Westessons 100 favoritfilmer: nr 90

Det är märkligt att det fortfarande görs Bondfilmer. Allt det som utgör beståndsdelarna, själva fundamentet, i Bond är så löjligt intimt förknippat med sextiotalet: kvinnobilden, teknikromantiken, rassynen, kalla kriget och patriotismen. Den typiska Bondfilmen med sina påkostade och långlånga förtexter, sina spektakulära ledmotiv och sina serietidningsskurkar, borde egentligen inte mötas av nån som helst förståelse i denna post-berlinmurstid den nyliberala historikern Fukuyama kallade "the end of history".

Ändå visar trean filmerna om och om igen, antagligen med hyfsade tittarsiffror. Ändå ges de ut på video, laserdisc och DVD, hela tiden i nya collectors- och special edition-versioner. Ändå finns de i samtliga videoaffärer på en egen hylla. Och ändå produceras det nya delar, låt vara med längre mellanrum nu än förr och låt vara med patetiska försök till politiska korrigeringar.

Det har antagligen just med kontinuiteten att göra. Nya överdådiga produktioner återuppväcker hela tiden intresset för de gamla. Andra sextiotalsfilmer gjorda utifrån samma barockestetik - till exempel Charles Feldmans "Whats new, pussycat?" 67 - och som verkligen fick biografer att explodera av publiktrycket, är saligen bortglömda och finns knappt på DVD. Kvar från eran finns Bond, och möjligen också Rosa pantern.

Dessutom har väl intresset överlag svalnat. En ny Bondfilm väcker nåt nostalgiskt till liv hos publiken, men ingen spritter längre av extas. Det är som när Stones ger sig ut på ännu en världsturné.

För en gång i tiden fanns Bond på allas läppar. I revyn "Lådan" från 1966-67 gjorde Hasse Alfredson och Gösta Ekman en sketch om hur agenterna 006 och 009 står och skryter om att deras rakapparater egentligen är radiosändare och deras radiosändare egentligen rakapparater, att det i håret som ser ut som mjäll egentligen är mikrofilm och att de har "två förgyllda, två försilvrade och resten vanliga" älskarinnor.

Det sista syftar förstås på "Goldfinger", där den av guld besatte titelfiguren låter mörda kvinnor genom att täcka dem med guldfärg. Att döma av publikreaktionerna från skiv- och filmupptagningarna förstår varenda en i publiken vad Alfredson refererar till.

"Goldfinger" är den tredje Bondfilmen, och den film där alla beståndsdelar slutligen fallit på plats. "Dr No" 62 och "From Russia with love" 63 har visserligen inga direkt realistiska ambitioner - Bond är redan här en inkarnerad pojkdröm i statens och la dolce vitas tjänst - men den klassiska agentthrillerdramaturgin och Ian Flemings bokförlaga är fortfarande skönjbar. Från och med "Goldfinger" ger vi oss rakt in i ett till planeten jorden förklätt Gotham City, Metropolis eller Oz.

Det börjar redan i teasern, den påkostade inledningssekvens som blev ett av Bondseriens många kännetecken. En anka kommer simmande på vattnet, en anka som visar sig sitta fastsydd på huvet till Bonds grodmansdräkt, under vilken han givetvis har en vit smoking. Bond glider in på en bar, hookar upp med en älskarinna, ser i reflexen i hennes öga hur han blir anfallen, tar snabbt livet av anfallaren genom att vräka ner honom i ett badkar och slänga ner en lampa så att han elektrifieras till döds. Tänder en cigarett och går vidare.

Sedermera stöter han på den ena aparta figuren med talande namn efter den andra: Auric latin: "av guld" Goldfinger, hans privatlakej Oddjob och hans femme fatale till pilot, Pussy Galore enligt originalmanuskriptet skulle Bond när hon presenterade sig replikera "I know you are, but whats your name" - av uppenbara skäl byttes det ut till "I must be dreaming". Bond spelar golf, dricker skumpa och, underförstått, avlesbifierar Pussy Galore. Och just det, klarar sig med några hårsmåner från diverse dödar och räddar USA:s guldreserv.

Där sammanfattas mycket av essensen i Bond. Bond är balla gimmickar, fräcka bilar, snygga brudar, palmvyer och Dom Perignon 53. Bond har ytterst lite med nåt relaterbart att göra. Visst finns där ett underförstått budskap - västvärlden är bästvärlden och storskurkar göra sig icke besvär - men propagerar Bond explicit för något så är det snarare ett hedonistiskt liv i exotiska miljöer. Det kalla kriget blir det coola kriget.

Trots att filmsviten är nästan jämnårig med kubakriser, kennedymord och Krustjev, blir terrorbalansen och atombomshotet bara en mycket flyktigt skisserad fond till äventyren. I "Goldfinger" är skurkarna inte ens ryssar; Goldfinger har nåt slags tysk bakgrund man använde hursomhelst den tyske storstjärnan Gert Fröbe som pratade så taskig engelska att han faktiskt dubbades, dock till tyskengelska och Oddjob japan.

Och då spelar Sean Connery ändå agenten med närvaro, arrogans och skotsk övertygelse, ganska långt ifrån Roger Moores betydligt mer avspända uppknäppta lite-i-förbifarten-stil som ytterligare förstärker att detta är allt annat än på riktigt.

Moore, tre år äldre än Connery, var för övrigt påtänkt för rollen redan från början, men var då bunden till "Helgonet"-serien. Andra namn på önskelistan var David Niven, som faktiskt också spelade 007 i parallellfilmen "Casino Royale" 67, samt Christopher Lee Ian Flemings kusin och Max von Sydow, som bägge kom att återkomma i serien som skurkar.

Honor Blackman i rollen som Pussy Galore hade gjort sig ett namn som Cathy Gale i agentteveserien "The Avengers" 61-69, som med sina brittiska understatements och dåraktiga intriger kring galna uppfinningar och uppfinnare, har mycket gemensamt med Bond. När man med förödande resultat gjorde en långfilm utifrån figurerna häromåret, fanns givetvis Sean Connery med som skurk. Jag antar att det är det som är postmodernism.

Komplement: Connery är Bond. I "Never say never again" 83 kom han tillbaka som en ganska åldrad Bond med så svåra konditionsproblem att Secret Service skickar honom till hälsohem. Den är rätt kul.

Av Valdemar Westesson 11 feb 2002 15:51