Westessons 100 favoritfilmer: nr 82

"Everybodys talking at me... I dont hear a word theyre saying... Only the echoes of my mind..."

Oscarsgalan 1970 är något av ett landmärke inom den amerikanska filmhistorien. Nominerade för bästa manliga huvudroll är å andra sidan den åldrade Mr America, superpatrioten och republikanen John Wayne för "De sammanbitna" "True grit", och å andra sidan Dustin Hoffman och Jon Voight för sina prestationer i den nihilistiska och pessimistiska "Midnight cowboy". Wayne knep statyetten, men hans dagar var ändå räknade.

Samtidigt lät USA:s vita protestanter "the black people kill the yellow people to defending a country they have stolen from the red people". Det var en tid för rannsakning och uppror och ifrågasättande. Det gjorde tydliga avtryck också inom filmen. Tydliga och oförglömliga.

Den i särklass intressantaste perioden under de dryga hundra år filmkonsten existerat, är det amerikanska sjuttiotalet, det som börjar så smått redan 1967 med "Mandomsprovet" "The Graduate" och i princip avslutas 1975 med Spielbergs "Hajen" "Jaws" och definitivt dör med Lucas "Star Wars" 1977. En period då Hollywoods filmmoguler lät unga särlingar, cineaster, rebeller och direkta maniacs göra de filmer de ville, inte för att mogulerna begrep nånting av det utan för att de märkte att det blev pengar av det.

"Mandomsprovet" kommer alltså 1967 och gör den mumlande muttrande introverte buttre Dustin Hoffman till en Superstjärna, till alla inblandades stora förvåning och glada överraskning. Det är en sån sak som bara inte SKA gå; humlan ska inte kunna flyga och Hoffman ska inte kunna bli affischnamn. Det gick.

Och 1969 får Dennis Hopper och Peter Fonda lite pengar och en kamera och gör en film om två män som kör motorcykel och knarkar. Det blir en megahit. Jack Nicholson i en biroll stiger strax till det översta fästet på himlen. Direktörerna skakar på huvet, ser pengarna regna ner över dem och springer rätt ut på gatan och sätter en kamera i näven på första bästa yngling de får syn på.

Varpå det exploderar i en fullkomlig kaskad av män - alltid män - med visioner och filmhistoria och djärva idéer och skägg: Coppola gör två gudfädrar och en avlyssning inom loppet av tre år, Scorsese finns i periferin med små budgetar innan han spelar ut "Taxi driver", Friedkin gör "French connection" och "Exorcisten", den gamle stöten Robert Altman får äntligen börja göra film och öppnar med toksuccén "M*A*S*H". Och i filmernas absoluta blickfång finns antihjältarna som en efter en låter höra om sig: Dustin Hoffman, Dennis Hopper, Warren Beatty, Al Pacino, Robert De Niro, Robert Redford, Robert Duvall, Elliott Gould och Jack Nicholson, neurotiska, instabila, mångfacetterade och allt annat än John Wayne.

Ironiskt nog var också Spielberg och Lucas två män i skägg med samma vilja att skriva in sig i den filmhistoria de kunde på sina fem. Filmnördar som polade med Scorsese och Coppola och som antog sin egen utmaning att blåsa liv och uppdatera två negligerade genrer: skräckfilmen och sci fi-filmen. Det gick rätt bra. I samma ögonblick insåg dock Hollywood att en film som drar in två miljoner dollar är ekonomiskt effektivare än tio filmer som drar in tvåhundratusen var. Varpå de höll hårdare i plånböckerna och återigen började satsa på de säkra korten.

Regissören John Schlesinger hör till den generationen men ändå inte. Han hade visserligen skägg, men var född redan 1926 och dessutom i England, där han haft en ganska framgångsrik karriär under sextiotalet. Väl anländ till Hollywood - "Im going where the sun keeps shining, through the pouring rain, going where the weather suits my clothes" - sprang han med slagrutan rätt på källan.

Historien om texassonen och hustlerwannaben Joe Buck och den lungsjuke småfifflaren Rico "Ratso" Rizzo var som klippt och skuren för den unga amerikanska publiken och deras just upptäckta behov av att se världen som den skitiga plats den är, långt från studiokulisserna. Samtidigt som historien visade upp en desillusionerad bild av ett opålitligt vuxet USA, appellerade den direkt till den amerikanska ursjälen. Här finns två buddies, här finns längtan nån annanstans, här finns drömmen om att bli nåt, här finns resan bort.

Amerikaner älskar buddies. Få saker gör dem vid så gott mod som två karlar som håller ihop, ju mer olika de är desto bättre. I filmer gjorda runt 1970 hittar vi dem i snart sagt varannan film: Hopper och Fonda i "Easy Rider", Robert Redford och Paul Newman i "Butch Cassidy and the Sundance Kid" 69 och "Blåsningen" "The Sting", 73, Al Pacino och Gene Hackman i "Fågelskrämman" "Scarecrow", 73, än en gång Robert Redford och än en gång Dustin Hoffman i "Alla presidentens män" "All the Presidents Men", 76.

Hoffman och Voight är the ultimate odd couple; Voight storväxt, lantsund och godtrogen, Hoffman låghalt, streetsmart och cynisk. Givetvis finner de varann i ett kallt och ovänligt New York utan någon plats för såna som de. De bestämmer sig för att ge sig av. Givetvis går det inte som de tänkt sig.

Med Harry Nilssons fantastiska "Everybodys talking" som soundtrack och med en påfallande expressiv klippning, långt från de mjuka övergångar den gängse amerikanska publiken var vana vid, målar Schlesinger upp ett vackert och vemodigt porträtt av det USA européer älskar att hata och hatar att älska. Skådespelarna är helt hängivna sina roller; Voight ler som bara "a Texas stud" kan göra och den metodagerande Hoffman öste småsten i skorna för att halta trovärdigt.

Det blev ingen Oscar för någon av dem, men väl för filmen. Faktiskt som enda X-rated film nånsin.

Komplement: Jerry Schatzbergs "Fågelskrämman" är nästan lika rörande i sitt porträtt av två människor från varsin planet som dras från övriga världen och mot varandra. Lika fascinerande trasigt och lika uramerikanskt.

Av Valdemar Westesson 18 feb 2002 15:56