Westessons 100 favoritfilmer: nr 79

Egentligen kan jag inte gå i god för den här filmen. Jag såg den för ett halvt liv sen och skulle nog inte kommit att tänka på den om jag inte blivit påmind av en reklamfilm, jag tror det var för nåt mobilföretag, som använder en väskryckarscen ur filmen.

Jag såg den under mina sena högstadieår, en dyster tid i min historia då jag vandrade runt med stolta steg och ett skitförnämt förakt för allt amerikanskt, allt populärt och allt kommersiellt. Trots att lejonparten av mina kulturella referenspunkter var amerikanska, fick jag från någonstans en fix idé om att de var mindre värda än de nya intryck jag letade upp och som nästan varje gång fick mig att tugga fradga av tristess.

Och sen detta med "kommersiellt", som varje ny generation av blåögda svartklädda ska ta till som slagträ i en debatt de själva konstruerar, ett begrepp som är så motsägelsefullt att det omöjligen fungerar som skällsord och knappt ens som ett adjektiv. En film kan ju faktiskt vara kommersiellt framgångsrik för att den är bra "Gökboet" gick i tolv år på en Stockholmsbiograf och även en film producerad för att alstra cash åt investeraren kan ha tusen kvaliteter, på samma vis som att Yes kan vara ett utmärkt diskmedel trots att det tillverkats för att säljas och inte av någon altruistisk omsorg om samhällshygienen.

På motsvarande vis kan också en film som sprängfylls med explosioner och stjärnnamn och production values och som går upp i två miljarder kopior, gå pengamässigt rakt in i väggen jämför allt Kevin Costner rört vid.

En films kommersiella framgång säger aldrig - jag betonar aldrig - nånting om dess kvaliteter. Att åtminstone ha det i åtanke att en film ska gå ihop pekuniärt, tyder faktiskt på en ansvarskänsla hos en regissör. Också en personlig och originell och introvert AUTEUR som Bergman har alltid gjort film med en tänkt publik för ögonen. Om inte annat så för sin egen skull; för att känna att han kommunicerar med någon och för att nånsin i livet få göra film igen.

Den löjligt mångsidige, produktive och intellektuelle Scola fostrades och skolades inne i den italienska filmindustrin - på den tiden världens mest produktiva - och begrep på ett tidigt stadium i karriären att om man verkligen vill påverka folk med sin film, då får man också se till att underhålla dem. Metodiskt har han använt varje publikt grepp som funnits till hands - kärlek, humor, storstjärnor, nostalgi, sentimentalitet och romantik - för att locka den enorma italienska biopubliken till sina filmer. Det ville jag inte inse som fjortonåring. Det inser jag däremot nu, vilket bara ökar min respekt för filmmakaren Scola.

Av de få konkreta saker jag minns av "Fula, skitiga och elaka" var att jag - motvilligt, för under samma period i livet hade jag för mig att humor var fult och gav eksem - skrattade gott åt den. Den är ganska drastisk i sitt berättande; hade det inte varit så töntiga ord hade jag sagt "dråplig", "mustig" och "burlesk". Den är ett slags Albert och Herbert i korrugerat plåtskjul - och det enbart sagt som nåt positivt.

Antagligen är det på grund av humorn jag alls kommer ihåg den, medan de flesta av de andra svårmodiga, intellektuella, dystra och avantgardistiska filmer jag satte i mig till kvällsvard inte ens lämnade kvar nån titel i minnet.

På ett sätt som mer än en gång påminner om Kusturica, låter Scola farsen snurra vilt kring sopor och slagg, i en miljö som inte belyses av Kusturicas värmande sol och inte ackompanjeras av sprittande trumpeter. Slumskildringen är detaljerad och oförblommerad. De fattiga är inte bara fula, skitiga och elaka, de är också giriga, själviska och lystna. Ungarna slåss med fadern om farmoderns pension och alla ligger de med horan pappan släpat hem till familjen för sina nyinförskaffade stålar.

Den organiserade och övertygade socialisten Scola hyser inga illusioner om fattigfolk som oegennyttigt klasskämpar mot di höga herrarna. Han begår till och med vad många av hans samtida intellektuella vänstervänner betraktade som den värsta av dödssynder, att flina åt jävligheten. Det var nog också en av anledningarna att den inte importerades till proggsverige när den var färsk utan först typ tretton år senare.

Det andra jag har ett tydligt minne av är öppningsscenen, som på något vis sammanfattar all italiensk film: storfamilj och ett herrans oväsen. En fixerad kamera i ett skjuls enda rum, där en människa vaknar och börjar skrika, ytterligare en vaknar och börjar skrika, nån börjar skrika utan att vakna, nån vaknar, skriker och somnar om, nån skriker i sömnen - och när gapandet når sitt absoluta crescendo, så överröstas det av att en av sönerna drar igång sin vespa mitt i rummet. En sån inledning väcker onekligen ett intresse.

Men som sagt är jag inte helt säker på att jag skulle uppskatta att se om den. Möjligen skulle jag idag uppleva den som lite för högljudd och socialpornografisk, och kanske var inte humorn riktigt av den kalibern jag vill ha det till. Därför förbehåller jag mig rätten att leva på det goda minnet.

Komplement: liksom exempelvis Kubrick, Widerberg eller Scorsese har Scola genom hela sin långa karriär haft en närmast manisk tendens att hela tiden ge sig i kast med nya genrer, nya uttryck, nya teman. I bjärt kontrast till myllret och oljudet i "Fula skitiga och elaka" står till exempel det finstämda kammarspelet "En alldeles särskild dag" "Una giornata particolare", som han gjorde direkt efteråt, med premiär 1977. Hade det inte varit för samma öppna hållning till och samma tydliga intresse för avvikare - "En alldeles särskild dag" beskriver mötet mellan den slitna hemmafrun Sophia Loren och den homosexuelle Marcello Mastroianni under fascismens maktövertagande - skulle man omöjligen gissa att samme man hållit i trådarna.

Av Valdemar Westesson 20 feb 2002 10:05