Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Ms Jackson

Ett av alla minnen ifrån Amsterdam.

Det var dagen efter då jag äntligen hade kommit hem. Stigit ur planet på Schiphol. Sårig som fan. Full som vanligt. Men hemma. Tanken gående som barfotafötter stigande på småsten: Aldrig mer ska jag sträcka ut armarna efter någon som inte vill ha.

Då de hade mött mig på Schiphol, systrarna. Zeus och Fi och Barb och Dani. Hela hemmet samlat. De sa det var en fest nästa dag, att jag måste komma.

"Its going to be our Night Out", sa de, "And Fia, you must come with us - we bought you a ticket!"

Det var samma dag som jag gav upp och sträckte ut armarna för allt vad jag var värd.

När vi kom hem till Tefelenstraat från flygplatsen den dagen. det var det ögonblicket jag äntligen kom hem. Visst, det luktade ammoniak och gödsel i metron. Visst, det kröp djur på väggarna i huset på Tefelenstraat, och givetvis hade Zeus inte diskat ur vitlökspressen på en vecka. Men gud. Det var mitt hem. Jag förstod det. De sa det. Och när jag klev in i mitt lilla vita rum under taket med min väska den dagen, då tänkte jag:

"Härinne skimrar det som pärlemor. Och jag bor här."

Det var en gång en kväll i Amsterdam. Och då var jag en helgedom. Och jag hade kommit hem.

Så vi gick på fest. Fi i dåligt sittande jeans och barnögon att se på världen med. Dani i sin långa svarta blomstrande klänning, det långa håret oborstat och vågigt svart fallande ned över axlarna. Barb med simmerskans röda kinder och sportlinne, Zeus i en hel outfit av goth och svartmålade ögon och blodiga läppar som nästan fick mig att skrika högt. Jag i mina stockholmska tajtjeans. Skinnjackan och nervositeten:

"Do i look ok?"

Och de i kör:

"Shut up, Fia, youre beautiful."

Och sen gick vi.

Det var den kvällen jag var en helgedom. En sådan helgedom som måste bli besudlad. Det var ett ställe utav spindelväv. Det var röda väggar och svettlukt och så mycket folk att ingen visste var de hade varandra. Och spriten som var så billig och majan som luktade så gott och amsterdammarna som var så coola, lugna, övermänskligt bra. Jag lärde mig kulturskillnader den kvällen, och jag lärde mig vad det är som är överförbart från en kultur till en annan. Som billig sex, till exempel.

Outcast hade gått hela våren i huset på Tefelenstraat, för i köket stod alltid MTV på. Och den där kvällen på stället utav spindelväv beställde jag en biertje i baren samtidigt som jag av misstag råkade vända mig om och såg honom: Han var lång. Han var vacker. Så satans vacker som bara holländare kan vara. Och han hade Spacemans ögon, stora, iskalla, vakande. Sådana som man ser och sedan inte kan önska någonting annat än att de ska ändra blick när de ser en. Att just de ögonen ska börja dyrka en. Han kom gående där genom spindelväven, och ljuset från väggarna var rött som i livmodern och allting allting var kött. Helgedomen vaknade då. Återigen var jag kön. Och då, då spelade man Outcast.

När könet vaknar skiter helgedomen fullkomligt i om den kommer bli besudlad. Jag stirrade. Han var hela önskan kroppen hade burit på. När han såg mig och när mina ögon mötte hans över folkvimlet, då lät jag dem berätta, och visst såg han. Och visst kom han.

Ingenting betydde någonting. Men kroppen - som en gång var en helgedom - blev kropp igen den där kvällen i Amsterdam. Zeus och jag åkte i armkrok hem genom staden, vi tog the Tram från Rembrandtplein och till slut kom vi hem. Hon sa:

"Hell call you."

och jag sa:

"I know he will."

När jag kom hem tände jag ljusen i mitt rum av pärlemor. Jag drack en kopp kaffe i mitt takfönster och tittade på stjärnorna. Jag påminnde mig känslan av hans händer. Och jag var ingen död men helgad kropp, jag kände mig vid liv.

Kyssar. Skenbara löften. Telefonsamtal på nervöst stirrig engelska. Hans medicinstudier. Mina språk. Vi hånglade på bänkar och i skogar, på Damrak, på Singel, på Rembrandtplein igen. Vi älskade. Och kyssarna som slutade smaka sedan. Mitt kön som slutade vilja. Kroppen som ville bli helgedom igen.

Ingenting var viktigt. Allting var kön. Allting var hans jävla djävulsögon och minnet av en annan man, Spaceman, som jag älskade en gång för länge sedan - och det är oftast så det är. Att ingenting betyder någonting. Att allting är magiskt och varmt och underbar rödljusig spindelväv som i livmodern ända tills man inser. Att ingenting annat händer än att helgedomen slutar vara helgedom. Och att sånt som man kan tro är kulturbundet är överförbart i hela världen. Som billig sex, till exempel.

Jag vet att jag låter enkel när jag säger att jag går igång på Outcast, men efter den där kvällen i Amsterdam kommer jag alltid att göra det.

"For ever never seem that long until youre grown."

Nu minns jag inte ens vad han hette, den där pojken som visade mig att helgedomen är lika enkel att besudla i vilket land som helst, men jag minns hans ögon.

Gud ska veta att jag minns hans ögon. Och känslan av att vara vid liv. Och av att vara hemma.