Westessons 100 favoritfilmer: nr 76

En av de mest extremt amerikanska filmgenrer som funnits och finns har kuriöst nog en fransk beteckning: "film noir". Det är den desillusionerade, samhällsfrånvända, dystra och närmast dytopiska genre som växte fram i skuggan av vilt skrikande germaner, atombombningar av japaner och metodiskt utrotande av avvikande.

Det är en miljö med nerdragna persienner, halvfulla whiskyflaskor i skrivbordslådan, trenchcoats, ihärdigt regnande och fala femme fatales. En genre så tydlig att den ständigt frestar nya generationer till parodi; redan bröderna Marx gjorde "Sardinmysteriet", Steve Martin och Carl Reiner klippte in gamla noir-hjältar i "Döda män klär inte rutigt", Zucker-Abrahams-Zucker lånade voice-overn till teveserien "Police squad" och "Den nakna pistolen"-trilogin. Tillsammans med jazz och wrestling USA:s mest originella bidrag till världskulturen.

Det är alla manliga cineasters favoritepok i filmhistorien, som minner om en tid när män pratade hest på ljudbandet och kvinnor inte hycklade med sin falskhet. Vart tionde år dyker en ny film upp som lånar sina stildrag och sin tematik från film noir - Polanskis "Chinatown" 1974, bröderna Coens "Blood simple" 1984, Curtis Hansons "L.A. Confidential" 1997 - och varje gång börjar bogartianerna lystet dregla och treva efter plus och getingar. Jag får väl sägas vara en av dem.

För egen del är det två saker som verkligen attraherar mig: den öppna misstron på det amerikanska samhället - budskapet är detsamma som i "X-files": "trust no one" - och humorn. Två av genrens pionjärer har främst gått till historien som komediregissörer: Howard Hawks och Billy Wilder nåja, Hawks har gjort avtryck också som westernregissör.

Film noir är den optimala miljön för den lakoniska repliken i mungipan, den som punkterar all entusiasm och klär av allt storvulet snack. I en film noir går alla utom hjälten, deckaren med privatlådan, the lone wolf, att köpas, och oftast inte ens för särskilt mycket.

I de mest typiska noir-filmerna agerar Bogart privatdeckarna Sam Spade och Philip Marlowe, hjältarna hos romanförfattarna Dashiell Hammet och Raymond Chandler. Hammet revolutionerade, moderniserade och amerikaniserade den litteraturgren som främst odlats i England och där alltid handlat om kluriga pusselintriger i herrgårdar - kriminalromanen.

I sina böcker lät Hammet sig inspireras av, och även inspirera, den så kallade hårdkokta stilen hos de blivande nobelpristagarna Hemingway och Faulkner. Hammets arvtagare Raymond Chandler lyfte stilen till nya höjder med de sina sju Marlowe-romaner där "The Big Sleep"/"Den stora sömnen" var den första och kom 1939. Det smutsiga samhället - enligt Chandlers "Kvinnan i sjön" "mexikanernas och negrernas slumkvarter ---, hamnkrogarna längs den sanka stranden söder om klipporna, de små svettiga danshaken vid stadsgränsen, marijuanasyltorna" - trängde sig in i en genre som mest luktat av rosor och röksalonger.

Manuset till "Utpressning" skrevs främst av just William Faulkner och Leigh Brackett. Brackett hade nyligen debuterat med en hårdkokt deckare och därutöver skrivit en mängd science fiction-noveller i diverse magasin. Hawks hade läst deckaren, fascinerats av dialogen och kallade därför till sig författaren för att adaptera Chandlers roman till filmmanus. När Brackett - en kort och mager tjugosjuårig kvinna - steg in på Hawks kontor, blev han fullkomligt överrumplad och fick övertalas länge innan han gick med på att Leigh också kunde vara ett kvinnonamn.

Brackett kom under sitt liv att skriva många Hawks-manus och kallades åtskilliga gånger in att tvätta dialog och skura repliker också åt andra. Sin sista manusinsats gjorde hon på "Rymdimperiet slår tillbaka", som hon lämnade ifrån sig bara dagarna innan sin död. Manuset var så fullkomligt att Lucas aldrig behövde ändra mer än ett par repliker i det - ett mycket ovanligt förfarande inom drömfabriken.

Med Faulkner var det dock annorlunda; enligt anekdoten skrev Faulkner under sina år som manusförfattare aldrig en replik som gick igenom oförändrad. Hans mycket specifika prosa gjorde sig bra på papper och sämre i munnen. Hans känsla för tydlig filmdramaturgi lär inte heller ha gått till hävderna; när Brackett och han skulle samarbeta rev han Chandlers roman i två delar, gav den ena till sig själv, den andra till henne, och syntes sen inte till igen. Givetvis fick Hawks kalla in ytterligare en författare, Jules Furthmann, som fick foga samman de disparata delarna.

"The big sleep" har bland annat gått till hävderna för att man mitt under pågående inspelning kom på att den person Chandler påstod var mördaren av diverse logiska och logistiska skäl inte kunde vara det. Chandler, som själv knallade runt i Hollywood i tweed och kufframtoning, rådfrågades och ryckte på axlarna. Det hade han inte tänkt på, och kunde knappast bry sig heller. Storyn var oväsentlig; hans vision vilade på repliker och den paranoida stämningen att alla, exakt alla, även dammråttorna och silverfiskarna, var inblandade i konspirationen.

Intrigen är med andra ord lätt komplicerad. Den har nånting med en excentrisk general och prekära foton på hans dotter att göra, men sen stegar Lauren Bacall in i handlingen och ställer till det både för Bogart/ Marlowe och publiken. Inte blev det mer lättöverskådligt av att man gjorde om filmen inför premiären och då klippte bort några centrala scener originalversionen hittades av en slump vid UCLA:s filmarkiv för ett antal år sen, framför allt alla de där Bacall - vars stjärnstatus var satt i gungning efter några filmfloppar - bar fånig hatt.

Kvinnosynen hos Marlowe - som själv var en notoriskt trogen äldre gentleman och som bland annat fick Billy Wilder att lova att inte ringa några älskarinnor när de bägge herrarna samarbetade - är lindrigt sagt omdiskuterad. I en berömd passage i sin sista roman, "Ett långt farväl" 57, filmatiserad av Robert Altman 1973, låter han till exempel Marlowe föra ett långt resonemang om de sju sorters blondiner som finns. Avslutningen:

"And lastly there is the gorgeous show piece who will outlast three kingpin racketeers and then marry a couple of millionaires at a million a head and end up with a pale rose villa at Cap d´Antibes, an Alfa Romeo town car complete with pilot and co-pilot, and a stable of shopworn aristocrats, all of whom she will treat with the affectionate absent-mindedness of an elderly duke saying good night to his butler."

En kvinnobild inte tecknad i helt positiva valörer som synes, men heller inte helt onyanserad. Kvinnan är, i Marlowes och säkert också Chandlers, tankevärld en annan varelse än mannen, men hon kan samtidigt vara aktiv, förslagen, intelligent och beläst. Visst ser hon om sitt eget hus i första hand, men det gör gubevars också männen i det chandlerska universat.

Chandlers kvinnor är pålitliga i sin opålitlighet och det enda sättet att stå emot dem - förutom möjligen att "slug her" eller "lay a finger on her" - är att helt undvika dem; Marlowe går aldrig till sängs med någon av de kvinnor som försöker förföra honom. Men samtidigt är hon aldrig hanterbar.

Komplement: serien "Spirit" av Will Eisner är en typisk fyrtiotalsproduktion som lånat mycket av sina drag från film noir. Här finns den ensamme antihjälten, poliskontoren och ett samhälle som är så komplicerat korrumperat att den enskilde människan - mannen - försvinner. Här finns också en svart smart humor och världens bästa tuschteckningar.

Av Valdemar Westesson 21 feb 2002 17:02