Sanning eller konsekvens del II

Andra delen av tre om stockholmskvinnan Tess och hennes hemliga kärlek till vännen Jan.

---

Det är inte enbart positivt att trava runt i en våning på 102 kvadrat och 3.10 i takhöjd. Särskilt inte utan kärlek. Det är ödsligt och skrämmande. Prästgårdsgatan i Gamla stan är en dyster och mystisk gata. Här rör sig mest pensionärer, affärsmän och gallerister. Inte mycket att ta nappatag på, som Cilla säger. Men mamma var bestämd när hon ärvde; detta skulle bli mitt hem. Efter fyra veckors inventering av mosters gräsliga rokokomöbler börjar jag nu må ganska bra.

Våningen är en suverän hållhake på Jan. Han har en del bra saker - som ett välbetalt jobb som arkitekt och en fin lägenhet på söder. Men en sån här våning har han inte. Första gången han fick se den blev han riktigt konstig. Han började peka och visa och föreslå olika designers och hur jag kunde inreda, och sen blev han mer och mer högröstad och mörkröd i ansiktet. Det slutade med att han skrek ut inredningsidéer samtidigt som han med stora steg arbetade sig fram mot väggar och möbler.

Jag förstod att det fanns något unikt komiskt i situationen, men det var bara en snabb reflektion. Sen studerade jag den slitna portföljen som låg på i solljuset på soffan, och hans stora skrovliga händer som beskrev en böj han tyckte om på ett bord. Han drog upp några ränder i dammet på en skänk, och rörelsen fyllde hela rummet. En svettfläck spred sig på den vita skjortan. Jag njöt och lät det synas. Det var tufft, för jag brukar inte släppa igenom sånt med honom. Det är självkontroll och småblyghet till förbannelse. Men denna soliga vårdag ville jag att vår vänskap skulle avancera framåt. Det var lite rysk roulette, men som Cilla sa: vad spelade det för roll om jag fick hjärnan urblåst, då var det i alla fall slut med skitnödigheten.

Det är åtta dagar sen. Hans livs chans att hala in mig efter att ha låtit mig ligga och gapa runt kroken i månader. Istället plockar han fram en ny cd ur portföljen, Charlie Parker, lägger på den på spelaren och går ut i köket och sätter på kaffe. Glad och spjuveraktig.
- Jag hade sex igår! Om du undrar varför jag är så lyrisk, ropar han från köket.
Att känna Jan är att dö en smula.

Fyrtiofem minuter innan han hämtar mig. Han tycker om att det inte går att parkera här. Det gäller bara att anpassa sig till miljön, menar han och parkerar olagligt på en skolgård. Jag ser skolan från mitt fönster, och sitter ett tag på den breda fönsterbänken och tittar ut på absolut ingenting. Nu är gatan trist och grå. När hans gröna bil står där får gatan plötsligt tusen färger, då är det en metropol i universum, fylld av allt som behövs för att täcka mina behov. Jag kan inte låta bli att känna ett sting i magen. Mitt jobb som hortonom inom stadsförvaltningen har börjat gå åt helvete på grund av alla nedräkningar. Tre dar kvar tills vi ses. Två dar. Åttiofem minuter. Jag dagdrömmer vilt och är ständigt erotiskt laddad. Frosten tog fyrtio snabbimporterade plantor en efter en och det kostade förvaltningen åttatusen kronor. Jag har inte bestämt mig för om jag ska ersätta dem, men det var mitt fel och ganska klantigt. Jag är dödligt kär och då kan man döda, både medvetet och omedvetet.

Vi ska till Nordiska Galleriet där han bara måste visa mig en gigantisk citrusfärgad soffa. Jag gillar inte citrusfärg. Gärna grönt eller svart, men inte citrus. En nätt liten tur av det här slaget tar mig två timmar av förberedelser. Tack och lov att jag föddes med självlockigt hår. Att det skulle vara rött har jag inte bett om, men att det skulle vara långt har jag kämpat för. Nu är det svallande och går lätt att sätta upp när jag jobbar i orangerierna eller i parkerna.

Jan gillar blondiner. Han har beskrivit sina ex de som betytt något för honom som "blonda med hästsvans och gröna ögon". Han dyrkar Kylie Minogue. Ibland blir jag arg och tycker jag att han verkar infantil i sin blondin-fixering. Då vill jag sätta en megafon mot hans öra och skrika: "Det finns brunetter och rödhåriga också". Varför måste han straffa mig för att jag är rödhårig, blåögd och fräknig? Förbaskat oputsat! En annan variant med megafonen vore: "Skulle du kunna älska en sån som jag?"
Då hade det blivit kaffekokande, det vill jag lova.

Min moster var halvdöv, vilket framgår av det höga brölandet från porttelefonen.
- Tess?
- Du har ju koden!
- Nej, den har jag aldrig haft.
- Jag öppnar, piper jag och har plötsligt glömt hur man pratar.

Jag vet inte hur han gör, men han tar sig alltid upp hit som om han hade vingar. Utan hiss.
- Den där skolgården är förbaskat fin, ler han och sätter ner portföljen.
- Ja, den är väl det, ler jag tillbaka och bara tittar.
Det mörka håret är nyklippt. Jeansen, den vita skjortan och den svarta kavajen understryker hans tyngd. Kort stunds förvirring innan rollerna är på plats.
- Din granne är också fin.
- Jaså, du menar fru Holgersson åttiotre år? säger jag med höjt ögonbryn.
- Nej, Lotta Larsson. Nyinflyttad på bottenplanet.
- Då är det väl inte min granne, protesterar jag och bestämmer mig raskt för att denna Lotta aldrig ska existera i min sinnevärld. Hon är utesluten. Så gott som utflyttad. Fan att han ska flörta med allt som rör sig.
Han ger mig en road blick.
- Kaffe?
- Nej!
Jag gräver i väskan efter VISA-kortet.
Han skrattar och drar med fingret utmed bokryggarna i den inbyggda bokhyllan.
- Du har det alltid utanför plånboken. Jag begriper inte varför Tess.
- Inte jag heller, mumlar jag och fiskar upp kortet.
Han vänder sig mot mig.
- Och så det där med nycklarna... alltid i jackfickan.
Det går upp för mig att han noterat saker som jag trodde föll under kategorin detaljer-som-han-absolut-inte-lägger-märke-till. Gör han ofta så? Iakttar mig? Vad har han sett egentligen? En svettvåg kommer över mig. Plötsligt känner jag mig dum och klumpig och tappar givetvis väskan i golvet. Jag kan inte vara vän med den här mannen. Det får bära eller brista, men innan veckan är slut måste jag kasta upp mina känslor på förnedringens scen. Där ska de krypa och göra krumsprång framför hans ögon innan han viftar bort dem med ett "dont quit your dayjob".
- Nu sticker vi innan du tappar kläderna också.
Han rafsar ihop mina saker och häller ned dem i väskan.

Av Camilla Olsson Malmborg 12 feb 2002 10:21