Med musselbåt i Coromandel

Fick en inbjudan att följa med på ett 50-årskalas, en av kalasets stora attraktioner var att åka ut med en musselbåt.
Kalaset med stort K började redan på en fredag på ett hotel i Coromandel.

Det ska vara en 50-årsfest i dagarna fyra, fredag-måndag. Alla festdeltagare hade bokat in sej på hotellet som ligger i en liten havsvik uppe på Nya Zeelands nordöstra kust.

Vi kunde inte närvara på fredagen och måndagen då födelsedagsbarnets man tagit ledigt från sitt jobb och min partner som är kollega var tvungen att fylla upp för honom.
Men vi ombads att komma upp åtminstone på söndagen för att åka båt med resten av gänget.

Vi har bara cirka 10 mil till Coromandel ifrån där vi bor men det är långa 10 mil då vägen går runt kusten och upp över en bergskam.

Jag har beskrivit en resa till Coromandel tidigare här på Sourze, skriv Coromandel i sökfältet så kommer den resan upp.

Vägen dit är både brant och krokig och det går i 25-50 km hastighet. Ibland så kommer man efter något stort tungt fordon som inte orkar upp för backarna och det finns inget utrymme för omkörningar så det tar sin tid. Det tog oss den här gången över två timmar att ta oss de tio milen. Vi hade startat i god tid trodde vi och stannade halvvägs för att köpa bete och äta lunch.

Vi hittade ingen affär som var öppen som sålde bete och tiden rann i väg för oss så vi fick äta vår inköpta kyckling i bilen på vägen upp. Jag som passagerare i framsätet matade chauffören med lagom stora kycklingbitar och medhavd coca cola. Assisterade med våtservietter.

Vi körde inte i mera än 25-35 hela tiden då vi hade 3-4 bilar med vad vi antog var turister i bilarna framför oss för det gick så sakta så vi vågade inte stanna för att äta då vi kunde förlora ännu mera tid då. Vi ville ju inte missa båtens avgångstid.

Utsiktens ifrån denna väg är så svindlande underbar att jag inte kan med ord beskriva. Tänk er att åka bil i en jättestor böljande mörkgrön ugnspannkaka omgiven av vatten! Djungelskog som klättrar uppför bergen och kullarna och branta stup ner emot havet på ena sidan av vägen.

Väl nere i Coromandel som är en liten by med en enda lång gata så stannar vi längst ute på piren vid båten och packar upp våra fiskespön.

Vi blir 20 personer i båten och den kan ta ibland upp till 40 personer så vi har gott om utrymme. Jag som aldrig fiskat tidigare på NZ studerar en stor affisch med färgbilder av de fiskar som man kan få upp. Alla övriga deltagare är Nya Zeeländare och har varit ute ofta och fiskat. Jag vet inte ens hur man fiskar dessa fiskar och får en snabb lektion i att ha ett tungt sänke och sen agna med bläckfisk eller små bitar av något som ser ut som strömming.

Vi åker ut genom den lilla havsviken och det är som att fortsätta att åka i en böljande ugnspannkaka som har vatten i sina dalgångar. Tropiska mörkgröna kullar följer oss ut ur viken och när jag ser mej om bakåt så påminner det lite om att åka i en fjord fast med mera sensuella mörkgröna böljande berg runt fjorden än de norska fjordarna.
När vi åkte runt lite småöar och kommer ut mot havet så kommer vi till en musselfarm.

På långt håll ser det ut som massor av svarta sälar men det är flybojar för musslorna som odlas ute till havs.
Vi ankrar upp och alla börjar fiska.

Det är fullt runt relingen och det ropas kommentarer och anspelningar kring vem som ska dra upp den första fisken, om det blir födelsedagsbarnet eller nån av de som redan under fredagen och lördagen ägnade sej åt vätskeövningar i hotellbaren.

Jag frågar om hur man gör, vilket djup ska jag ligga på?
Har ett spö med en öppen rulle. Inget tunt spö som jag är van vid att kasta eller ro drag med i Sverige.

Jag agnar upp med bläckfiskbitar och sänker ner tills jag når botten och låter betet ligga där då den fisk vi har mest chans på är en botten ätare. Snappers är namnet på den fick vi förväntas få.

Om jag drar upp betet till att vara en meter över botten så kan jag få en annan fisk som jag tror heter John Dory.
Jag lägger mitt bete på botten då jag vill få fisk och längtar efter resultat.

Och vem vill inte dessutom vara först med att få napp?
Jag får inget napp alls! Alla andra drar upp fick efter fisk. Det vill säja alla som står på den sida av båten där det är fullt solsken. På min sida av båten så är det skugga.
Det är fullt på solsidan så jag står kvar där jag är. Det tar säkert en timme innan första nappet kommer, en stor fet snapper som åker ner i kylväskan.

Det är en stor fet blank fisk som är gråvit och skimrar i persikorosa längs ryggen.

Jag känner hur dom äter på mitt bete hela tiden men dom hugger inte riktigt och jag får beta om flera gånger då dom tuggar i sej betet men inte fastnar på kroken.

Jag försöker att bara titta på naturen runt omkring mej, alla fåglar som cirklar över oss och gör små fräcka försök att ta betet när vi slänger i. Njuter av lukten av hav. Njuter mindre av lukten av en del hemmagjorda beten en del har med sej.

Det nappar mest på det färskt uppskurna inälvorna av fisk som varit för liten att sparas.

Den vackra mörkgröna kusten och havet som ser ut att aldrig ta slut tar slut när solen går ner. Timmarna går alldeles för snabbt.

Jag får upp 5 stycken snappers som är längre än de föreskrivna 27 cm. Många får åka i tillbaka då de inte riktigt håller måttet och kaptenen på båten är noga med reglerna.

På resan in så blir det snabbt mörkt då solen går ner i havet och försvinner blixtsnabbt. Alla på båten ska festa vidare och har middag som väntar på hotellet. Vi ska hem då vi måste jobba på måndagen igen och vi lämnar alla fest prissarna som nu avslutar sin tredje festdag och sen har sovmorgon på hotellet.

Vi ska nu köra de 10 milen över bergskammen och hem i totalt kolmörker. Jag som är åksjuk sitter med huvudet utanför fönstret hela vägen ner och är så dålig att jag blir vindtyrig och inte kan hålla ögonen öppna.

Det är obehagligt att åka på den slingrande vägen när man har anlag för åksjuka och dessutom är becksvart och man måste förlita sej på reflexkäpparna som anger var vägen är.
Det är gott om reflexer och mittlinjen på vägen är fylld av reflexer.

Vi får någon lokal fartdåre eter oss som pressar oss i hastighet. Det finns ingenstans där det går att släppa förbi på många många kilometer så det gäller att inte bry sej om den som ligger bakom oss. Vet ju också att den som ligger bakom oss har vägledning av våra baklysen och därför kan synas köra fortare än vad vi kan göra som inte har någon alls framför oss.

Jag somnar tack och lov och vaknar inte förrän vi är hemma.
Nu ska jag bara raggla in och packa upp våra fiskedon och rensa fisken och få in den i frysen.

En fisk behåller jag framme för morgondagens middag. Rensresterna ska bli bas för en fisksoppa. Katterna får några bitar att mumsa på.

Nu är det bara duschen och att slänga alla kläder i tvättmaskinen sen snabbt i säng då min partner ska vara på jobb om bara någon timme igen då det är väldigt sent på söndag kvällen om inte måndag morgon redan.

Jag vill så gärna ut och fiska igen, men fisketuren var dyr, hörde att båten kostade upp emot 5 000 svenska kronor för de timmar vi var ute.

Men det var värt att få pröva på då mina senaste fisketurer som varit i Ålands hav inte gett några som helst napp och senaste fångade fisk var 1975 i en insjö i Småland där det fanns rikligt med abborre, gädda och sik.

Min partner tog några foton på mej när vi kom hem, jag yrvaken och försöker kvickna till efter min åksjukeresa hållandes två av de snappers jag fått upp. Blixten funkade inte i kameran, typiskt, blir väl något murrigt dåligt foto, som vanligt.

Av Suzanne Ek 25 feb 2002 09:23