Smärtsamt avsked

Jag går i en lång mörk tunnel genom berget. Mitt hjärta är tungt som bly. Jag håller min lille son i handen. Vi har anlänt till ön i en liten gisten trä-eka som ligger och guppar och väntar på mig. Bara på mig. För idag måste jag lämna min sexårige son till klostret och munkarna. Lämna honom och aldrig mer få träffa honom.

Vi går på de krossade stenarna i den svagt upplysta tunneln. Halsen värker av tillbakahållen gråt. Jag sväljer och sväljer. Jag får inte börja gråta nu - för hans skull. Sedan kan jag gråta. Sedan har jag ett helt liv på mig att gråta hjärtat ur kroppen, men jag måste låta bli nu. Om jag börjar nu kan jag aldrig sluta.

Jag ser hans vackra allvarliga ögon i dunklet. "Det blir nog bra ska du se mamma" säger han lillgammalt och kramar min hand. ÅHHHH! Han är så underbar! Så modig! Så härlig! Så fantastisk! Han försöker trösta mig, när det är jag som borde trösta honom. Men jag förmår inte säga ett ord. Om jag öppnar munnen kommer ångesten att bubbla fram. Hur ska jag kunna leva utan honom? Min sol, min kärlek, min mening. Sorgen är för stor för en människa att bära. Jag klarar inte det här, jag klarar det inte, jag klarar inte längre att hålla det inom mig.

"AAAAAAAAAAAAAAAAAA", jag skriker rakt ut. Ångestskrik.
"AAAAAAAAAAAAAAAAAA"

Jag vaknar av mitt eget skrik. Det är natten till den 31 december 1999, dagen före sekelskiftet. Jag är i ett hotellrum i Dalarna med min man och min dotter. Jag är gravid i sjätte månaden. Jag har inte ens någon son. Jag förstår allt detta men fortsätter ändå gråta och kvida. Sorgklumpen i magen finns kvar, ångesten spänner i halsen. I en halvtimme hulkar jag innan jag kan somna om. Sällan har jag drömmar som gör intryck och aldrig har jag haft någon som denna.

Tre månader senare föder jag en son. Ett fantastiskt liten solsken från dag ett. Ibland älskar jag honom med lite extra närvaro när jag minns min dröm. Jag tror inte på sanndrömmar. Men om jag gjort det så är min tolkning att jag måste lämna min älskade son till gud redan vid sex års ålder. Jag tror inte på sanndrömmar. Jag tror inte på sanndrömmar. Jag tror inte på sanndrömmar. Jag tror inte på sanndrömmar... Säg att det inte finns några sanndrömmar! Säg det!

Av Anna Linusson 11 feb 2002 14:56