Världens största svin 4

LILLBRORSAN

DZZZZZZZZZ

Plötsligt kom jag ihåg meddelandet från lillbrorsan. Det där om att mamma och pappa var döda. Jag kanske borde ha ringt och uttryckt någon slags känsla. Jag borde kanske ha sagt något överhuvudtaget. Eller så var det bara ett skämt, fast brorsan brukade aldrig vara mycket till skämtare. Jag trodde inte att det var ett skämt, jag orkade inte ens tänka på att det skulle kunna vara det.
- Det känns som att knulla ett lik, sa Lo plötsligt och klättrade av mig.

Förlåt, tänkte jag. Mina tankar var någon annanstans.
- Jag är i alla fall inte någon jävla hora, sa jag och sträckte mig efter mobiltelefonen i byxfickan. Medan jag slog brorsans nummer, så slog Lo mig hårt två gånger i magen. Sedan rullade hon av sängen och väste någonting, men jag kunde urskilja vad. Det hade gått nästan en timme sedan jag fick brorsans sms. Vilket svin jag är. Det dröjde fyra signaler innan han svarade, och på rösten lät det som att han var hundra år gammal.
- Var är du?
- Var är du?
- På sjukhuset. Varför ringde du inte upp?
- Vad är det som har hänt?
- Mamma och pappa är döda.
Jag gjorde en konstpaus och låtsades som om jag inte redan visste.
- Herre Gud.
Jag lät som om jag vunnit på lotto.
- Vad hände?
- En bilolycka.
- Ska jag komma dit?
Det blev tyst i luren.
- Hallå?
- Du måste skriva under några papper.
Herre Gud.
- Herre Gud, tänkte jag högt. Arvet.
Brorsan andades tungt tre gånger och suckade innan han la på luren.

Min lillebror var då fjorton år gammal och långt mycket smartare än jag. Han hade kortklippt snelugg, kostym och slips. Han hade haft högsta betyg sedan första klass. Det var han som jobbat sida vid sida med farsan under de senaste åren. Det var han som hade blivit föräldralös. Lo kröp ner bredvid mig, och famlade efter min hand. Mitt blod kändes tjockt och rött, och det steg och steg och flöt rakt upp i skallen, och jag svimmade.

SENARE

Jag lämnade Los lägenhet ett par minuter senare och hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Klockan var fem på eftermiddagen och jag var trött och hungrig. Jag gick hela vägen genom innerstan till Kungsgatan där jag stannade och åt nachos och drack två öl på en Tex-Mex restaurang. Lina ringde och frågade om jag inte skulle komma hem till henne och kolla på en video.
- Vilken video? frågade jag, men hon visste inte. Jag sa att jag skulle komma om en halvtimme men visste samtidigt som jag sa det att jag inte alls tänkte göra det. När jag druckit ur den andra ölen så betalade jag och gick ut ur restaurangen. På väg över gatan till Svampen sprang jag på en kille i min egen ålder som jag träffat på Laroy några dagar tidigare, som jag tror jobbade som programledare på ZTV. När jag sa att jag skulle till New York tog han av sig sina solglasögon och tittade på mig som om jag vore dumihuvudet.
- Har du inte hört? frågade han och jag tvekade plötsligt om det verkligen var den där jag snackat med Laroy, och om det ens hade varit på Laroy.
- Vadå?
Hans telefon ringde och han tecknade att jag skulle vänta en stund, men jag fortsatte gå, och det verkade inte spela honom roll. Han fortsatte också gå, vart han nu var på väg och vem han nu var.

Jag fick ett sms från Jon där det stod: möt oss vid Zita om en halvtimme. Jag hade ingen tanke på att möta Jon och de andra vid Zita om en halvtimme. Jag undrade varför Love fortfarande inte hade svarat på mitt sms. Kanske jobbade hon. Ibland när hon jobbade så hörde hon inte av sig på flera dagar. På sin födelsedag någon vecka tidigare hade hon ringt och gråtit ut från sitt hotellrum i Florens, där hon suttit ensam med en flaska chardennay och några quelades hon fått från sin agent. Hon hade varit jättefull och vi hade pratat i flera timmar. Då kände jag mig nästan normal. Sen ringde någon med okänt nummer och jag bestämde mig för att inte svara.

Plötsligt stod jag på Hötorget. Vet inte hur jag hamnade där. Jag gick bara villrådigt omkring och letade efter något att göra. I jackfickan hittade numret till en av de där dokumentärfilmarna Lo hade pratat om. Emil, stod det, och sedan ett mobilnummer. Jag slog numret och någon svarade redan efter en och halv signal.
- Det är Emil, sa personen.
- Hej Emil, sa jag.
- Jag fick det här numret av Lo. Hon sa att du håller på med en dokumentärfilm.
- Det stämmer. Vad heter du?
- Martin.
Det blev tyst ett slag.
- Tjena Martin. Har du lust att vara med i filmen?
- Vad handlar den om?
- Den handlar om hur det är att... vara ung och rik.
Jag blev tyst ett slag.
- En hel film bara om det?
- Ja.
Jag tänkte efter ett slag. Ville inte ta något förhastat beslut.
- Okej. Visst. Vad ska jag göra?
- Kan jag ringa upp dig?
- Okej.
- Vad har du för nummer?
- Står inte det på din nummerpresentatör?
- Det står "okänt nummer".
Jag gav honom mitt telefonnummer.
- Jag ringer upp dig lite senare.
Vi sa hejdå till varandra och jag la på luren och stoppade ner den i fickan. På det hela taget skulle det kunna bli en ganska trevlig dag, tänkte jag och började vissla på en melodi jag hört på radion samma morgon. "In the end it doesnt even matter..."

Av Martin Jern 11 feb 2002 11:40