Aggrofeminismen - en mediababe på väg utför

Jag vet att jag ofta har svårt för att identifiera mig med arga inlägg i media. Samt har dåligt samvete för att jag inte är tillräckligt indignerad. Samtidigt vet jag att när mina feministiska väninnor kallar mig The Feminist by Practise så är det inte ironiskt, utan menat som en komplimang.

Här vill jag passa på att påpeka att denna text är oerhört egocentrerad och inte bör ses som något eftertänksamt debattinlägg. Snarare som oredigerade reflektioner kring en kluven feministisk identitet, sedd utifrån Sverige och rådande svenska förhållanden.

Feminism är för mig grovt uppdelat i två plan. Det kollektiva och det individuella. Frågan är vad som skapar förutsättningar för vad. Hönan och ägget. Själv lever jag efter grundprincipen: Allt är möjligt och allt är upp till dig själv. Med detta i ryggen anser jag att jag som kvinna har samma förutsättningar som mina manliga medmänniskor till väsentligheter som utbildning, karriär, föräldraledighet med mera. De kollektiva förutsättningarna för jämlikhet finns absolut i det svenska samhället, men det är upp till var och en att förvalta dessa förutsättningar.

På det kollektiva planet finns en del kvar att kämpa för, såsom lika lön för lika arbete, motarbeta sexuell exploatering, sexuella trakasserier och så vidare. Dessa stötestenar och flera är det både omöjligt och ointressant att argumentera emot. Liksom att argumentera för nazism, krig och barnasvält. På det kollektiva planet tror jag att de allra flesta strävar mot ett gemensamt mål, men har olika åsikter om hur målet ska uppnås. Aggrofeminism är en metod.

Aggrofeminism är en - i mitt tycke - utstuderat medial, det vill säga reellt verkningsklen metod, där relativt unga kvinnor ofta kända intar offer/martyrposition och med stort patos skriker ut sin indignation över det svenska patriarkatet/kvinnoelendet. Utgår från kön det vill säga utövar sexism. Dessa rop har aldrig fått mig att jubla igenkännande. Varför? Är jag otrogen mina medsystrar som inte känner igen mig och hejar på?

Sedan har vi det individuella planet. Där bestäms den feministiska graden efter varje individs förutsättningar. Här kan vi komma in på orättvisor kvinnor emellan och bortse från att alla människor oavsett kön föds till mer eller mindre olikartade förutsättningar. Jag börjar tro att jag själv är grymt priviligerad, eftersom jag aldrig har upplevt mig som mindre värd, eller förhindrad till något väsentligt, på grund av kön. Okej okej, jag vet att det är fel. Det är den vite, medelålders mannen som är priviligerad i vårt samhälle. Så, kan min frågande inställning till aggrofeminismen bero på något eller några av följande alternativ?

1 Jag är korkad som inte fattar bättre
2 Jag har växt upp jämlikt
3 Jag är av naturen icke feministisk
4 Jag är mer man än kvinna
5 Jag har fått som jag velat ändå
6 Jag är för gammal snart 31

Jag har växt upp med uppmuntrande och stödjande föräldrar konventionell könsuppdelning, båda med arbetarklassbakgrund och dålig utbildning. Detta har jag ofta förbannat, och önskat att jag växt upp i en akademikerfamilj. För mig ter sig faktiskt många könskamper snarare som klasskamper. Underbetalda sjuksköterskor, dagispersonal, busschaufförer, det handlar om klass. Teoretiskt sett så har alla möjlighet att utbilda sig, om man gör det eller inte är upp till varje person.

När jag läser uppställningar om vad som är typiskt "kvinnligt" respektive "manligt" så prickar jag in ganska många på båda sidor. Det gör för övrigt även min man tillika fadern till min son. Jag inbillar mig att det är så för de flesta människor, vi är ju sammansatta varelser, med behov av balans i våra mellanmänskliga relationer! Även här har vi möjlighet att välja. Inte våra föräldrar, men våra vänner och livspartners. Sedan kommer det alltid finnas generella skillnader mellan män och kvinnor; vi tänker, känner, och prioriterar olika. Denna olikhet tror jag är nödvändig och berikande. Är det fel tänkt av en feminist?

Av sofia lindström 20 feb 2002 13:43