Mitt sexliv - min ensak

Middag med tjejerna.
Efter ett par glas kommer vi automatiskt in på ämnet sex. En del av oss har pojkvän andra lever som singlar. Alla är vi runt tjugo-någonting och räknas som vuxna. Någon har helgen innan haft ett misslyckad one-night-stand på krogtoaletten med en kille i pappans ålder. En annan klagar över att pojkvännen inte längre tycks tända på henne.

Ju mer klockan blir och desto fler vinflaskor vi korkar upp och dricker ur, desto grövre blir sexsnacket. Och jag, jag säger inte så mycket. Jag sitter där, tyst och aningens berusad, ler och skrattar på rätt ställe åt det som ska skrattas åt, flämtar förfärat när det krävs, och låtsas lyssna uppmärksamt.

På vad egentligen?
Det känns nästan som på TV.

Om jag kunde skulle jag ställa mig upp och skrika så högt jag bara kunde. Få tyst på dem alla. Jag behöver inte veta vem som rakar muffen och vem som tycker att analsex är något alla och envar borde testa åtminstonde någon gång, för upplevelsens skull. Jag vill inte veta vems pojkvän som har den största snoppen och nej, jag skulle absolut inte kunna tänka mig att deltaga i en trekant med väninnan och hennes pojkvän.

Är det något fel på mig för det? Är det kanske så att jag är pryd? Nej, det tror jag inte. Jag tycker ju om att ha sex. Jag tycker att sex är vackert och härligt. Jag har gärna sex, ofta. Men problemet, om man nu kan räkna det som ett problem, är att jag tycker att mitt sexliv är min ensak.

Jag tycker helt enkelt att det är något jag vill hålla privat. Det är upplevelser jag delar tillsammans med min pojkvän. Sex är för mig något intimt. Jag vill inte att alla, inte ens mina närmsta vänner, ska veta allt om mitt sexliv.

Så därför sitter jag där tyst och lyssnar. Kanske är jag gammalmodig, för idag är ju nästan allt rumsrent och tillåtet. Vilket ju självklart är jättebra och precis så som det ska vara.

Men ändå, en del kan man väl hålla för sig själv?

Av Sofie Karlsson 13 feb 2002 09:35