Westessons 100 favoritfilmer: nr 83

När Monty Pythons Graham Chapman dog i cancer vid fyrtionio års ålder, gick hans vän sen studentåren, John Cleese, upp i talarstolen under minnesceremonin. Han började sitt tal med att referera till pythonsketchen över alla andra, den om den döda papegojan: "Graham Chapman, co-writer of ´The Dead Parrot-sketch´ has now seased to be... He´s gone to see his maker... He´s dead..." Därefter fortsatte han att berätta vilken falsk skitstövel det döda fanskapet var, för att slutligen berätta om hur Graham retat honom i drömmen: "Cleese, du som var så högfärdig över att vara den förste att säga ´bloody´ i brittisk television, kom igen nu, anta utmaningen, var den förste att säga ´fuck´ på en brittisk minnesceremoni".

Jag har sett ett klipp från den där ceremonin, och sällan sett så många rörda människor skratta så hjärtligt, inget elakt skratt, inget hånflin, utan ett skratt fyllt med sorg, vemod, saknad och nån paradoxal glädje. Det finns något oerhört brittiskt i förhållningssättet, där man inte skojar bort eländet - som humorlösa människor vill hävda - utan istället skojar fram det.

"Four weddings and a funeral" vilar på samma grund, tydligast förstås i det begravningstal John Hannah håller över sin döde älskare och som andas och luktar Cleese: "In order to prepare this speech I rang a few people to get a general picture of how Gareth was regarded by those who met him. ´Fat´ seems to have been the word most people connected with him".

Det är aldrig långt mellan känslouttrycken, särskilt inte i en tillknäppt engelsk kontext där man ogärna blottar dem. "Fyra bröllop..." är vad titeln påstår den vara: 4/5 romans och glädje och 1/5 sorg och bitterhet. Det är den där sista femtedelen som skiljer den från alldeles för mycket standardproducerad - jag vill inte säga amerikansk men gör det ändå - romcom.

Om engelsk kultur har två sidor och den ena är socialrealismen i "Brassed off", så manifesteras den andra i "Fyra bröllop...". Här finns lättheten och ironin, som dock hela tiden rör sig över en avgrund: vetskapen om vår dödlighet, rädslan att inte passa in i sammanhanget, och mer än nånting annat den schizofrena rädslan för att å ena sidan bli ensam för livet, å andra sidan binda upp sig och förlora självständigheten. Amerikansk screwball - reptilrepliker levererade mot romantisk bakgrund under det liberala filmtrettiotalet - silad genom Morrissey och hans store förebild Oscar Wilde.

Richard Curtis bakom manuset har tidigare skrivit "Black Adder" och senare Mr Bean, vilket inte bara förklarar Rowan Atkinsons perifera inhopp, utan också spännvidden mellan subtil syrlighet och klumpig slapstick. De som av gammal vana påstår sig älska engelsk humor glömmer att den inte bara utgörs av "Fawlty Towers" och "The young ones", utan ävenledes av Benny Hill och "Plankan". Jag ska villigt erkänna att jag har ett ganska gott öga till den barnsliga tramsiga visuella humorn hos Benny Hill - åtminstone i väl avvägda doser - men jag är inte alldeles säker på att alla svurna anglofiler har det.

Dessutom har jag över huvud taget en klockarkärlek till romcoms. Ända sen trettiotalets screwball har den romantiska komedin varit den vassa, slipade, snärtiga dialogens förlovade hem på jorden, och inte minst ett forum att dissekera relationerna mellan heterosexuella män och kvinnor och under de sista åren påfallande ofta mellan heterosexuella kvinnor och homosexuella män - Julia Roberts och Rupert Everett i "Min bäste väns bröllop" 97, Jennifer Aniston och Paul Rudd i "Drömbilden" 98 - däremot ytterst sällan mellan homosexuella.

I likhet med den mesta genrefilmen har romcoms väldigt mycket att säga om den tid de producerats. Vad gäller t.ex. westernfilmen är det ingen slump att trettiotalets kobojsarhjältar är stolta ärorika patrioter med skinande vita hattar, medan Leones "Den onde, den gode, den fule" 66 och Sam Peckinpahs "Det vilda gänget" 69 visar skitiga fårade män som dödar för egen vinning.

Bara det faktum att den romantiska komedin fick ett rejält uppsving efter ett åttiotal där Eddie Murphys one-man-show möjligen gav plats åt ett och annat one-night-stand, säger antagligen någonting om nittiotalets tendens att skärskåda hemmet och den egna kulturen istället för att ge sig ut på upptäcktsresa.

Två av nittiotalets bästa och populäraste sitcoms - "Seinfeld" och "Vänner" - spann kring neurotiska storstadskarriärmänniskors relationsproblem snarare än kring familjeproblematik som "Cosby". Både bland oberoende amerikanska regissörer och inne i Hollywoods själva mitt satt folk och självrannsakade sig i manusform, och i Sverige gav sig Herngren och Holm, Peter Dalle och Fredrik Lindström i kast med en genre som Lasse Hallström tidigare haft svenskt patent på.

Faktum är för övrigt att romcoms ganska sällan är särskilt romantiska, åtminstone inte förrän vid slutbilderna; istället spinner de kring den betydligt svartare dramatik som finns i kärleksrelationer - otrohet, svek, missämja och besatthet.

Och i England blev Hugh Grant superstar genom att stamma och humma och dra näven genom håret. I mina ögon faktiskt ganska välförtjänt. Woody Allen är en väl så begränsad skådespelare, men i rätt sammanhang - dvs. sina egna - är han en fröjd att iaktta. "Fyra bröllop..." - liksom t.ex. Polanskis "Bitter moon" 92 - är väl anpassad för Grants stiff upper lip-figur.

Mycket av historiens dynamik, om man nu kan skylla britter för att vara dynamiska, ligger ju i kontrasten mellan Grants stela ironiska brittiskhet och Andie MacDowells amerikanska öppenhet. En av filmens höjdpunkter är dialogen efter Grants sluddrande, öhmmande och osammanhängande kärleksförklaring: "That was very romantic". "Well, I thought it over a lot, you know, I wanted to get it just right".

Tråkigt nog gjorde "Fyra bröllop..." inga ringar på vattnet i hemlandet, underligt inte minst med tanke på den enorma kommersiella succén. "Notting Hill" var aldrig särskilt mycket mer än en halvdan uppföljare med en enda riktigt minnesvärd scen, den där Grant, Julia Roberts och Grants ömkliga vänner skryter om att vara den största losern. Annars odlades genren i England främst av romanförfattare som Nick Hornby, Helen Fielding och Ben Elton. Fast det var å andra sidan icke det sämsta; utan Hornbys enastående "High fidelity" hade antagligen inte denna lista varken blivit påtänkt eller utförd.

Komplement: Ben Elton - en gång i tiden medförfattare till "The Young Ones" - skildrar i romanen "Fruktlösa försök" i utmärkt översättning av serieskaparen David Nessle barnlöshetshelvetet, uppblandat med spetsfundig satir kring mediabranschen. Bitterljuvt, neurotiskt och tokbrittiskt.

Av Valdemar Westesson 17 feb 2002 21:07