Jag ligger i min bädd. Mina andetag blir tunnare. Detta gör mig ingenting eftersom min befintlighet alltid varit lika med denna.
Jag ligger där och längtar. Mina andetag hörs knappt, blicken är tom. Stirrandes i taket är den ändå avslappnad, lycklig. Men tom och kall är det ni ser, så den påstås vara. Längtan blir olidlig, lätta darrningar sprider sig i mina händer, fötter, knän, läppar. Olidlig.
Andetagen hörs inte längre. Trots tystnaden och stelheten i rummet hörs ingenting. Inte ett sus, en viskning, ett förtvivlat försök att överleva. Ingenting.
Efter en månad sänds ett vykort till er. Kortet innehåller
en varm hälsning från en lycklig individ, vars glada ögon stirrar hejdlöst ut i tomheten. Avslappnad dock kall. Men glad och lycklig är det ni ser, så den påstås vara. Gräset har aldrig varit grönare fåglarna aldrig större och vilken tur att regnet inte hälsade på idag.
| Av |
Författare:
Elisabeth Hagman
Publicerad: 11 feb 2002 10:01
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå