Westessons 100 favoritfilmer: nr 87

Ja, jag vet. Det är så förutsägbart. Män födda på sjuttiotalet ska liksom bara älska "Pulp fiction", ska liksom bara vilja vara Samuel L. Jackson särskilt om man dessutom är vit, ska liksom bara ha använt för mycket tid av sitt liv åt att felcitera Grand Royale- och fotmassagedialogerna. Men man kommer inte ifrån den. Dels är det en oerhört underhållande film, åtminstone när den är som bäst, dels kom den att betyda så oerhört mycket för en av de intressantaste perioderna i filmhistorien: det amerikanska oberoende nittiotalet.

Nittiotalets filmklimat var i mycket en reaktion på föregående decenniums. Där åttiotalet bjöd på actionkomedier, blockbusters, explosioner, Eddie Murphy, Sly Stallone och Schwarzenegger en masse, gick nittiotalet på tvärs - precis som det ska vara. Under seklets och milleniets sista skälvande tio år visade sig mer än en publiksuccé och kritikerframgång - "Reservoir dogs"! "Dogme"! "Fucking Åmål"! "Clerks"! - vara lågbudgeterade dark horses från oberoende bolag ute i periferin. Robert Redfords festival och filmlaboratorium ute i Utah, Sundance, helt avsedd för oberoende film, kom i hög grad att bli en värdemätare.

I USA sparkade Tarantino mer än någon annan in dörren, och så här med facit i hand kan den munvige före detta videobutiksexpeditens insatser inte nog understrykas. Tarantino gjorde postmodernistisk avantgardefilm lättillgänglig. Han plockade in allt av den skräpkultur han omfamnade med hela hjärtat - John Travolta, Modesty Blaise, surfmusik, Manhattandeckare, McDonalds, blaxploition, temarestauranger - i sina filmer, våldförde sig på kronologin, gav det vanliga hederliga skitsnacket närmast mytologiska dimensioner och erbjöd på så vis sin publik så många infallsvinklar att både cineasten och anabolagänget kunde ta dem till sitt hjärta utan att skämmas.

Han sågs och han segrade. Han blev en ikon för sin tid och den klarast lysande fixstjärnan i den filmvåg som helt otippat, och mycket tack vare honom, vann terräng - independentfilmen.

Independentfilm är ett vanskligt begrepp att svänga sig med. Precis som med "indiepop" och "alternativrock" har det i någon mån kommit att bli det väldigt motsägelsefulla namnet på en genre, eller åtminstone en typ av film. Rent konkret innebär det att filmerna inte är producerade av de stora hollywoodkolosserna som Fox, Universal eller Disney.

I praktiken har många av oss dock en ganska fixerad bild av hur den typiska amerikanska independentfilmen ser ut. Det snackas mycket - "talk is cheap" - det pippas och skjuts och mördas, och ofta utgår filmmakarna från gamla genrer och stereotyper som man ger ironiska och distanserade nya dimensioner. Mestadels gäller det förstås kriminalhistorier och gangsterdramer, men bröderna Coen tog sig till exempel an screwballkomedin i "Strebern" "Hudsucker Proxy" 94, och Richard Linklaters "Dazed and confused" 93 har påtagliga likheter med åttiotalets collegekomedier. Typiska independentskådespelare är Parker Posey, Michael Madsen, Steve Buscemi, Christina Ricci, Billy Bob Thornton och till och med en gammal stöt som Harvey Keitel. Typiska independentregissörer har allitererande namn: Allison Anders, Hal Hartley, Jim Jarmusch eller Robert Rodriguez.

Skulle man titta närmare på förhållandena bakom många av dessa filmer, så finner man snart att de inte alls är särskilt oberoende. Tvärtom är påfallande många av de filmer som vi undermedvetet och slentrianmässigt lägger i independentfacket producerade av storbolagen: Bryan Singers lysande Pulp-rip off "Usual suspects" 95, som ser ut och låter som nånting som gjort vid sidan av systemet, är till exempel betald av multinationella Polygram. Medan däremot "Armageddon" 98 är finansierad utanför hollywoodhegemonin, av actionmiljardären Jerry Bruckheimers eget bolag, och trots att den är en actionfilm, en storfilm, en stjärnfilm, en monumentalfilm, är hur oberoende som helst i ordets egentliga mening.

På något vis gör många av oss ändå en självklar koppling mellan en viss typ av film och en viss typ av produktionsförhållanden. I och med independentfilmens successiva men betydelsefulla intrång på marknaden, skapades ju nya ideal. Plötsligt var handhållen kamera, jump cuts och daskig ljussättning inte tecken på amatörism utan på nyskapande. Och vart än vinden blåser, har Hollywood en kappa att hänga på vädring. Vill publiken ha korniga bilder, så ger vi dem korniga bilder.

På samma vis som Ikea eller H&M plockar storbolagen upp gatkulturen i schaggsofforna. Och på samma vis lyckas de många gånger släta ut och jämna till det som var spännande just i och med sin spretighet. Richard Linklater, som förvånade och förvirrade med "Slacker" 91 och berörde på djupet med "Dazed and confused", blev fantastiskt tråkig sen Columbia skjutit in pengar i "Before Sunrise".

"Pulp fiction" producerades av de mest högljudda och namnkunniga av de oberoende, bröderna Weinstein på Miramax Pictures. Den blev en välförtjänst succé, uppbackad av Tarantinos tidigare film "De hänsynslösa" "Reservoir dogs", 91 och hans manus till Tony Scotts "True romance" och Oliver Stones cyniska "Natural born killers". Den blev, kan man med råge påstå, ett anthem, en gemensam referensram för en generation. Som sådan är den värd all respekt och uppmärksamhet.

Och egentligen finns inte mycket mer att tillägga. Jag är inte mycket för akademiska analyser och freudianskt inspirerade tolkningar, men måste ändå avsluta med en ganska intressant tolkning av "Pulp fiction" en vän till mig fann på nätet. Teorin går ut på att det Travolta och Jackson har i väskan, det som glimmar och vi aldrig får se enligt Jackson i en intervju innehöll väskan "två lampor och ett batteri", är stortjyven Marcellus själ som han sålt till Djävulen och nu tagit tillbaka. Det förklarar också det stora plåster han har i nacken i sin första scen. Ärligt talat kan jag inte hitta något som motsäger tesen.

Komplement: ja, vad tror ni? Finns det någon på denna jord som inte sett "Reservoir dogs" ska denne någon naturligtvis ta och göra det. Också "True romance" är en våldsam bubbelgumsfantasi med många fyndiga scener. "Natural born killers" bör dock undvikas; Stone lät påtända filmskolestudenter filma lite på måfå i tron att det skulle bli en kommentar till samhällsvåldet. Istället blev det en tvåtimmars rockvideo som gav en blodsmak i munnen.

Av Valdemar Westesson 13 feb 2002 15:40