Westessons 100 favoritfilmer: nr 78

Film- och musikbranschen har mycket gemensamt. Det är de mest publika och kommersiella medierna - populärkultur i ordets bokstavliga betydelse - med en stor industriell apparat omkring sig där nasare och krämare och manschettmän minglar med uppblåsta konstnärsegon. De båda konstarterna hälsar därför med glädje på hos varann; rockvideos och filmsoundtrack har utvecklats till real big bizniz, Mick Jagger, Britney Spears och Stefan Sundström prövar lyckan på film och Clint Eastwood, Görel Crona och Samuel Fröler spelar in plattor.

Ett otal filmer kretsar också kring musikbranschen - Robert Altman har till exempel gett sig på countryn i "Nashville" 75 och jazzen i "Kansas city" 1996 - och mer än en fejkad rockumentär har spelats in. Mest namnkunnig och minnesvärd är väl tevefilmen "All you need is cash" 1978 om The Rutles, forne Python-medlemmen Eric Idles Beatles-pastisch.

Få musikgenrer är mer upplagda för parodi än hårdrock, särskilt den symfoniska grenen av stilen som fick ett löjligt stort utrymme under 80-talet. Anledningarna är uppenbara: det är svulstig pretentiös musik med en ohälsosam förkärlek för keymasters, gatekeepers, alver, vättar, tomtar, troll, pysslingar och knytt. Det vill säga när utövarna inte pratar plektrum, wha-wha-pedaler, cymbaltjocklekar och giss-maj. Som om detta inte räcker, är de dessutom korkade och ser ut som kriget, något som noterades redan under det annars totalt omdömeslösa åttiotalet.

I England gjorde Comic Strip, den löst sammansatta Channel 4-gruppen med bland andra Jennifer Saunders och "The young ones"-medlemmarna, ett par halvtimmesavsnitt om hårdrocksbandet "Bad News" runt 80-talets mitt. Liksom "This is Spinal Tap" har avsnitten dokumentärens form och liksom Spinal Tap framstår Bad News-medlemmarna som imbecilla jättebarn som älter osammanhängande klyschor i turnébussen - "jag skulle göra det gratis som jag inte behövde pengar" - och spelar alldeles för långa solon.

Egentligen toppas alla försök till förlöjligande av hårdrockarna själva. Det kanske roligaste teveklipp som över huvud taget existerar kommer från "Nöjesmassakern", där landets samlade spandex under namnet Swedish Metal Aid powersjunger för nåt katastrofområde och som bland andra Fredrik Lindström och Per Sinding-Larsen visade i sitt musikhumorprogram "Kvällstoppen". Man hade kunnat plocka vilken som helst ur den jättelika kören - tänk er
Tommy Nilsson, Joey Tempest och Tone Norum upphöjda till 10 - och ställa honom på en gata och samtliga förbipasserande hade först vridit nacken ur led och sen ringt polisen.

Storheten i "This is Spinal Tap" ligger också i att man håller sig löjligt nära verkligheten. "It´s such a fine line between stupid and clever" och en ännu tunnare gräns mellan Spinal Tap och deras reella kollegor. De många spektakulära anekdoterna och incidenterna är inte vansinnigare än de man stöter på i en ordinär rockbiografi. En av Spinal Taps många förolyckade trummisar dör genom att kvävas av någon annans spyor. Thin Lizzys Phil Lynnot vaknade en morgon efter en natts ivrigt snortande och fann att det smärtade i näsan, varpå han nös ut pennskaftet han använt att dra upp kokset med.

Filmen gjordes i princip utan manus. Istället för att skriva ner nåt visade regissören Rob Reiner filmbolaget en tjugominutersfilm där han låtit bandmedlemmarna - "bandmedlemmarna" - Christopher Guest, Michael McKean och Harry Shearer improvisera fram sina enfaldiga självupptagna musiker, material som sedan användes i slutresultatet.

Livematerialet som användes spelades in för en intet ont anande ordinär rockklubbspublik, som ser exakt så skeptiska ut som friskförklarade människor gör inför konfronterat faktum.

Skådespelarna musicerade och komponerade dessutom själva hela raden av hittar: "Tonight I´m Gonna Rock Ya Tonite", "Gimme Some Money" och "Sex Farm".

Autenciteten har dessutom ytterligare spätts på genom att bandet - "bandet" - framträtt live och spelat in videos långt efter filmens tillkomst.

"This is Spinal Tap" ligger gissningsvis i täten på turnébusstittartoppen. Få filmer citeras oftare av musiker och musikkritiker; mer än en gång har poprecensenter använt liknelsen att plattan X bäst bör spelas på Spinal Tap-elvan, syftande på det - fullkomligt överflödiga - extrasteg gitarristen har på sin förstärkare. Dock får man ibland känslan av att somliga band snarare inspireras än avskräcks av den kopiösa dumheten.

Det är också en humorklassiker, där den från branschen härstammande Rob Reiner samlat diverse vänner - Billy Crystal som mimkypare, Fran Drescher som lismande skivbolagsrepresentant och Lettermans Paul Schaffer i ett fascinerande hämtehår - i diverse cameos. Scenen med "Stonehenge" - "Stone´enge" - och de dansande dvärgarna, där glappet mellan storslagen vision och löjeväckande verklighet är största tänkbara, är stor stor humor.

"Bandmedlemmarna" - Michael McKean lead och gitarr, Christopher Guest gitarrer, fiol, kör och visioner och Harry Shearer bas och mustasch - kom också från comedyscenen: de har alla haft fötterna i branschen som skådespelare, manusförfattare och regissörer ända sen sjuttiotalet, dock utan att göra nåt särskilt intressant väsen av sig. Christopher Guest gjorde en säsong "Saturday Night Live" 1984-85, Michael McKean blev äldste SNL-medlem nånsin så sent som 1994 och Harry Shearer gör typ hälften av alla rösterna i "The Simpsons". Annars är väl Christopher Guest mest känd för att vara gift med Jamie Lee Curtis.

Komplement: "All you need is cash" med högvis av extramaterial finns på DVD. I det nästan löjligt omfångsrika extramaterialet på en av de många DVD-utgåvorna av "This is Spinal Tap", får man för övrigt också förklaringen till bandets aggressiva munherpes.

Av Valdemar Westesson 20 feb 2002 17:22