sourze.se

Glöm varannan-bajsblöja-filosofin!

Älskade dotter, du och dina kompisar blir så arga när jag säger att det är skillnad mellan tjejer och killar. Ni tror stenhårt på att könens lika värde är samma sak som likhet. Jag känner igen det.

Men det finns dock vissa skillnader till 70 -talet då jag var i tonåren. Ni har idag "retro" -mode - vi hade originalen. Ni blir punkare och tror att det är samma sak som satanism, och köper svindyra konsertbiljetter till band som tappat sin street credibility för länge sedan. Vi var punkare för att det fanns en social dimension bakom det - man skulle göra världen bättre, inte slå de svagare. Även om jag klär mig idag i medelålders power dress så finns säkerhetsnålarna kvar - inuti.

Det fanns färre som låtsades att vara homosexuella. Vi tjejer rakade aldrig benen eller mellan benen. Vi noppade inte ögonbrunen heller. Håret under armarna åkte av i fall man skulle uppträda eller på ett annat sätt vara representativ, inte som ett resultat av intensiv Gillette-reklam.

Överhuvudtaget fanns det mindre av kroppshårkontroll. Det kan ha också berott på att man fick se ut som en kvinna och inte en liten Lolita när man skulle bli en kvinna. Det var nog mindre smink också, i alla fall började det senare. Färre 12-åringar såg ut som pop-luder. Och ingen hade hört talas om silikonbröst eller porrmunnar, utom på Dolly Parton. Och vilken seriös tjej ville se ut så?

Vi hade sex med våra pojkvänner och gjorde slut när vi hade lust. Vi blev inte slagna eller straffknullade och det var aldrig fråga om att man skulle låta sina kompisar "ha" sin partner. AIDS var inte uppfunnet ännu och det fanns ingen kille som seriöst skulle ha vågat fråga efter analsex. Det värsta som kunde hända var att bli med barn, och det kunde man hindra med p-piller. Vi var inte så upptagna med sexteknik. Sex verkar idag vara en prestationsgren för unga tjejer i alla fall om man får tro på tjejtidningar. Vi tjejer hade det faktiskt bra, fast vi insåg nog inte det då.

Världen var lika rutten på 70 -talet som idag. Utan att märka att vi var dumma offer för tobaksindustrin satt vi på kaféterier efter skolan och diskuterade sofistikerat. Vi snappade upp saker från politik och från föräldrarna, lade ihop teoriter och försökte låta som vuxna. Men med en beslutsamhet som få har gick det ju att lära sig halsbloss och det tog ju 15 år att lära sig av med denna idiotiska vana. Det är väl lustigt att när man är ung så tror man att man blir mer vuxen av att röka och så fort man blir vuxen försöker man bara sluta... Idag är vi journalister, jurister, ingengörer - samhällsbärare som kom av sig mitt i revolutionen.Förlåt!

Det egna hemmet var trångt och förväntningarna var konservativa eller direkt reaktionära; man skulle skaffa sig ett yrke och sedan en bra man. Hemma brukade mammorna hålla fast i gammeldags ideal och tjata om att stryka kläderna eller att mensen skulle inte få synas eller höras. Morsorna slets mellan att vara bra hemmamammor och moderna yrkeskvinnor med ett resultat av att de klagade över barnen när de var hemma och över jobbet när de var på kontoret. Det dåliga samvetet är något som vi döttrar fick definitivt ärva. I skolan tutade lärare i oss att vi kunde bli vad vi ville bara vi ville. Vi var också jämlika enligt lagen och allra hellst skulle vi tjejer lära oss ett killyrke. Det var ingen av de vuxna som reflekterade över det konstiga att det fanns killyrken och tjejyrken i det totalt jämlika samhälle.

Med denna blåsning om att kvinnor är jämlika med männen förbereddes vi sedan till samhällets osynliga patriarkaliska maktstrukturer. Indoktrineringen fungerade väldigt bra och vi trodde varje gång när vi misslyckades med att konkurrera med killarna att det var personliga misslyckanden. Det var bara att börja om och bli ännu bättre - ja, bli perfekt!

Jag tror att hon som lärde mig spy hade ätstörningar själv. Fast hon sade aldrig något och bulimia hade ännu inte fått ett namn. Den fanns inte. Därför kände jag mig splittrad och konstig när jag i smyg vräkte i mig godis och glass för att spy upp allt. Jag fick äta vad jag ville, bli fet och skita i allt en liten stund, innan jag skulle vara perfekt igen. Det tog år innan jag fick veta att bulimia var bulimia och klassades som sjukdom. Anorexia fanns dock redan. Några år senare efter intensiv terapi i hemliget jag hade tur att hitta det berättade jag hemma för familjen om allt. Det blev turbulent men nödvändigt. Detta är nu 18 år sedan, det har gått halva livet sedan dess. Det går att bli frisk, så frisk att man glömmer hur det var att vara sjuk, det lovar jag.

Runt 24 träffade jag en av De Rätte. Han och jag blev ihop under den vilda studenttiden. Vi drömde samma drömmar, vi skulle ändra världen, vi skulle inta scenen, vi skulle bli något. Vi blev med barn.

Jag minns den starka lyckan jag kände inom i varje cell när graviditetstesten visade positivt. Det var en total överraskning. Jag som hade tänkt att kanske skaffa barn först när jag var 35. Kanske. Barnmorskan tittade på mig och undrade om detta var goda nyheter. Jag svarade att jag visste inte. Skulle kolla med killen först. Han hade visst sagt tidigare att inga barn skulle komma iväg för hans liv nu.

Jag visste intuitivt från första sekunden att mitt liv hade fått en mening, och jag skulle inte göra en abort - en ung, frisk kvinna med karriären och livet framför sig. Men han tog mig i sin famn och blev överlycklig när jag berättade att jag var med barn, och hela mitt tal om hur jag skulle göra slut och ta hand om barnet själv och att han skulle aldrig behöva bry sig fastnade i halsen. Och jag som hade övat så.

Vi fick en lägenhet när jag var i åttonde månaden och det var på tiden att flytta ut från studentkorridoren. Alla nyanlända stackare stirrade på min mage och blev väldigt rädda för studentlivet. Vi flyttade in och livet skulle börja. Men då hände något - hela jämlikheten som jag trodde på rasade.

Undan för undan gnagade varannanbajsblöjafilosofin bort grunden för vårt förhållande. Alla bara tyckte på något sätt att det var mer mitt ansvar att ta hand om babyn och hemmet än hans. Hans karriär blev viktigare och han fick åka på semester med killarna när jag stannade med barnet. Nu var barnet en underbar liten flicka, du, så jag missriktade aldrig mina aggressioner. Men det bara blev så att helt plötsligt var inte vi jämlika. Eller vi var inte LIKA längre. Varje gång du var sjuk blev det en strid om vem som kunde stanna hemma. Men samtidigt tydde du dig till mig, jag var faktiskt stolt när du var lite mammig - jag var viktigast av alla!

Och jag njöt av att vara med dig, amningen funkade fint och vi fick en fin rytm i dagen. Jag lärde mig att prestera mindre och gå långsammare. Jag upptäckte vädret, blommor och fåglar. Vi gick i skogen och sniffade frisk luft med jorddoft. Jag kände sakta att jag smälte in i universum och hade en plats i naturens ordning. Den där UFO-känslan att alltid vara som från en annan planet avtog sakta.

Det är länge sedan och din pappa och jag har hunnit skaffa ett barn till, skiljas, strida om vårdnaden och göra allmän djävulskap för varandra. Men vi har också gått vidare och hittat våra mamma- och papparoller idag. Det fungerar riktigt bra kan man säga och ni barnen påstår er vara lyckliga.

Den jämlikhetstanken som våra mödrar lämnade för oss på 70-talet har bara orsakat förvirring. Kvinnorna skulle bränna BH, yrkesarbeta lika mycket som män, slippa få hjälp med tunga kassar eller dörrar, och ha öppna förhållanden. Vi döttrar lärde oss spy och skilde oss om och om för att vi fattade inte vad som var felet i förhållandet. Vi dubbelarbetar för halva lönen och kommer alltid bara till maktens tröskel. Vi sitter med i komissioner, arbetsgrupper och styrelser som alibin, inte med riktig makt. Det är gubbarna som har makten och vi har för länge sedan retirerad.

Ni, våra döttrar, har lärt er att supa lika mycket som killarna och skulle aldrig våga säga högt att ni drömmer i hemlighet om att hitta den stora kärleken och bli älskade. Ni verkar coola medan gråter er till sömns. Ingen stöttar er, ingen öppnar dörrar till er för att ni är tjejer, ingen visar er att tjejer har ett värde utöver stora tuttar. Ni tror att ni skall operera er, tatuera er, pierca er eller på ett annat sätt ändra er hela tiden för att hitta lyckan. Pop-luder som Britney hånler mot er från alla reklamstolpar när ni försöker projektera era kroppar. I skolan bryr sig lärare bara om de bråkiga killarna som får hjälp och stöd, men de vilsna tjejerna med ätstörningar, de angår inte skolan, även om tjejernas skolresultat lider av det. De angår ingen.

Utomlands är frissa och kosmetologer så billiga att man kan gå varje vecka om man vill. Alla kariärskvinnor i Europa har städhjälp - bara tanken att man skulle göra karriär OCH ta hand om tvätt och städ och puts och frys... helt främmande! Då hinner man ju inte vara med barnen.
Dessa medsyskon har intellektuellt utmanande jobb och ofta trippar de upp till sina chefsposter i stilettklackar, läderkjolar och nätstrumpor. Men de har också makt. Öppnar inte mannen bildörren till henne eller kommer det en ungtupp i hissen samtidigt och tränger sig då kan de få senare veta det senare...

Hemma äter hon långa middagar med sin familj, med vin mitt i veckan även för tonåringarna, och gör ofta små kärlekssemestrar med maken. Att alla skulle ha älskare och älskarinnor stämmer inte. Hon ser alltid välvårdad ut och jag begriper inte hur det är möjligt. Men jag vet att i Sverige skall jag tycka synd om henne och betrakta mig som fri och självständig kvinna utan anledning att klaga.

I det stora hela är inte poängen att vi byter varannan bajsblöja och handlar varannan gång mjölk - och skiljer oss om det inte fungerar. I det stora hela handlar det ju om en partnerskap och en gemenskap där vi ansvarar för ett litet liv som skall växa upp till en egen individ. Vissa perioder i livet kräver att mamman är hemma, andra att pappan är hemma.

Det vill jag göra med dig, min dotter, och som mamma verkligen försöka lyssna. För det är vad mammorna är egentligen till för - men det vet ju du, som alltid kommer och pratar med mig. Jag älskar dig gumman.


Om författaren
Om artikeln

Publicerad: 13 feb 2002 14:00

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: