Undret i Utah

Föga anade Rob Blake när han två och trettisju in i matchen dammade in pucken i den sällsynta glipan mellan Salos benskydd att han med detta, inte bara förde in en kanadensisk ett-noll-ledning till matchprotokollet, utan också synbarligen tillförde den adrenalinkick som krävdes för att daska igång den svenska lagmaskinen.

För även om Tre Kronors laguppställning på pappret nästan hajpar sig själv - med eller utan Foppa - så var det inte mycket som stämde för svenskarna i inledningen. Bortsett från Niklas Sundströms eleganta handpassning i sittande ställning i egen zon påminde passningsspelet mest om repliker från någon pretentiös modern teaterpjäs - fyndigt och skruvat utan att nå mottagaren.

Men det var fram till Kanadas ledningsmål!

Med ett-noll i baken lossnade spelet som om det behövdes en lagom dos vilande förbannelse för att svetsa samman firade hockeymiljonärer till ett organiskt team. Plötsligt stämde spelkombinationerna, ofta briljanta, stundom geniala - och när Daniel Alfredsson fem och tretti in i perioden lättar iväg pucken över hela mittzonen till den lucka där Sundin snart skall uppenbara sig - en kombination som tycks föresväva båda två med telepatisk ögonblicklighet - och ställer Sundin fri med kanadakeepern vars benskyddslucka han kommer att utnyttja med en kyla som tangerar isens - ja, det är då man känner att matchbilden har vänt till svensk fördel. Visst böljar spelet fram och tillbaka under resten av perioden. Och visst finns det nerv i spelet åt båda håll, men man känner aldrig att Tre Kronor tappar kontrollen. Inte så att Kanada saknar tillfällen. Men varje anfall pareras effektivt, varje drag möter ett snabbt motdrag, och om inte annat stöter kanadensarna på patrull hos Tommy Salo som vaktar buren med plikttrogenheten hos en kunglig livvakt.

Under andra perioden tar Sverige över helt. Med ett flyt och effektiv elegans som aldrig tillförne och som faktiskt för tanken till "CCCP" under sjuttitalet, då Sovjet bedrev veritabel förnedringshockey med i stort sett alla motståndare kommer Tre Kronor i våg efter våg, vilket kulminerar efter sex minuter när Sundström sätter den rätt upp i nättaket! 2-1. Och det skall snart bli mer!

I sanningens namn skall erkännas att Niedermayer dessförinnan klämmer i med en rökare som får det att bågna och vibrera i det svenska högerkrysset innan pucken far ut på isen igen med oförrättat ärende - men om "Honken" Holmqvist, en av Salos föregångare som svensk målvaktsikon myntade uttrycket att stolparna var hans bästa vänner så tycks Tommy Salo ha slagit sig i slang med hela målgården.

Det är 10:42 som Sundin sätter nästa strut efter ett uppspel i två passningsled ända nere från den svenska sargen: Lidström- Alfredsson - Sundin. Sekvensen är skolboksenkel av det slag som för tanken till serietidningen Busters pilförsedda illustrationer av historiska mål.

Som om vi inte kan få nog av det roliga tar det bara en minut innan Henrik Zetterberg ser ut att vara på väg att genomföra den "omvända Foppa-fint" han redan tillämpat i elitserien. Han får pucken strax utanför Kanadaszon och sätter av mot mål men istället för att fullfölja dramatiseringen gör han något ännu snyggare - ett oväntat bakåtpass till den framstormande Kenny Jönsson som klämmer in pucken med acklamation.

Dahléns 5-1-mål i svenskt numerärt överläge med fyra minuter kvar till pausvila är snyggt, men nu känns det mest som hyfsning av resultatsiffrorna.

Om andra akten utan vidare skulle kunna kallas "Avrättningen" så är det svårare att hitta en meningsfull titel på trean. "Liket lever" känns inte helt avlägset, men någon skräckfilmscomeback av det slag där den helt nyligen grundligt avlivade plötsligt reser sig med ett kraftfullt spasmodiskt ryck och fasaväckande ansiktsuttryck i regel för att ändå falla ihop i nästa sekund och dö riktigt på riktigt - nej, den bilden funkar inte här.

Snarare att stormen avtog. Matchen gick i stå. Positionerna låstes. Svenskarna verkade lite tröttare, medan kanadensarna tog sig in i matchen och ökade sina andelar - dock, som sagt, utan att riktigt skrämmas. Ett tröstmål fick man i vad som tillfälligt tycktes tända laget när Eric Brewer självständigt arbetade sig igenom hela den svenska zonen och sprätte upp trissan i vänsterkrysset och därmed sådde tillfällig split och missämja mellan Salo och hans stolpkompisar. När Kanada minuten senare fick ett mål bortdömt därför att Michael Peca bredbent felparkerat mitt i målgården hade saften gått ur Lönnlöven. Tre Kronor hade redan vunnit matchen och höll ställningarna till slutsignalen.

Det skall bli spännande att följa fortsättningen i OS-hockeyn.

Av Martin Rhedin 18 feb 2002 11:17