Per Elofssons oväntade död

Jag trodde aldrig att dom orden skulle falla över mina läppar, men jag kan ärligt säga dom en gång till; jag är inte besviken, inte ens en liten fjärt.

OS, ahhh känn vibbarna som det ordet framkallar. OS. Känslan som kryper uppför smalbenen, närmar sig låren, hoppar över till magen för att sen knata runt till ryggraden, är nästan obeskrivliga. Det kittlar och det darrar, knyter till längst nere i ljumskarna för att hastigt sprida sig utmed armarna. Så nära en sexuell njutning man kan komma, utan att sära på benen. Låter det absurt? Då är du ingen sportfåne.

Det är jag. Fullkomligt dåraktigt, imbecillt, hängivet fånig. Jag är den som läser allt. Minsta lilla notis läses framlänges och baklänges, tabeller studeras, program nötes in tills jag i sömn kan rabbla vilka tider som gäller. Nojig är bara förnamnet.

Efternamnet är torsk och jag nappar på allt. Släng mig en medaljchans - än så liten - och jag sväljer tills kroken trasat sönder struphuvudet. Därför skulle jag gråtit strida strömmar med ledsamma tårar, just i detta ögonblick. För mindre än två timmar sedan, avbröt Per "Röbäck" Elofsson herrarnas tremil. Efter femton -varav tio plågsamma- kilometer fristil kastade han in sin handduk och gled av banan. Då distanserad med över en och en halv minut. Redan då.

"Stånkarn" Muehlegg klev bara på. Till synes helt oberörd lade han meter efter meter till efterföljarna. Dom branta backarna till trots. Per försökte följa med, försökte hålla jämna steg med stånkarn, men förgäves. Det kändes en smula overkligt att se den stolte Röbäcksonen tappa mark. Inte bara till Muehlegg, utan också till Ole Einar "bom bom" Björndalen, till Michail "jag var ryss, nu är jag österrikare" Botvinov och Pietro Piller "coolaste namnet inom skidsporten" Cottrer.

Namn som han vanligen käkar om inte till middag, så i varje fall till dessert, låg helt plötsligt före honom i det kärva skidspåret. Jag gnuggade mina ögon och såg verkligen. Så sliten han såg ut. När jag kikade en smula närmre kunde jag nästan se oket han bar. Oket av all förväntan. Inte bara av kvällspressen, utan även mitt och alla andras ok, vi som sitter hemma framför tv:n och följer varje stavtag.

Och då kom en förnimmelse. En förnimmelse av en ung grabb som bara börjat blomma. Min besvikelse tvärdog ett par minuter efter Pers död, och jag lutade mig lugnt tillbaka mot soffans mjuka kuddar. Insikten var så självklar att jag kände mig frestad att skratta. Men jag log bara för mig själv, tillfredsställd med att jag nu vet.

Vet att det inte spelar någon roll att det sket sig första dagen. Det kommer inte bara en ny dag, det kommer en hel drös med nya dagar. Dagar när jag bäddat ner mig under pläden på soffan, och med glädje ser på fortsättningen. För om den inte kommer i år, så kommer den nästa OS eller därnästa. Tid är allt vi har, och en del kommer att ta den så tillvara, att mitt leende kanske växer fast.

Av Lena Vikberg 10 feb 2002 11:31