Westessons 100 favoritfilmer: nr 94

"Thank God, I´m an atheist."

Luis Buñuel var en frän figur. Som ung man på den tokkatolska spanska landsbygden klädde han gärna ut sig till nunna och satt och svor på bussen.

Sin första film gjorde han 1929 tillsammans med studentkamraten - sedermera bittra fienden och fascisten - Salvador Dalí. "Den andalusiska hunden" "Un chien andalou" bröt mot alla tabun och använde alla banbrytande filmgrepp som all avantgardefilm gjort sen dess: sönderskurna ögon från ett rakat hästhuvud, nakna rumpor och biskopar övertäckta av myror. Buñuel lär - nota bene lär, karln var mytoman - under premiären ha stått och tryckt bakom duken, beväpnad med småsten.

Efter det spanska inbördeskriget och fascisternas maktövertagande flydde han till New York och Museum of Modern Art innan han 1950 - efter tretton års improduktivitet, som om han bara varit ute och luftat sig - åter började göra film, i Mexiko av alla ställen.

1960 välkomnade Franco honom tillbaka till Spanien, och Buñuel svarade med att genast göra den starkt antiklerikala och omedelbart bannlysta "Viridiana". Resten av sitt filmande förlade han utomlands, främst i Frankrike.

När jag gick på fröken-kan-du-knyta-mina-skor-stadiet och någon gjorde fula fingret mot en, kunde denne snabbt rädda sig från stryk genom att forcerat tillägga "i sagans land alltså". Märkligt nog passerade det alltid som ett alibi. Det gick också att vända en komplimang till en förolämpning och sen hånskratta: "Du är skitsnygg... i sagans land alltså!"

Buñuel gav ett intryck av att vara mantalsskriven i sagans land, i Tvärtomlandet, Uppånervända världen. Mer än en gång när man läser honom - bör bäst avnjutas med hans egna ord: "Min sista suck" gavs ut postumt 1983 - påminns man om Franz Eric von Fitzenstrahl, den storslagne regissören i den storslagne Sture Dahlströms storslagna roman "Den store Blondino" 1987.

von Fitzenstrahl är mannen som iscensätter visioner, som tvingar ett naket demonstrationståg att krypa fram över alperna tills instrumenten slipats ner till bleckplåtar, som leker med tanken att klistra fitthår direkt på filmremsan, som oftast inte ens bryr sig om att ha film i kameran. Buñuel kämpade en gång för att få göra en långsam panorering över en gata, där han ville att en stor jävla marschorkester skulle stå och musicera på en ordinär bakgränd - allt i en dokumentärfilm.

Fast samtidigt ligger alltid galenskapen och puttrar under ytan hos Buñuel. "Frihetens fantom" drivs trots allt framåt av nåt slags bakvänd logik och en röd - nåväl, milt rosa - tråd. Dramaturgiskt utgår den från en katten-på-råttan-associationskedja, där en man till synes råkar gå förbi kameran och därefter befinner sig i händelsernas centrum tills nästa man råkar passera.

Som bekant hängde Buñuel i Paris surrealistkretsar under trettiotalet, och deras freudianska ideal genomsyrade också hans sena verk. Hans styrka som surrealist är dock att han aldrig tar i för häftigt så att det blir så överraskande att det blir ointressant om allt kan hända - vem orkar bry sig?.

Större delen av "Frihetens fantom" är faktiskt helt normal, för att inte säga banal. Underligheterna sker i förbifarten, okommenterade, och glider för filmens personage förbi som den mest självklara sak i världen.

I filmens mest berömda sekvens är en familj bjuden över till en annan på middag, och de mondäna borgarklassparen slår sig under diskret men charmigt konverserande ner vid skitbordet; de drar helt sonika upp kjolar och ner byxor och sjunker ner på de WC-stolar som omgärdar salongsbordet. Efter en stund känner en av herrarna hur det trycker på i kistan och glider försiktigt ut till muggen, där han låser om sig och fäller ner en skiva från väggen med diverse förnödenheter. Allt utan trumvirvlar och cymbalklang - det bara sker, närmast somnambult som Christer Pettersson brukar uttrycka det.

Hur det ska tolkas? Kanske är det en kommentar till vårt överciviliserade samhälle, där vi förfinat och/eller förbjudit de primitiva kroppsbehoven och på vägen glömt bort ursprunget. Kanske är det kritik mot en borgarklass som producerar skit; Pasolini ville till exempel ha det till att det berömda fekaliefrossandet i hans "Saló eller Sodoms 120 sista dagar" 1976 var en symbol för det konsumtionssamhälle som kör ner vad de känner för i halsen på oss. Kanske ska det inte tolkas; en dröm, en fantasi, en tankelek har törhända sitt egenvärde. Buñuel kunde ibland vara ganska frikostig med tolkningsnycklar till sina filmer, oftast dock så frikostig att han gav åtskilliga kraftigt olika versioner.

I mina ögon är Buñuel mer än något annat rolig. Han gillade att jävlas med sina åskådare, invagga dem i en känsla av att vara på säker mark för att sen hastigt rycka undan mattan. Han slogs med det mest effektiva av vapen - humorn - mot den repressiva intoleransen i det katolsk-fascistiska land han kom ifrån. Han levde dessutom som han lärde: mot alla dogmer och teser, till och med sina egna. Trots att han livet igenom propagerade mot giftermålet och för den fria kärleken levde han från tjugofem års ålder till sin död i ett och samma äktenskap.

Komplement: Från och med 1967 års "Belle de jour - dagfjärilen", med Catherine Denueve som dagtidsprostituerad hemmafru, hävdade den krasslige Buñuel för varje film att den här skulle bli hans sista. Det blev sju till, där de mest namnkunniga är "Borgarklassens diskreta charm" "Le charme discret de la bourgeoisie" 1972 och "Begärets dunkla mål" "Cet obscur objet du désir" 1977. Bägge är helt i klass med "Frihetens fantom". Den mexikanska femtiotalsproduktionen lär vara ojämn och i hög grad ha förlorat sin aktualitet. "Den andalusiska hunden" får man garanterat se om man går någon form av filmvetarkurs. Den är så klart mer intressant än den är bra, men fortfarande mer givande än det "provokativa" och "experimentella" landets alla videofolkhögskolor spottar ur sig.

Av Valdemar Westesson 10 feb 2002 10:28