Det svenska skidfiaskot

Dags att sluta vara så jävla naiv, tänker jag när jag sett rubrikerna på tidningarnas nätupplagor. Muehlegg dopad. Vad kunde man annat vänta sig?

Jag har sett alla längdskidlopp. Alla. Till första loppet var vi väl förberedda; ugnsstekt fårbog, kalla pilsner och ett idrottshjärta fyllt av förhoppningar. Det hoppet kraschlandade redan efter ett par kilometrar. Spanjoren körde nämligen slut på alla. Och på vilket sätt han gjorde det! I ett vansinnestempo som inte mattades under tre långa mil. Elofsson bröt efter halva loppet. Stum som en dvärgbjörk efter sina fruktlösa försök att hänga med i det idiothöga tempot. Till sist vann Muehlegg med över två minuter. Vilken fantastisk formtoppning. Men vilken usel toppning, inte bara av de svenske utan även av våra grannar; de annars så formpålitliga norrmännen.

Dagen efter hade jag en diskussion med en vän. Som alla andra dåliga förlorare skakade jag på huvudet och undrade hur i helvete Muehlegg kunnat utklassa världseliten på detta sätt? Min vän blev arg och tyckte att mina insinuationer hörde hemma någon annanstans. Lite skamset höll jag med. Det gör jag inte idag. Dagen efter Muehlegg distanserat alla favorittippade starka norrmän som är fenomenala på klassiskt. Distanserat alla formsvaga svenskar för att inte lägga mindre än nästan 9 minuter mellan sig och Elofsson. Nio minuter. Det är ren och skär slakt. Men sen såg jag intervjun som Jidhe höll med Elofsson, strax efter loppet. Och till min förvåning står Per och ler. Han skakar på huvudet och småskrattar. Jisses, jag blev nästan förbannad.

Men inte lika förbannad som jag är nu. Nu när rubrikerna visade det jag skämdes för att tro. Dopad. Epo-dopad. Många fina extra röda blodkroppar som transporterar syre till muskler som orkar mer än muskler som inte har dessa extra syretransporterare. Som förvånansvärt snabbt orkar åka fem mil i helvetesspåret i Soldier Hollow. Som har krafter kvar till en långspurt, efter 4.5 mil på hög höjd.

Dags att sluta vara så naiv. Dags att sluta bry sig så jävla mycket om sport. Dags att inse fakta; den som inte åker fast, vinner. Det jävliga är alla stackare som är rena. Som viger sina liv åt hård träning och förberedelser. Som offrar allt. Men som sen inte är bäst när det verkligen gäller. För när det verkligen gäller har dom ingen chans att konkurrera om gulden. Det krävs tydligen mer än hård träning för att stå överst på en prispall i OS. Bittert inte bara för oss svenskar, utan också för norrmännen som i världscupen dominerar i den klassiska stilen. Men som sagt, det är inte då det gäller.

Av Lena Vikberg 24 feb 2002 12:25