The Alice Witch Project

Det kanske inte ser ut att handla om musik men i själva verket är det bara musik det handlar om.

bara barn och idioter ser
och barn det blir jag aldrig mer

---------------------------------------

Dont wanna be a working stiff lose my identify
Cause when it comes to working 9 to 5 there
Aint no place for me aint my reality, to me
Its not my place in the 9-5 world - Ramones

Så fånigt. Jag trodde på något sätt att jag skulle komma undan, tänkte att nånting kan man väl alltid göra. Jag tänkte att om jag jobbar niotillfem och inte lägger ner någon psykisk energi på det har jag ju fortfarande kvällarna att leva på. Hah. Det fungerar inte så, det vet jag nu.

Fick jobb i slutet av Augusti, SEB hade ett projekt och arbetet gick ut på att skriva in dokumentinformation i en databank och sedan arkivera dokumenten i arkivskåp.
Under marken i källaren satt vi, framför en dator, utan dagsljus. Behövde vi gå på toaletten var vi tvugna att åka upp till det "riktiga" kontoret och gå förbi chefen in på toaletten. Nere i källaren var det fuktskador på väggarna. Den andra tjejen pratade om hur det inte gjorde någonting att hennes pappa inte skulle gilla om hon kom hem med en arab eftersom hon ändå inte haft någon större lust att prova en arab. Om homosexualitet tyckte hon ingenting. Så länge de inte gör det framför mig, sa hon. Och arbetslösa var lata invandrare. Allihop. "Hur kan någon tro att de ska få jobb om de envisas med den där fåniga slöjan? Jag menar, punkare får ju inte heller jobb, som butiksägare måste man ju tänka på anseendet, och det finns ju faktiskt fördomar... jag säger inte att det är rätt men man får ju acceptera att det finns". Mitt röda hjärta färgade av sig på mina kinder, mitt sätt att andas, mitt språk. Hur säger man till en människa att världen vore bättre utan henne? Hur hindrar man sig själv från att gråta av vanmakt? Hur jobbar man sedan tillsammans 8 timmar om dan på 20 kvm där det enda som finns att göra är att prata? Jag har aldrig varit så mycket proletär som då. 10 våningar upp sitter bankmännen och när receptionisten går förbi blinkar hon inbjudande och jag har aldrig sett män le så förut. Leenden som är diskriminerande i sig. Som serveras tilsammans med kommentarer som "namnam" när man äter godis i hissen. Jag befinner mig plötsligt mitt i Black Hole Sun-videon och inser att allt det här beror på den, så ofta i högern omtalade, acceptansen. Förståååelsen för fördomarna. Samma tanke som kvinnorörelsen försökte slå ner i början av 1900-talet. "Sverige är inte redo". Inte redo för jämlikhet, solidaritet, humanism. Demokrati.

Det verkar som att min generation vant sig vid demokratin så omedvetet att de faktiskt inte tror den behövs. Som om det inte skulle kunna bli sämre. Äh, skrota skatterna, jag vill ha mina pengar. Vadå biblioteken? Det var inte meningen att bli politisk men som Björn Rosengren en gång, innan allt det andra, påpekade handlar allt om politik. Fast det var visst Norge han pratade om. Nej till EU har bildekaler med texten "blivande norrman", det känns mer aktuellt än någonsin. Hur kan man leva i en värld när det fortfarande finns folk som tror att demokrati sköter sig själv?

Jag ska slå mig ner
på en plats där alla ler
och när ingen av dem ser
ska jag riva ner deras värld
Harlequin - Deras Värld

Jag satt i källaren i en månad. En månad som fånge i Den Riktiga Världen och jag ser alla dessa år framför mig. År utan pengar, år av sysslolöshetsångest och pengaångest, allt för att slippa återvända. Jag är så rädd. Så rädd att det inte kommer gå, att jag kommer ge upp, assimilera mig och dö inombords. Som självbevarelsedrift har jag bara min tro på att jag är värd något bättre, att jag fortfarande ser på kosymklädda chefer och tycker synd om människorna. Det kanske inte ger mig hopp men det ger mig integritet. Men jag är rädd för att förlora mig, för att jag ska börja ifrågasätta mig själv. Plötsligt vakna en morgon, åka tricken till jobbet och finna mig själv fnysa åt klottret på tunnelbanestolen. Jag är så rädd för att bli stor.

