Westessons 100 favoritfilmer: nr 93

"Fanny & Alexander" minns alla sjuttiotalister från sin barndom då den gick som prime-time-familjeföljetong - var det rentav startskottet för den goda traditionen av gedigen svensk mellandagsdramatik? - under jullovet. Egentligen är det bara två saker som etsat sig fast i de flestas minnen; när Börje Ahlstedt böjer sig fram och bränner av en gaskruka som släcker ljusen, och när Alexander böjer sig fram och tar emot styvfar biskopens rotting. Och det är väl i spännvidden däremellan hela den övriga filmen befinner sig.

Det mest beundransvärda hos Bergman är faktiskt hans mångsidighet. Då syftar jag inte på att han under de sista tjugo åren har lyckats berätta Fanny & Alexander-historian tio gånger till under olika titlar, utan på att han faktiskt skrivit och/ eller regisserat runt sextio filmer i ett stort antal genrer.

Mest förbisedda är hans femtiotalskomedier - "Sommarlek" 51, "Kvinnors väntan" 52, "En lektion i kärlek" 54 och "Sommarnattens leende" 55 - som med Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck och syrliga repliker påminner om screwball-komedierna med Cary Grant och Kathleen Hepburn. Mest överskattade är å andra sidan hans långsamma introverta sextiotalsdramer om Guds tystnad och kvinnors ångest; "Såsom i en spegel" 61, "Nattvardsgästerna" 63, "Tystnaden" 63 och "Persona" 66.

Poängen är dock att det är samma magdämoner - Bergmans kreativa piska - som drivit fram samtliga filmer och att samma tvehågsna hållning till tillvaron genomsyrar dem. Och i "Fanny & Alexander" möts rubbet och blandas upp med en otvungen eufori som överraskade Sverige och världen.

Den ständigt like ödmjuke Staffan Hildebrand fick en gång i en intervju frågan om det fanns nånting han, den utskällde, skulle kunna lära Bergman, den hyllade. Svaret kom blixtsnabbt: "livsglädje!" Men med tillägget att i och med "Fanny & Alexander" så kunde Bergman det också, varför Hildebrand sålunda kunde lämna honom ifred.

Som bekant handlar "Fanny & Alexander" inte ett piss om Fanny; i vissa kretsar tvistas det om hon ens har en enda replik. Filmen kretsar helt kring Alexanders/ Ingmars lillgamla utblick över livet och familjen, över saknaden av den gode fadern och hatet mot den onde styvfadern, över Gud och kinematografen och teatern. Flera gånger tippar filmen över i drömbilder emanerade ur den unga överspända skallen, och det är tydligt att den vid tillfället 64-årige Bergman stod i en ständig direktkontakt med sig själv som tolvåring.

Det brukar hävdas - och jag märker att jag hävdar det själv - att det är en självbiografisk film. Det är det givetvis också; att Alexander är Ingmar blir ganska säkerställt om man sätter i sig den välskrivna memoarboken "Laterna magica" 87, men bara bitvis. Bergman hade ingen styvfar och kom inte från teaterfamilj. Den karga oresonlighet och stränghet hans far mötte honom med i barndomens Uppsala och Stockholm, blir än tydligare manifesterad när dubbelnaturen i filmen splittras i en älskad far och en grym styvfar. Och teaterfamiljen är Bergmans urgamla dröm om en bohemisk borgarklass, ett välordnat zigenarliv.

På samma vis som Alexander i filmen ljuger ihop sitt liv, ljuger Bergman med filmen ihop sin barndom.

"Fanny & Alexander" var Bergmans revansch efter det snåla svenska sjuttiotal då han under tumultartade omständigheter hämtades av skattepolis under pågående dramatenrepition och kördes - pådriven av sina egna neuroser - i exil. Jörn Donner på Filminstitutet gav honom mer eller mindre självsvåldigt 35 miljoner att leka för. Det är nästan rörande hur hela teatersverige mangrant slutit upp för att vara med i det som Mästaren från början annonserade skulle bli hans sista film. Peter Stormare, Ernst Günther och till och med revystjärnor som Siv Ericks och Sonya Hedenbratt flimrar förbi i statistroller.

Klarast av alla stjärnor lyser Jarl Kulle i rollen som den kopiöse morbror Gustaf Adolf, det stora kåta glada rastlösa bortskämda barnet. Scenen när han rusar direkt från pigan Pernilla Wallgren/ Östergren/ August till frun Mona Malm och tar henne i en ståfralla, är sublim buskis. I bakomfilmen "Dokument Fanny & Alexander" 86 kan man se med vilken befriande lätthet, långtifrån choser och poser och utrymmeskrävande Thorsten Flinck-ångest, Kulle tar sig an den centrala scenen med middagstalet.

Kulle var en av giganterna i svensk dramatik, som dock tyvärr brände sig på filmbranschen under det sextiotal då han själv gav sig på regi "Bokhandlarn som slutade bada" är rätt rolig men rumphuggen, och sedermera förslösade det mesta av sin talang med att stå på Kungliga Drrramaaaaaatiska Teaaaatern och prata blankvers för redan invigda.

Samma Dramaten där Bergman är helgonförklarad och dyrkas med regelbundna bönestunder och till och med har fått sin egen altartron i form av den privata toaletten. Samma Dramaten där han befinner sig om han inte sitter i sin privata biograf på Fårö och tittar på någon av de filmrullar som årligen skeppas över till honom med lastbil direkt från Filminstitutet.

Och det kan man kanske unna ett gammalt geni som trots allt satt Sverige på filmkartan som ett grubblande ångestladdat ingenmansland. Fast jag har svårt att bli alldeles överbegeistrad när jag hör att han nu ska göra ytterligare en tevefilm och sluka halva SVT-budgeten till något som, och det här har jag inte riktigt täckning för, antagligen också handlar om hans föräldrar.

Komplement: brett upplagda familjekrönikor på cirka tusen timmar vardera har gjorts i alla europeiska länder med självaktning. Bertoluccis italienska "1900" 76 såg jag för många år sen och minns inget mer av än De Niros och Depardieus explicita onaniscen. Den tyska "Heimat" 84 har jag likaledes diffusa minnen av, men lär vara lysande i sin kompletta tjugosextimmarsbiograf!version. Fast först av allt bör man skaffa sig samtliga avsnitt av världens bästa teveserie, den danska "Matador", som numera finns på DVD med snålt tilltagna två avsnitt vardera.

Av Valdemar Westesson 10 feb 2002 10:43