Världens största svin 2

LO

Lilla fina söta Lo ringde och ville träffa oss på ett café på söder.
"Söder," muttrade David. "Glöm det." David och Mange hatade söder fast dom aldrig varit där. Det var för mycket drägg, för intellektuellt, för sunkigt, för b, för fula brudar, för svåra brudar, för lite ölsorter, för lite VIP-barer, för många äckliga uteliggare som luktar sprit och som får skylla sig själv, sossar, punkare, syntare, hårdrockare, raggare, hiphopare, satanister, värstingar, horor, brottslingar, faggots, anarkister, miljökukar, små skitungar, skaters, commies, araber, nazis, locos, flum, kristna, katoliker, muslimer, snutar, gamla fula gubbar och käringar, och alla vanliga jävla svensons... Sånna as.
"VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIKRON???" Skrek Jon från köket.
"Säg Svampen om en timme," muttrade Mange.
"DEN ÄR DÖD!" Skrek David tillbaka.
"Två," försökte Aron som var mitt inne i ett dataspel där man skulle ha ihjäl så många aliens som möjligt på så kort tid som möjligt utan att få deras slajm på sig. Fick man slajmet på sig så sprängdes kroppen.
KABOOM!
Den enda anledningen till att David överhuvudtaget ville träffa Lo, var för att hon kunde fixa riktigt superweed, och för att hennes pappa var god för över hundra miljoner, vilket var nästan det rikaste han kände. Våra föräldrars saldo styrde ironiskt och inte helt medvetet nog våra sociala liv. Det gick inte längre att umgås med de vanliga.
Men fast Lo hade obegränsat med cash, så bodde hon i en trång etta på Hornstull och jobbade halvtid som bartender på Backstage vid Kulturhuset. Hon behövde inte pengarna, men gjorde det ändå. Kanske hade hon inget annat att göra.
Aron tyckte i alla fall att hon var en en patetisk poor-fuck-wannabe, "du kommer fatta när du blir äldre, lek fattig så länge".
"Som Martin," skrattade Mange.
Pinsamt nog hade jag varit likadan när jag var yngre, innan jag förstod att det var oundvikligt. Det var en förbannelse.
"Du får prata med Martin istället."
David räckte över luren till mig.
"Hej Lo," sa jag.
Hennes farsa hade ett hus i Antibe där vi brukade träffas på somrarna när vi var yngre. Och ifall hon inte blev ihop med någon tio år äldre konstnär med taniga armar och stort skägg, så umgicks vi hela sommaren för att få tiden att gå. Så fort jag kom upp i könsmogen ålder och fick reda på vad polarna sysslade med under somrarna så började jag stöta på henne, visa henne porrfilmer, för att sedan lura in hennes i hennes farsas garderob och få henne att exprimentera med rätt avancerad sex.
"Var inte löjliga nu. Kom hit. Det finns ett fik som heter Dolce på Götgatan."
Jag visste att David och Mange aldrig hänga med. Jag visste att vi skulle bli sittande på någon restaurang på Stureplan och börja pimpla öl klockan halv tre. Sedan skulle deras halvrika svensson-glidar-polare dyka upp och försöka styla och imponera med sina kassa tiotusenkronors-guldkort, bjuda silikonbrudar på drinkar, håva in champagne till alla, och plötsligt skulle det vara stängdags och vi skulle dra vidare på nån "häftig" efterfest med massor av kokain kring Karlaplan, och ännu en natt skulle vara förbi helt enligt det schema vi tilldelats av vår skapare.
Jag bad inte om det.
"Okej," sa jag och la på luren. David och Mange tittade på mig.
"Vi hänger inte på."
"Jag går själv."
Snabbt reflektion: Gick solen upp eller ner utanför?
Aron berättade som hastigast att han medverkat i en dokumentärfilm som handlade om rich dudes. Han sa att det hade varit kul. Han hade bara varit som vanligt, och så hade några fucked-up-wierd white chicos filmat honom. Inget cash inblandat ens. Det var nästan som några polare. Några jävligt konstnärliga polare. Han hade bjudit dom på fest samma kväll. "Brudarna kommer älska dom. Fucking sad poor dudes. Knulla, knulla, knulla, knulla..."
Jag nickade imponerat, funderade på varför inte jag blivit tillfrågad, reste mig och gick ut i hallen.
"Vi måste planera New York resan," ropade Jon ifrån köket där han stod och försökte värma en Gorbys på stekplattan.
"Lyssnar du?"
Jag nickade.
"Vi sticker imorgon."
Eller i övermorgon. Eller nästa vecka.
"Lägger du ut till biljetterna så länge? Jag har cash."
Jag ummade medan jag satte på mig mina adidasdojor, ångrade mig, och satte på mig Manges läderpradas som var tuffare.
"Jag har för fan flera hundra tusen," muttrade Jon som om han hade tolkat min tystnad som en diss.
"När är rättegången?" Skrek Mange för att överrösta spelet.
KABOOM!
Den där jävla rättegången, ja. Det var snart. Farsans advokater hade dragit ut på tiden i flera månader för att genom diverse förlikningar få dom att lägga ner åtalet, men det hade inte fungerat.
Jag svarade inte. Försökte istället tänka på New York som om det låg inom räckhåll. Varför inte. Jag behövde komma bort, och jag behövde stanna borta länge.