Hon tar tunnelbanan varje dag till sitt kneg
står ut ett litet tag tills hon fått ihop lite deg
sitter där i rusning morgon och kväll
hon längtar till norrbottens myrar och fjäll

på sätet har nån sprayat "zip" tusenfalt
sånt retar skiten ur folk överallt
de vill hänga och strimla, slänga ut dem ur stan,
själva har de hjärnan full med reklam
Waow Waow - Stefan Sundström

Christian pratar ibland om Norrland. Det kanske är dit man ska. Om kärleken ville följa med skulle jag åka vartsomhelst. Bara jag slipper bli äldre. Jag vill fixa den här världen innan jag börjar leva i den, jag vill lägga all min tid på att få er att förstå. Jag vill inte sova mer. Den kommer närmre och närmre, jag vet det ju, resignationen, denna förhatliga konsekvens av systemets ständiga motarbetande. Jag ser den överallt, ser människor förändras, ser glödar slockna, ser desillutionen få folk till de mest absurda saker. Hur kan ni tänka på en artificiell njutning när jag vill vara med er? Ni får inte ge upp, jag vill inte vara ensam.

jag vill skrika å vråla gör det ont vill jag gråta
det finns en sång i varenda själ
å vem som helst kan bli vem som helst
ett hjärta har alltid rätt
ett hjärta är alltid rött
Alltid Rött Alltid Rätt - Imperiet

Till råga på allt har jag förortsångest, på riktigt. Jag har en föreställning om att alla som bor i villa/radhusområden är olyckliga. Naturligtvis förstår jag att jag måste ha fel men det händer att jag sitter på en buss eller ett tåg, ser in på människornas tomter och slutar andas. På väg från Åkersberga sitter jag brevid tre kvinnor. De pratar om vad deras män tycker om deras smink. De ser på mig, trash, och säger till sig själva att de faktiskt lyckats ändå. Och hur kan jag veta att det är fel? Hur kan jag säga att mitt sätt att leva är mer rätt? Jag kan inte förklara det men jag vet att några av er vet. Och jag ser hur vetskapen tynar om man inte när den. Ni tynar också. Uppgivenheten finns där som ständigt närvarande, alltid beredd, den överfaller dig. Energin, tanken, kärleken däremot måste du själv överfalla.

Ibland tror jag att det är ett straff. Att just jag ska vara övertygad om att man inte ska förtränga sina sorger att man inte ska låtsas som ingenting när man får en dask i baken eller ett "lilla gumman". Att jag lever med känslan av att det skulle kunna vara bättre. Ibland lyssnar jag på Mollys Rätt Sätt och det ger mig en osannolik hybris. Jag vet inte om jag skulle välja bort det om jag fick en chans. Jag vet faktiskt inte.

Jag säger ingen sanning, jag säger ingen lögn
Jag säger vad jag tycker jag kan säga det igen
Världen är tillräckligt stor för att alla ska få en del
Att jag inte tycker som du gör inte att jag har fel

Jag vill inte leva på någon annans sätt,
jag vill bara vara mig och göra det som är rätt

Om jag blir äldre och sitter där en dag
så tror väl inte jag att jag är likadan.
Var dag det är en läxa och man lever som man lär,
så tänk på att allt kan bli bättre än det är

Jag vill inte leva på någon annans sätt,
jag vill bara vara mig och göra det som är rätt

Allt är inte svart på vitt men jag tror att jag vet
du är en trångsynt idiot helt utan ödmjukhet
Så håll käften nu din dumma jävel och ge mig ett skäl,
att respektera dig för nåt du faktiskt inte är

Molly - Rätt Sätt


Länk: come.to

Av Alice Eggers 20 feb 2002 14:59