Filosofisk lingvistisk pannkakssmet

Öppningsscen:
a road, an almost naked tree

En man människan
vid kanten av vägen livet.
Har satt sig ned och slutat gå
för att stövlarna skaver.

Och Estragons öppningsreplik:
Nothing to be done.

------

Den här veckan har jag tänkt:
Platons skapelseteori kontra evolutionen och
konstruktivism kontra essentialism.
Jag litar på allting. I en pannkakssmet.

Jag har legat i min säng
utan minnen innan sömnen och
vridit mig och vänt på beliefs och disbeliefs och
inte somnat förrän jag har förstått: att det är

hålet i själen som är ensamheten som är
saknaden av tvillingsjälen som är
den konstruktivistiska längtan efter kärleken.
Det sitter som prägel

i mannen människan och så jag vid vägkanten livet
hela tiden - stenhårt - och kan därför
motarbetas. Tänker jag. Eftersom
det är en konstruktion.

Men mot denna tro på Platon som alltid slutar i
att en gråtande kvinna sitter hos en terapeut en gång
i veckan och utropar: Men kärleken är i n t e viktig!
står evolutionens essentiella förklaring, och det

är ingenting annat än
min nedavlade instinktiva önskan behov mening med livet
att föda barn. Att som könsmogen sniffa till sig han
som ska befrukta och med honom skapa

barnet. Bell-Bottomed, Behatted,
and Loved From the Beginning.
Mitt barn - och jag vet vad jag vet. Vad jag inte kan få.
Vad som därför inte längre är viktigt.

Först då kommer lugnet. Jag vet ju vad jag vet,
det kan inte ändras. Och det må göra ont men jag förstår
och när jag somnar drömmer jag inte.
Jag sover bara.

------

Denna vecka har jag blandat Beckett och Roy, och jag vet att någonstans i Appleyards sista symboliska-abstrakta-historiska processnivå har jag låtit mig själv regredera och återigen börjat läsa som lek som alla barn gör. Gränserna mellan saga och liv har suddats ut, liksom skiljelinjen mellan mig och världen och texten. I en läsande symbolik sker socialisationen och jag tror att jag är där sagan är eller jag tror att jag är sagan. Det är jag som tänker när Beckett skriver, det är jag som är ett lövformat födelsemärke på ett kastlöst bröst och det är jag som samtidigt ser det lövet förutspå monsuner och regn. Symboler stiger ur texten och blir levande inslag som inte kan separeras ur min verkliga verklighet: bredvid min säng växer Becketts träd skulpterat av Giacometti med endast tre eller fem blad på nakna knotiga grenar. Och jag är det trädet. I min lägenhet lämnar middagsdofterna köket och ger sig av upp i gardinerna för att leka. Och jag leker tillsammans med dem där. Som Rahel har jag röda solglasögon som kan göra världen arg, och en klocka som aldrig blir annat än Tio i Två. Eller jag är den där klockan när jag tänker Rahels tankar. Eller jag hör Esthas tystnad, när jag är bläckfisken i Esthas huvud. Ett monsunregn under kragen på pyjamasskjortan just i ögonblicket när sömnen kommer. Eller också är det inte jag. Kanske finns jag inte längre. Utan bara orden kvar.

När man läser som lek som alla barn gör vet man endast en sak säkert: Texten finns och i den öppningsrepliken, att det tjänar ingenting till.

---

Läs:
Samuel Beckett, Waiting for Godot
Arundhati Roy, The God of Small Things
Platon hela köret
Appleyards socialiseringsteori

Men det är bara tips.

Av Annakarin Josefsson 22 feb 2002 11:10