. Ryssarna ville klippa kraftigt i de kåtaste scenerna, allt med motiveringen att de så gärna ville visa filmen för folket. Fellini begrep ingenting; ville de visa den, varför i herrans namn skulle de då klippa bort den?

Sovjetcensorerna gjorde förstås som de ville ändå, och kunde likväl visa folket nerpissade hattar, en vilt fjärtande farfar, en far som matas med ricinolja av fascisterna och skiter ner sig och det elakaste av skolbus där klassen gemensamt ser till att det bildas pisspölar vid den nervöse killen framme vid tavlan.

Och då skar Fellini själv ändå bort en sekvens där fascistfarbrodern och casanovan Pataca - thats right, "fitta" - berättar hur han brukar ha en klick vaselin bakom örat om någon av de kvinnor han avverkar skulle råka dela hans faiblesse för trängre varianter.

Som alla stora konstnärer vägrade Fellini förklara sig. Minnen är minnen och behöver inte nödvändigtvis betyda nåt; underligheter flimrar förbi utan att sammanhanget tydliggörs, Fellinis motiv att visa det ena eller det andra är många gånger av direkt personlig art - "jag minns det här, alltså betyder det något". Pasolini kallade honom "den store mystikern", eller ännu korrektare "den store mystifieraren", han som lever för att ställa frågor och skulle dö om han fick veta svaren.

Som alla stora konstnärer vägrade Fellini låta någon annan tafsa på hans bilder. Lika lite som han ville ha romarexperter till hjälp på sin stora amfiorgie "Satyricon", ville han att hans gamla barndomsvänner skulle fylla i hans luckor. Fellini var en av de första och största Regissörerna, som helt satte det starka italienska producentväldet på undantag och byggde upp sin egen stab av pålitligt folk, och som alltid var större än sina skådespelare.

Han älskade visserligen skådespelare, men använde lika gärna amatörer, så länge utseendena matchade hans egna skisser. Och passade inte rösten ihop med ansikten, alternativt skar sig med Fellinis vision, lät han någon annan göra eftersynken. Italienarna tar ju ändå inte upp nåt ljud på plats; den mest berömda fellinianekdoten är den om hur han lät sina skådespelare skrika siffror i känslosamma eller aggressiva tonfall, eftersom han ändå skrev dialogen i efterhand.

Lustigt nog hade Fellini en manusförfattare till sin hjälp på filmen, Titta Benzi, och när journalister i efterhand grävde djupare i historien visade det sig att familjen - la famiglia - i filmens centrum inte har någonting med handelsresande Urbano Fellinis att göra. Den bygger helt på Benzis erfarenheter.

Och den verkliga Gradisca, den undersköna ouppnåeliga som Fellini inte ens i fantasin i filmen efter så många år lyckades nedlägga, hade inte alls förvandlats till en gammal ful lantgumma på äldre dar som Fellini påstod i en intervju. I själva verket bodde hon i Rom och var fem år äldre än honom.

"Till det ursprungliga minnet läggs minnet av målade fonder, av plasthav, och människorna som jag växte upp med i Rimini trängs tillbaka och knuffas undan av skådespelare eller andra personer som spelat deras roller i mina sceniska filmrekonstruktioner. Jag har gjort slut av mitt förråd av minnen från förr: men ge mig lite tid så skall jag uppfinna nya."

Komplement: Fellinis filmer är alltid bättre på pappret, som idé och som tanke, än som dryga två timmar barockfilm. I "Intervista" - av honom själv rankad som en av världens tio bästa filmer - är han lika bedrägligt självbiografisk som i "Amarcord", när han skildrar hur ett gäng japaner försöker intervjua honom under inspelningen av en film han aldrig gjort. Fascinerande som tankelek, bombastiskt självupptagen, etthundra procent lögn och nästan lika mycket sanning, men det krävs att man är på humör för en macka med både jordgubbssylt och knaperbacon.

Av Valdemar Westesson 25 feb 2002 15:34