Jag är kränkt som människa

Jag har alltid trott att det råder åsiktsfrihet i Sverige, inte minst i svensk skola, vars främsta syfte, förutom ren kunskapsförmedling, är att fostra våra elever så att de blir goda demokratiska medborgare kapabla till självständigt och kritiskt tänkande. Efter den senaste tidens händelseutveckling på gymnasieskolan af Chapman i Karlskrona börjar jag dock ifrågasätta detta.

Jag har varit utbildad som lärare i fyra år nu, och har arbetat som vikarie på ett flertal skolor. Trots detta har jag aldrig blivit behandlad på detta sätt tidigare. Jag känner mig idag kränkt, både i min roll som lärare såväl som människa och svensk medborgare.

Det hela började då en journalist blev varse om att jag är aktiv sverigedemokrat. Egentligen behöver jag väl inte ge någon närmare beskrivning av själva händelseförloppet i media, mer än att detta "avslöjande" var en godbit att frossa i. Reaktionerna var först ganska lugna och sansade. Ett par elever frågade ifall det var sant att jag var aktiv politiskt, och ett par lärare ställde lite frågor. Problemen började, som jag själv ser det, då utbildningschefen i kommunen till en av de lokala tidningarna sade: "Jag kan förstå att eleverna reagerar väldigt starkt och ser det som dubbla budskap eftersom vi har en handlingsplan mor rasism och främlingsfientlighet. Då kan det kännas konstigt att ha en lärare som man vet har främlingsfientliga åsikter på fritiden". För vad han säger är faktiskt att jag är främlingsfientlig och rasist, vilket också förklarar kommunens fortsatta agerande.

Samtidigt hade skolans lokala syndikalistklubb, med en handfull anhängare, bestämt sig för att ställa till med bråk. De hotade bland annat med att storma in i mitt klassrum och störa undervisningen. Regelrätt våld kunde enligt uppgift komma på tal. SSU hade dessutom bestämt sig för att starta en namninsamling mot mig som lärare.

Egentligen hade det inte behövt gå längre än så här. Utbildningschefen har, precis som övriga medborgare, svensk lag att rätta sig efter, och i denna står det klart och tydligt att alla svenska medborgare åtnjuter åsiktsfrihet. Men istället för att ta itu med de odemokratiska syndikalisterna, valde han att lyfta bort mig från undervisningen, detta trots att ingen - och jag menar ingen - haft något att invända mot min undervisning. I stället valde man alltså att ge efter för dessa ynglingars hot om repressalier. Ponera att jag istället varit aktiv i Vänsterpartiet och ett tiotal nazister hade agerat på samma sätt. Hade reaktionen från utbildningschefen då varit densamma? Jag tror då inte det, vilket hans uttalande ovan klart visar.

Att jag privat anser att svensk invandringspolitik havererat är ingenting som har med min yrkesutövning att göra. Det hela är mycket enkelt; den som vill arbeta som lärare i svensk skola måste följa läroplanen såväl som svensk lag, vilket naturligtvis innefattar demokratins grundprinciper om alla människors lika värde. Så länge man gör detta, har ingen rätt att ifrågasätta en anställning. Jag vill än en gång poängtera att jag aldrig någonsin blivit kritiserad för min undervisning. Det är snarare tvärt om; jag har ofta fått höra att jag är en mycket bra och objektiv lärare som, där andra lärare ibland misslyckats, skapat ett tryggt och positivt klimat i klassrummet.

I stället tycks det ha utgått någon form att "order", vilket jag nu fått höra från flera olika håll, att hindra mig från att undervisa på kommunens skolor. Inte för att jag begått något fel utan för att utbildningschefen och andra på kommunen agerat utifrån sina egna fördomar och förutfattade meningar.

Jag hävdar bestämt att denna situation aldrig uppkommit om Sverige verkligen varit ett demokratiskt land, och jag menar då ett riktigt demokratiskt land. Jag påstår alltså helt sonika att Sverige inte är en sann demokrati. Detta grundar jag på att det idag finns frågor som aldrig diskuteras öppet i svensk media; jag syftar då främst på vår statstelevision. Jag vill att ni alla drar er till minnes när svensk invandringspolitik och dess följder på det svenska samhället debatterades i svensk television senast. Jag syftar då till debatter där alla åsiktsriktningar får komma till tals, även de som är negativt inställda till det mångkulturella samhället. Själv har jag väldigt svårt att dra mig till minnes att en sådan debatt tillåtits de senaste åren. I stället har det handlat om program där ja-sägare likt väckelsepredikanter spridit det positiva budskapet om det harmoniska mångkulturella samhället. De som trots allt vågat höja sina röster mot invandringen och dess uppenbart negativa konsekvenser på det svenska samhället, har snabbt avväpnats genom att den välbeprövade rasiststämpeln tagits fram.

