Westessons 100 favoritfilmer: nr 77

Steve Buscemi är i sig själv hela den amerikanska nittiotalsindependentfilmens trademark; enligt hemligstämplade instruktioner från amerikanska senaten måste en film innehålla minst femton "fuck" och Steve Buscemi för att betecknas indie. Mannen med fler biroller hos regissörer som Tarantino, bröderna Coen, Jim Jarmusch, Roberto Rodriguez och Tom DiCillo än någon annan. Snubben som trots sitt kändisskap och trots sin talang gång på gång dyker upp som marginalfigurer i halvsmala, självreflekterande filmer om människor som pratar. Killen som lever, andas och luktar indie, som äter indiemackor till frukost och röker indiecigaretter till lunch, borgmästare i Indieannapolis och trollkarlen i Indiealand.

Medverkar Steve Buscemi i en film blir det indie. Gör han filmen själv blir det tokindie. "Trees lounge" är hans enda hittills om man inte räknar med kortfilmen "What happened to Pete" från 92 som ingen sett - VANSINNIGT indie, en lågmäld oslipad pärla med underrubriken "så indie att man tappar andan".

Oavsett vilken definition man har på indiefilm - "allt som inte producerats av Hollywood" eller "trevliga bagatellfilmer om misär" - uppfyller "Trees lounge" kraven. I själva verket är filmen den ultimata definitionen. Den har allt som utmärker denna underliga låtsasgenre: grå stämning, svart humor och låg budget.

Upplägget är typiskt; New York-miljö och självbiografiska detaljer. Buscemi har själv vuxit upp på Long Island, själv sålt glass och antagligen själv tagit några glas för mycket nån gång.

Storyn är typisk; den finns inte. Trailern beskrev filmen som "a story about a mans search for God knows what", och frågan är om där ens finns nåt sökande som driver filmen framåt.

Produktionsbolaget är typiskt; LIVE Entertainment stod bl.a. bakom "Reservoir Dogs", Tim Robbins anti-republikanska "Bob Roberts" 92 och "Killing Zoe" av Roger Avary, Tarantinos före detta vän och medförfattare till "Pulp fiction".

Valet av skådespelare är typiskt; här finns a vänner, b släktingar c Buscemi själv och d Chloë Sevigny. Samuel L Jackson dyker upp i en typisk kompiscameo, Buscemi petar in sin egen bror Michael som - ja, vad trodde ni - sin bror, och Chloë Sevigny - från socialtrashrullar som "Kids", queerfavoriter som "Boys dont cry", pratpratpratfilmer som "Last days of disco" och jag-ligger-med-regissören-obegripligheter som "Gummo" och "Julien Donkey-Boy" - går runt med underbett och är allmänt svårgripbar.

Som om det skulle sitta nån liten indieolog nånstans och fortfarande tvivla, understryker Buscemi dessutom sitt oberoende med att sätta Seymour Cassel i rollen som baralkis, en hänvisning till indiescenens gudfader, John Cassavetes. Cassavetes började redan 1959 för pengar han horade ihop som skådespelare i Hollywood göra billiga pratiga filmer i autentiska New York-miljöer med sina vänner och ovänner i rollerna. Cassel var med honom från början - "Shadows" - inte bara som aktör utan också medproducent.

Jag tycker för egen del att konceptet är oemotståndligt och att barmiljön i "Trees lounge" är väl värd ett besök. I videobutiker brukar man hitta filmen på komedihyllan, inklämd mellan "Titta vi...", "En värsting till...", "Tjejen som...", "Ursäkta, var är...", "Det våras för..." och "...är vi allihopa"-filmerna. Jag antar att den som tar med sig "Trees lounge" hem för att se nåt riktigt dårpippigt, helcrazy, jättefestligt du garvar-du vrålar-du spyr-tokeri blir grundligt besviken. Som i det bortklippta materialet från "Torsk på Tallinn" där Robert Gustafssons skövdeslashas råkat få med sig "Manhattan" hem: "sa´ de´ va´ svartvitt eller?".

"Trees lounge" ligger så klart ganska långt från reguljärt tjosan. Den radar upp åtskilliga komiska poänger från ett eget underfundigt grodperspektiv, men skildrar en ganska solkig värld där Buscemis alkoholiserade hemglassförsäljare konstant kör ifrån sin enda kund. Buscemi ger lite djup och dimensioner åt den losertyp han ofta spelar, och begåvar honom dessutom med lite erotiska och emotionella intressen. Liksom det övriga persongalleriet är han skildrad med värme och milt överseende.

Filmen fick en väninna till mig att sluta dricka ett par veckor och upparbeta en hypokondrisk rädsla att drabbas av alkoholism. Som en distanserad man ur den ironiska generationen tänkte jag nästan tvärtom; om inte annat så gör det sig i alla fall bra på film.

Komplement: John Cassavetes lade grunden och är man intresserad av att gräva sig ner till botten av indieträsket bör man åtminstone kolla upp "Shadows" och "Faces" 68. Efter hans indiepolitiskt korrekta död i skrumplever har sonen Nick filmatiserat ett hans efterlämnade manus "Shes so lovely" 97, som dock är en besvikelse sånär som på vissa goda skådespelarinsatser av Sean Penn, Robin Wright Penn och John Travolta. Antagligen har den ändå nåt att säga om hur mycket improvisationerna betydde för pappa Cassavetes sätt att göra film.

Av Valdemar Westesson 21 feb 2002 13:52