SLÄKTEN

I min släkt finns det en oskriven lag som säger att man inte får gifta sig med någon vars släkt har lägre rang än den egna. Alltså blir det en hel del inavel. Min morsa och farsa är typ styv kusiner, släkt på något jävla sätt i alla fall, även om det är på långt håll, för annars hade jag väl varit cp-skadad, haft en arm i magen eller en panna i ögat. Det har man ju hört. Kanske är det därför jag fått den här jävla... vad det nu är jag har... lusten förstöra och... knulla... och förnedra. Snälla, ge mig något att skylla på! Det står mellan att gifta sig inom släkten eller med nån jävla furste eller prins, eller någon annas änkemän och änkekvinnor. På min trettonde födelsedag presenterade vårt dåvarande släktöverhuvudet som gudselov är död nu mig för elva inbreeds som skulle vara passande för giftemål i framtiden. Det var som att vräka bland elva horor på Istedgade. Det borde ju passat mig, men jag sa: "Heller dör jag innan jag gifter mig med en inavel."

DOLCE

I taxin på väg ner till Medborgarplatsen ringde lillbrorsan, och jag orkade inte svara. Han ringde bara när han behövde min hjälp för att komma in på någon fest, eller för att hälsa något från farsan. Och att få en hälsning från farsan var aldrig trevligt. Det gällde alltid pengar eller jobb. Ibland tvingade han mig att vara med på middagar och skit, annars fick jag inga pengar.
Brorsan ringde två gånger i tät följd som om han visste att jag inte ville svara. Han lämnade två meddelanden som jag raderade utan att lyssna på.
När taxin stannade vid Medborgarplatsen fick jag frågade mig fram efter Dolce. Det var inte lätt att hitta mellan alla jävla grönsakshandlare och blånegrer. Jag gillar Greenvich Village och till och med Soho, men Söder i Stockholm ger jag fan inte mycket för. Jävla sunk.
Lo satt och glänste vid ett bord intill fönstret. Hon såg ung ut. Max sjutton. Hon log inte när hon såg mig, och det gjorde hon aldrig. När jag kom in genom dörren till caféet så pussade hon mig kinden och sa att det var roligt att se mig ingen. Att det var länge sedan. Det sista höll jag med om.
"Snygga skor. Nya?" Jag ryckte på axlarna och började bråka med tjejen som jobbade där om hur jag ville ha min capuccino tillagad. Lo gav mig en lavett, sa åt mig att jag var en idiot, sedan satte vi oss och jag åt istället bara en torr kanelbulle under tystnad.
"Vet du vad jag drömde i natt?"
Herre Gud.
"Nä..."
"Jag var på Dalap-Uliga-Darrit och simmade bland koraller och så..."
"Vad fan är dallappulgadapitt?"
"Det är en stad på Marshallöarna... och jag har inte ens varit där! Men så var Orvar där i alla fall, och jag bara..."
Jag sjönk ner på stolen och började tänka högt:
"Jag vill verkligen inte höra det här."
Lo tystnade tvärt, och stirrade på mig som om hon aldrig hört något liknande. Vi plockade fram varsin cigarett samtidigt, och Lo började aska innan hon ens tagit ett bloss.
"Hur gick det med rättegången?"
Jag ryckte på axlarna.
"Vad var det du hade gjort nu igen?"
Vad var det? Jag hade gjort mycket skit, men inte mycket av det hade lett till riktiga åtal. Men det var väl några tjejer, och jag var väl lite full och hängde med polarna. Vi lekte kanske en liten lek där man tar reda på hur långt folk kan tänka sig att gå mot pengar. Grejen förstorades upp i media. Möjligtvis förnedrade vi dem, men det var inte någon jävla våldtäkt, för dom gjorde ju allt frivilligt. Vi rörde dom aldrig. I början gav vi dem drinkar om dom gjorde saker med varandra. Enkla saker. Pussas lite. Klämma lite. Slicka lite. Inget farligt. Sedan gick jag som vanligt över till att erbjuda pengar, vilket tydligen innebär att man gör sig skyldig som torsk, vilket ju borde betyda att dom skulle gjort sig skyldiga till att vara horor. Alla har ju sitt pris. Vad gör man för tusen spänn? Äter sitt snor? Slickar ens tår? Vad gör man för tiotusen spänn? Leker lite med tjejkompisen? Kryper ner naken i lillebrorsan säng och eggar upp honom för att sedan bara dra? Vad gör man för femtiotusen? Dricker sitt eget piss? Jag vet inte. Vad kostar det egentligen att få någon att sticka upp halsen på en ölflaska i röven? Var det kanske det jag betalde någon för att göra? Betalde. Hur mycket? Jag vet inte. Säkerligen tillräckligt gånger två, men sen blev det ett jävla liv.
"Det var inte något jag inte gjort förut," svarade jag på Los fråga, och hon sprack upp i ett evilt leende. Gjorde jag inte samma sak med dig en gång?
"Ska du spela ångerfull i rätten?"
Det hade jag inte ens tänkt på. Jag hade inte tänkt på om jag var ångerfull mig eller inte. Eller om det alls spelade någon roll. Det skulle ändå bara bli böter, och mitt kapital i pengar var något högre än det i stolthet.

Av Martin Jern 09 feb 2002 11:34