Jag menar att det är i avsaknaden av en riktig debatt som en stor del av ansvaret för den uppkomna situationen på gymnasieskolan af Chapman i Karlskrona står att finna. För hade svensk skola, och det svenska samhället, genomsyrats av en öppenhet i alla frågor, hade problemet aldrig uppstått. Då hade man också lärt sig den sanna betydelsen av urvattnade ord som rasist och fascist.

Någon kanske då frågar sig varför jag valt att engagera mig i sverigedemokraterna och inte i något av de etablerade partierna. Svaret på denna fråga är enkelt; inget av de etablerade partierna vill eller vågar föra upp debatten om svensk invandringspolitik på dagordningen. De enskilda politiker som trots allt vågat göra detta har allt för ofta hamnat ute i kylan. Mig veterligen har samtliga riksdagspartier vid minst ett tillfälle valt att utesluta partimedlemmar, några högt uppsatta, som just kritiserat svensk invandringspolitik. Därför är denna väg oframkomlig. Efter en lång tids sökande fanns slutligen endast ett trovärdigt alternativ kvar; sverigedemokraterna.

Mitt engagemang i sverigedemokraterna inleddes under valrörelsen inför EU-valet 1999. Jag insåg snabbt att mina egna fördomar om partiet, delvis baserade på svensk media, var felaktiga. De människor jag kom i kontakt med var helt vanliga medborgare, som precis som jag bland annat starkt ifrågasätter svensk invandringspolitik. Flera av dessa har dessutom inlett sin bana i något av de etablerade partierna.

Sverigedemokraterna tar idag kampen mot nazismen, såväl som diverse avarter på yttersta vänsterkanten, på yttersta allvar. Att det funnits medlemmar som visat sig ha kontakter med våldsbenägna nazigrupper är bara att beklaga. Idag arbetar sverigedemokraterna dock aktivt för att hålla rent i de egna leden. Att det begåtts misstag i partiets historia går inte att förneka, men det har ingenting med situationen idag att göra.

Dessutom måste även sverigedemokrater få begå misstag. Att den före detta nazisten Anders Högström idag tar avstånd från sitt tidigare liv och numer är medlem i socialdemokraterna anses var ok, men då det visar sig att en före detta nazist är medlem i sverigedemokraterna, trots att han tar starkt avstånd från sitt tidigare liv, blir situationen en annan. I Sverige mäts tydligen olika partier såväl som enskilda personer med olika måttstock.

Jag skulle vilja jämföra förändringarna inom sverigedemokraterna med de förändringar som kännetecknat vänsterpartiet. En skillnad föreligger dock: i vänsterpartiet är det fortfarande tillåtet att kalla sig kommunist, i sverigedemokraterna tillåts däremot inga medlemmar med ickedemokratiska åsikter. Uppdagas det att en sådan existerar finns endast två möjligheter; antingen lämnar han eller hon självmant partiet, eller så blir det tal om omedelbar uteslutning.

Att sverigedemokraterna är ett demokratiskt parti står utom all tvivel. Det är bara läsa partiprogram och stadgar för att detta klart ska framgå. Så här sade till exempel den svenska forskaren Helene Lööw om partiet i DN den 5 dec 1998: "Sverigedemokraterna är varken nazister, rasister eller högerextremister." Dåvarande justitieminister Laila Freivalds sade i radios P1 den 22 okt 1999 dessutom: "Sverigedemokraterna kan inte betraktas som ett nazistiskt eller rasistiskt parti." Detta är dessa fakta jag utgick ifrån då jag begärde inträde i partiet.

Egentligen är det beklagligt att jag tvingas redogöra för dessa fakta. Jag känner mig dock nödgad att göra detta för att rentvå mig själv. Att kritisera svensk invandringspolitik, men även de politiker och de partier som står bakom denna, innebär inte att man på något sätt är en dålig människa som värderar människor olika. I stället borde denna fråga få diskuteras lika öppet som alla andra frågor, precis på samma sätt som man nu gör i till exempel Danmark.

Odemokratiska grupper, oavsett om de hör hemma på yttersta vänster- eller högerkanten, ska inte tillåtas tvinga fram resultat med hjälp av hot eller våld, vare sig nu eller senare.

Av Richard Jomshof 18 feb 2002 13:37