Westessons 100 favoritfilmer: nr 80

"When youre in love with a married man, you shouldnt wear mascara".

"Ungkarlslyan" berättar om en svunnen tid och känns ändå märkligt modern i sitt tonfall och sin attityd till mänskligheten. Ungkarlen Jack Lemmon jobbar i ett enormt kontorslandskap där man lär ha använt låga skrivbord och dvärgar för att få det rätta djupperspektivet i bilden i New York. För att ställa sig in hos sina chefer låter han dem begagna hans lägenhet för diverse amorösa eskapader. Detta kommer till VD:ns kännedom, och strax har Lemmon gått från ett skrivbord i skrivbordshavet via eget rum till eget rum bredvid VD:ns. Dock med chefens konstanta hållhake på sig; när Lemmon börjar tveka om att låna ut sin nyckel påpekar Big Boss att det normalt tar många år att jobba sig upp inom företaget, men att det bara tar trettio sekunder att komma därifrån.

Till saken hör dessutom att Lemmon kärar ner sig i VD:ns älskarinna, Shirley MacLaine, som försökt att ta livet av sig sedan hon blivit försmådd.

Här finns alltså två teman i en hollywoodrulle från 1960 som säkert förvånar många: ett antytt feministiskt, och ett som starkt ifrågasätter storkapitalets hantering av människor. Både MacLaine och Lemmon blir marionettdockor i ett patriarkaliskt system där högste chefen utnyttjar sin makt och underhuggarna kliar ryggar, viftar svansar och vänder kappor.

Regissören Billy Wilder tvekade sällan att i sina eleganta och välskrivna komedier ta upp allvarliga teman. Som få andra filmskapare begrep han att kombinera det intellektuella, sofistikerade och udda med det kommersiellt gångbara; alla hans filmer gjordes under populära genrebeteckningar som farser, kriminalfilmer, romantiska komedier eller rättegångsdramer.

Antagligen handlade det om sammanförandet av två kulturer, två perspektiv. Wilder var österrikisk jude som flydde undan nazismen och strandade på den kaliforniska kusten där han kom att göra film som känns mer amerikansk än amerikanernas. Han var inte den förste immigrantregissören - redan på tjugotalet pumpade till exempel Victor Sjöström och Mauritz Stiller in nordiskt temperament i hollywoodmaskineriet - och absolut inte den siste - Polanski och Forman kom på sextiotalet, liksom Wilder flyktingar från ett repressivt kulturklimat - men på flera sätt den mest typiske. Dels beroende på att han gjorde så många filmer under så många år: sin amerikanska regidebut "The Major and the Minor" gjorde han 1942 och hans sista, "Buddy buddy", med parhästarna Jack Lemmon och Walter Matthau, kom så sent som 1981.

Men framför allt var Wilder nog den som tydligast kombinerade en ironisk europeisk infallsvinkel med en amerikansk syn på kultur som showBIZNIZ, där man kan vara hur smart eller korkad man vill så länge man är underhållande. I princip samtliga Wilders filmer blev lika älskade av publiken som respekterade av kritiken.

Att sen ett gäng européer lyckats tränga sig in i den amerikanska folksjälen och blåsa upp de typiskt amerikanska ämnena och drömmarna, är ju egentligen inte att undra på. Det moderna Amerika är grundat av immigranter och den amerikanska hållningen till sig själv är djupt rotad i rotlösheten.

"Ungkarlslyan" var den sista svartvita filmen undantaget "Schindlers list" 93 att få Oscar för bästa film. Men trots att den ekar av en begraven era där män bär hatt och "tar hand" om "sina" kvinnor, och där den tyska grannfrun kallar Lemmon "beatnik" när han inte har servetter utan bara pappershanddukar, känns den tidlöst fräsch i sin vägran att stryka några fördomar medhårs. Shirley MacLaine är yrkesarbetande kvinna, Jack Lemmon är en god kock, men viktigast av allt understryks hur bägges civilkurage växer medan filmen pågår och hur bägge sliter sig från chefens/ älskarens klor.

I USA är filmen en all-time classic, liksom en lång radda av Wilders övriga produktion. I Sverige är det bara nostalgiska filmkritiker över sextiostrecket som pratar om dem, med samma nostalgiska suckande som när någon nämner Frank Sinatra. I själva verket är både Wilder och Sinatra centrala om man vill tränga sig in i den amerikanska kulturen, den kultur där man aldrig gjort skillnader mellan fint och populärt utan förbehållslöst dyrkat det man skrattat åt, gråtit åt och påverkats av. En hållning som så sakteliga är på väg att tränga in också i den svenska kultursynen. I mina ögon kan det inte gå nog fort.

Komplement: jag har redan tidigare nämnt screwballkomedin, den sexuellt frispråkiga dialogbaserade romantiska farstyp som var stor på trettiotalet och som Wilder uppenbart tagit intryck av. Howard Hawks "Bringing Up Baby" "Ingen fara på taket", 38, med det klassiska paret Cary Grant och Katherine Hepburn, är den mest namnkunniga i genren. Under första halvan njutbart uppskruvad och fnissig, under den andra mera tjatigt uppskruvad och påfrestande. Man kan dock se en intressant - och måhända kulturell - skillnad i Hawks och Wilders temperament, där Hawks är amerikanskt grovkornig och gåpåig, medan Wilder är mer antydande och underfundig.

Av Valdemar Westesson 19 feb 2002 14:25