Westessons 100 favoritfilmer: nr 73

Widerberg var en besatt man. Livet igenom tjatade han om "Kvarteret Korpen", den andra filmen han gjorde över huvud taget och dessutom inom loppet av ett drygt år. Där lyckades han framställa allt det han så kaxigt - på malmöitiska: "kagigt" - gått ut i debatten och saknat i svensk film: äkthet, humor, skådespeleri och originalitet.

På något vis blev filmen hans fall; som vore han jagad av den hoppade han resten av sin karriär från genre till genre för att slippa jämföras med sig själv, och i de riktigt depressiva perioder när han inte fick göra film funderade han på att be SF sätta upp den på nytt och påminna världen om hans storhet. I artikel efter intervju återkom han till den, på samma fixerade vis som han inte kunde säga vad klockan var utan att berätta vilken pompös fähund Bergman - "vår andes dalahäst i världen" - var.

1962 gav han ut en legendarisk pamflett på Bonniers, "Visionen i svensk film". Punkt för punkt dömde han där ut svensk film för att ha tagit sig från krisen i samband med tevekonkurrensen till "angelägenhetskrisen":

"Jag tror att den svenska filmen måste lära sig stava på nytt innan den kan börja vricka tungan. Efter att en gång ha haft hand om inflytandet har den placerat sig i filmens hjälpklass; vad den först av allt borde försöka att i sin bänk stava till är verklighet."

Historien upprepar sig gång på gång. Med ett-två decenniers mellanrum måste det komma nån ung arg fubbick malmöitiska för... ja, fubbick och döma ut allt nuvarande som lögn och förbannat skit, bestämma sig för att göra film själv med enklast tänkbara medel, och i slutändan alltid få rätt. Danskarna gjorde det med Dogme-manifestet, Moodysson och hans adept Fares har gjort det här.

Med minimal budget, lättburna kameror och oförstörda skådespelare frammanar man rörelse och liv - Jarls fantastiska dokumentär om Widerberg heter som bekant "Liv till varje pris" - och går till doms mot stelbent dramatenagerande och storvulna gester.

Widerberg berättade gärna och mångordigt om hur det gick till för hans egen del. 1962 sprang han runt i Malmö och filmade vad som skulle bli hans debutfilm, den menlösa "Barnvagnen". Folkskolläraren Jan Troell höll i kameran, den självupptagne göteborgaren Thommy Berggren spelade huvudrollen och som hans moatjé hade Widerberg hittat modellen Inger Taube i en tidningsintervju. I vad som skulle bli filmens nyckelscen skulle medelklasspågen Berggren visa den stackars arbetartösen Taube vad som fick honom att ticka och snurra: Vivaldi. Scenen togs på stadsbibliotekets musikrum; de unga tu sitter med hörlurar och han frågar engagerat ut henne.

Scenen svängde inte. Widerberg tog sig en funderare, och kom strax upp med ett antal premisser för hur film skulle göras och som han sen dess höll benhårt fast vid till priset av svåra depressioner, krossade äktenskap och många år som inaktiv: a ge fan i manus och låt skådespelarna prata ur hjärtat, b använd i högsta möjliga grad äkta ljus, helst från solen, c använd riktig musik i hörlurarna eftersom ingen människa kan SPELA sig till den känsla riktiga upplevelser skänker, d jaga upp ett äkta emotionellt engagemang hos aktörerna, låt dem bli förälskade på riktigt.

Till anekdoten hör att de unga entusiasterna Widerberg och Troell helt ignorerade den i filmsammanhang så omhuldade lagen för den optiska axeln; i närbilderna tittar Widerberg och Taube åt samma håll och ser därför inte ut att se på varann. Widerberg kunde inte bry sig mindre. När man tittade igenom scenen på SF, lär Widerberg ha blivit så exalterad att han sprang fram till duken, slog på den med bägge händerna och skrek: "Det här är tammefan film! Detta är tammefan film!"

Widerbergs inspiration kom framför allt från två håll: amerikanen Elia Kazan och den franska nya vågen. Kazan lät i "Storstadshamn" Marlon Brando mumla fram sina repliker i den berömda taxiscenen, ointresserad av om varenda replik gick fram, helt inriktad på autenciteten i spelet. Resnais och Truffaut verkade i samma riktning, och cirka tio år senare skulle de få fullt medhåll från en stor skara amerikanska filmskolestudenter och skådespelare fostrade i så kallad "method acting".

Samma inställning som fått Robert De Niro att köra taxi i ett halvår, äta upp sig trettio kilo, bänkpressa, lära sig spela saxofon och som säkert skulle kunna driva honom att byta kön och hudfärg för rätt sammanhang, präglade Widerberg. Enligt vänner och skådespelarna kunde inget göra honom gladare än en synlig salivsträng i en filmkyss, det som inte gick att skriva fram utan bara kunde frammanas på plats.

I "Kvarteret Korpen" tyckte Widerberg att hans idéer fungerade, och fick dessutom medhåll från publik och kritiker, och han blev alltså aldrig fri ifrån den. Antagligen berodde detta också på de starkt självbiografiska motiven; detta var hans eget Malmö, hans egen uppväxt, hans egen historia. Sonen till handelsresanden som slog sig fri från andlig och ekonomisk misär och började använda språket för att beskriva sig. Först dryga trettio år senare vågade han återigen ge sig tillbaka till samma tassemarker, men där "Kvarteret Korpen" vibrerar av ungdomlig revanschlusta, koncentrerar sig "Lust och fägring stor" bara på de erotiska pojkdrömmarna.

Själv har jag faktiskt bott i Kvarteret Korpen - med blandade känslor. Malmös sossepampar skövlade hela innerstan på sextio- och sjuttiotalen, i en behjärtansvärd strävan att riva bort minnena av möss och löss, men med en mindre behjärtansvärd fixering vid kubiska kolosser till byggnader. Det hus där Thommy Berggren, Keve Hjelm som lär ha gått in i sin roll som alkoholist med metodaktörens brinnande krav på äkthet och Emy Storm som värvades till filmen en vecka in i inspelningen bor i filmen, står faktiskt kvar, inklämt mellan niovåningarshus, bingohallar, jättegarage och Åhléns. Jag antar att det var ett rent olycksfall i arbetet.

Komplement: Widerberg gav sig sedermera på alla upptänkliga genrer, där kanske barnfilmen "Fimpen" om en nioåring som spelar i fotbollslandslaget, utgör det största frågetecknet. En film som dock orättvist kommit i kläm mellan de ambitiösa "Kvarteret Korpen" och "Elvira Madigan", är den faktiskt riktigt roliga "Heja Roland!", som både har tempo och en någorlunda vettig dialog. Och Thommy Berggren må visserligen, med Widerbergs egna ord, vara en skitstövel med ovadderade armbågar - "men hellre det än tolv dussin väluppfostrade intill kvävningsdöden artiga skådespeleritjänstemän i rollgestaltningsverket".

Av Valdemar Westesson 23 feb 2002 11:15