Han kommer inte ringa

"No, youre never gonna get it, my lovin, sweet lovin", nynnar jag kaxigt och kollar att mobilen är på.

Jag vet att jag har största möjliga mängd värdighet i behåll.

Vi dansade, men han bjöd upp. Vi kysstes men han började. Vi bytte nummer men det var han som ville ta en fika.

Dessutom skrev han mitt nummer med blyerts på en bussbiljett.

Inte konstigt att han inte ringer. Fast han vill. Han sitter ensam på sitt korridorrum och tänker på mig nu. Japp. Ensam.

Han spelar upp alltihop för sig själv för tusende gången. Mitt svajande hår när jag gick. Mitt mystiska leende när han bad om mitt nummer. Mina mjuka kyssar, min lena röst. Han försöker minnas exakt hur lång jag var i förhållande till honom och om jag hade högklackat eller ej. Han plågas av den återkommande känslan av att jag, den mest perfekta varelse han mött, sluppit undan.

Allt för att han inte hade någon bläckpenna! Han slår huvudet i väggen, det gör han. Av ren frustration. Biljetten med det ack så oläsliga numret ligger ihopskrynklad på golvet efter timmar av granskande. När han tänker efter är det kanske lika bra. Att ringa en kvinna som jag - det kräver mod. Han är rädd, tänker att han inte borde sikta så högt, att jag alldeles säkert har pojkvän. En perfekt en. Som skriver romaner och tackar nej till stora modellagenturer varannan dag.

Inte konstigt att han inte ringer.

Han med de unga pigga ögonen. Lite läskande var han, det får erkännas.

Jag har hans nummer. Förvisso. Inte för att jag skulle ringa honom. Nej, nej. Jag antecknade bara hans nummer för att han ska veta att jag har det men ändå inte ringer. Så är det. Man är ju ingen nybörjare. Värdighet är vad det handlar om. Det vet alla.

Han kommer inte ringa.

Jag vann.

Av Lisa Kristiansson 20 feb 2002 09:29