Westessons 100 favoritfilmer: nr 95

Vissa filmer - och för all del böcker, låtar och serier, i mitt fall mera sällan modern dans - slår en i bröstet och lämnar en aldrig riktigt ifred. De upprör, irriterar, engagerar, gnager, gör en kampkåt och förbannad. "Oceans eleven" är ingen sån film. Långtifrån. Den är ett glas cola light med is - eller snarare martini - i stekande amerikanskt ökenklimat. Den är cooool.

De senaste årens mest produktive och intressanta vid-sidan-av-Hollywood-men-ändå-inne-i-systemet-regissör Steven Soderbergh har ställt upp samtliga tänkbara komponenter för att fylla en film med coolness - och märkligt nog lyckats. De flesta regissörer skulle i hans sits ramla rakt ner i fällan av slö referenshumor och interna blinkningar, och göra filmen såsig istället för lojt tillbakalutad. Soderbergh håller distansen och följer manus.

Ändå är intrigen blaha-blaha. Den människa är inte född av kvinna som på allvar engagerar sig i de elva brottslingarnas storslagna rån av tre vegashotell, och knappast heller det triangeldrama mellan George Clooney, Julia Roberts och Andy Garcia som ställs i förgrunden. Dock tjänar historien en roll såtillvida att den är så tät och linjär att man som åskådare helt kan koncentrera sig på rapp replikföring, paraplydrinksrosa vegaskitsch och skådespelare som suger och slickar i sig sina lätt karikerade proffstjyvar.

Jag såg filmen i Staterna - f.ö. några dagar efter att jag besökt Vegas; jag antar att det kan påverka omdömet - i december och kan inte påstå att jag nu en månad senare minns nåt annat än den lägereldsstämning den spred över en publik som var något gladare, något behagligare till sinnes och något mindre benägna att slå små barn och djur när de kom ut.

Filmen bygger som bekant på en gammal rat pack-rulle från 1960 som ingen du känner sett; den som påstår det ljuger och ska behandlas därefter. Det är med all säkerhet samme man - det är oftast män - som plötsligt hade älskat blaxploition och easy listening sen koltåldern när de vågorna sköljde över alla urbana kotterier för några år sen, men som bara hade tre filmer inspelade från SVT och en samlings-cd med Dionne Warwicks Bacharach-inspelningar vid en närmare besiktning av bokhyllan. Samme man hade plötsligt gömt sin U2-samling på vinden tåligt inväntande den retrovågen och gett bort sina rollspel sen han läst ett magasin med dyrt papper där skribenten sakligt förklarat att det var töntigt.

Frank Sinatra och slipskulturen runt honom, den som Hugh Hefner upphöjde till livsfilosofi och skapade tidskriften Playboy och en förmögenhet av, har aldrig haft nåt riktigt fotfäste i Sverige - annat än hos gamla farbröder som avskyr dunka-dunka och tycker vädret var bättre förr. Rat pack - gänget med coola djungelkatter Ol´ blue eyes samlade runt sig: Dean Martin, Sammy Davis Jr och de ganska slätstrukna Peter Lawford och Joey Bishop - var ett hyperamerikanskt pre-hippiefenomen som aldrig trängde särskilt djupt in i det svenska femtiotal där det fåtal trendlejon som faktiskt fanns ville ha så kallad äkta vara: negrer med solglasögon och blåsinstrument.

För en svensk fyrtiotalistgeneration är Frankie Boy fortfarande suspekt: en gubbsjuk halvalkis med maffiakontakter som hatade elgitarrer och tyckte stuket på hatten var viktigare än världsrevolutioner.

I USA hade - och har - han naturligtvis en annan status. Där är han en hjälte, en stilikon, en self made man, en gatpojke som slog sig fram, en representant för den sorglösa tiden innan pojkar odlade huvudhår och då allt var lite renare, lite vackrare och hade nåt slags skimmer omkring sig. Den tiden är - säger mig mitt våta finger - på väg tillbaka. Antagligen är den redan här. Succén för "Oceans eleven" - jag har hittills inte hört några upprörda röster ens på DN som pratar om "bristen på samhällskritik" och "förfärande hedonistisk och amoralisk" - är antagligen ett tecken.

Och den här gången - efter fyrtio år av kompakt amerikansk kulturimperialism på gott Seinfeld, Simpsons, Dylan, popmusik, kriminalromaner, läsk och många filmer på den här listan och ont reklamfilm, reklamarjargong, skräpteve och modern r´n´b - kommer Sverige att svepas med redan från början.

"Ocean´s eleven" är bra som grundkurs i slickad hipness. Här kan man kolla in Brad Pitts frisyr och George Clooneys sneda leende, här kan man ta till sig av socialt beteende i eleganta miljöer verklighetens Las Vegas är som en polenfärja: feta kedjerökande människor som drar maniskt i slotmachinearmarna och här kan man öva in poser, gester och hållningar.

För oss med självkritik - handen på hjärtat: inte ens i ett nersläckt rum är jag lik George Clooney - finns annat filmgottis att frossa i. Soderbergh är inte bara en slipad regissör utan också ett filmfan som förstår att använda skådisar med rätt status och vibbar. För ett par år sen gjorde han den lite förbisedda "The Limey" som helt bygger på sextiotalsikonerna Terence Stamps och Peter Fondas rang och anseende, och som bland annat använder den originella tekniken att klippa in snuttar från Stamps sextiotalsfilmer och låta de utgöra flashbacks för den rollfigur han spelar här.

I "Ocean´s eleven" petar Soderbergh in Elliott Gould - en gång en lirare i samma division som Jack Nicholson och Dustin Hoffman i bortglömda filmer - i en biroll, liksom han viker en plats åt Carl Reiner, komikern som sparrade Mel Brooks på sextiotalet och sedermera regisserat Steve Martins bästa filmer.

Framför allt ger Soderbergh fritt spelrum åt George Clooney, som alltmer framstår som den här generationens MC, Master of Coolness. Här, liksom i Soderberghs "Out of sight" och Coen-brödernas överskattade "O brother...", visar han hur man gör allting rätt utan att en enda gång ta i för mycket. Och strax bakom honom ytterligare yngre snubbar, varav vissa - Brad Pitt - har sin välförtjänta status, andra - Matt Damon - just står i begrepp att examineras och några - Casey Affleck Bens lillebror och resten - kanske skaffar sig en position eller kanske blir ständiga birollskarikatyrer á la Steve Buscemi.

En enda röd bock i kanten: när man nu så lekande smidigt får med sig Hollywoods för tillfället alla kategorier hetaste aktör, Julia Roberts, så kan man ju använda henne till NÅGOT annat än ett skämt i eftertexterna "...and introducing...".

Komplement: slå din dryge trendfascistiske vän på fingrarna och se verkligen originalfilmen med hela rat pack i rollerna. Den lär vara en ganska uschlig film, inspelad mellan fyllor, uppträdande, spelande och pippande i Vegas när Sinatra blev ombedd av regissören att göra om en scen, röt ikonen till honom att "you write it twice then!", men som säkert har stort värde som tidsdokument smaka på den svenska titeln: "Storslam i Las Vegas". Finns på DVD - USA-region - att beställa från Amazon.

Av Valdemar Westesson 10 feb 2002 10:06