Westessons 100 favoritfilmer: nr 96

Alla filmvetare - vilket jag har papper på att jag är - förväntas ha ett särskilt varmt och innerligt förhållande till den sällsynt kreativa period i fransk film som går under namnet la nouvelle vague - den nya vågen - liksom man ska få nåt fuktigt i blicken när någon för tysk tjugotalsexpressionism, rysk futurism eller italiensk neorealism på tal. Jag tillhör inte dem.

I teorin - och tro mig, det var mycket en fråga om teorier - låter allting som rör den nya franska vågen utmärkt. Ett antal unga arga filmkritiker med skägg, förbittrade över stel och teatralisk inhemsk film, rättmätigt förtjusta i amerikanska genreregissörer som Howard Hawks och Alfred Hitchcock, börjar göra lågbudgeterad film långt från dammiga studios och med en distanserad lekfull attityd till klichéer och filmteknik.

I praktiken har dock tiden runnit förbi det mesta och gnagt stora hål i Truffauts och Godards - de största och mest inflytelserika namnen - produktion. Godard experimenterade fram jump cut-tekniken, det vill säga den oerhört innovativa vanan att sätta saxen mitt i filmremsan med ett konstigt hopp på filmen som påföljd, och gjorde filmer som nu mest framstår som navelskådande och låtsascoola.

Truffauts "Skjut på pianisten" "Tirez sur le pianiste", -60 var en gång den unge Bob Dylans favoritrulle och kom att ha stort inflytande på de likaledes unga män med skägg - och namn som Scorsese, Spielberg och Coppola - som invaderade Hollywood i sextiotalets slut och skapade storverk. Så här va: Chuck Berry må ha inspirerat Rolling Stones hur mycket som helst, lik förbannat gör han lunkrock medan Stones svänger. Idag framstår det i "Skjut på pianisten" som skulle vara en pastisch på amerikansk kriminalfilm mest som en parodi på sig själv.

Och "Jules och Jim" "Jules et Jim", 1962, det romantiska frispråkiga triangeldramat som gjorde så starkt intryck på sin generation, haltar nu fram i ett klumpigt och ojämnt tempo och kommer liksom aldrig till poängen. Fast den där sången hon sjunger i gungstolen, och som aldrig tar slut, är bra.

En lustig detalj är att några danskar med sinne för pr lyckades göra om i princip samma sak som fransmännen trettiofem år senare, och med samma massmediala uppmärksamhet som påföljd. De ersatte "nya vågen" med "Dogma 95" och gick så långt som att skriva på ett kontrakt, men i övrigt var det samma sak. Danskarna lät också bli att hålla kameran upprätt och klippte också mitt i rörelser och lyckades framstå som fantastiskt djärva när de berättade sina konventionella - och ett par gånger utmärkta - historier.

Reaktionen är nödvändig och bör ske med en viss regelbundenhet; på samma vis som Ramones tvåminuterstreackordslåtar rättmätigt reagerade mot den genesiska svulstigheten som var förhärskande i sjuttiotalspopen, måste filmen då och då dras bort från superbudgetar och explosioner och ner till gatuplanet. Därmed inte sagt att det är varken nytt eller att resultatet med nödvändighet blir bra.

Ironiskt nog är "De 400 slagen", den enda riktigt bra av Truffauts tre klassiker, inte särskilt djärv eller nyvågsk. Det är en traditionell oglamourös uppväxthistoria berättad i en ganska välbekant europeisk stil. Bitvis ganska tråkig och repetitiv, men mot slutet oerhört engagerande och med finalbilder som för några sekunder fyller en med samma jävlaranamma som när indianen i "Gökboet" stegar rakt ut i friheten.

Det är en historia som berättats fyrahundra gånger tidigare och som ska berättas fyrahundra gånger till, lika nödvändig för varje ny generation att ta del av. Det är en berättelse om den ensamme pojken i en oförstående omvärld som drivs också till ett samhälleligt utanförskap i skuggan av kriminaliteten, som blir slagen och inburad men sprattlar emot och flyr, som plattas till av auktoriteter men varje gång reser sig på nio. Särskilt skär det i hjärtat när hans egen mor - den annars ganska flärdfulla Jeanne Moreau som bedagad och uttråkad hemmafru - vänder sig emot honom med full emfas.

Jean-Pierre Léaud är självlysande som den 11-årige centralgestalten Antoine, enligt sägnen Truffauts alter ego. Hans oskuldsfulla cockerspanielblick skär sig effektfullt mot den monsterbild hans föräldrar och lärare målar upp av honom. Léaud var nog också den främsta orsaken till att Truffaut valde att återkomma till rollkaraktären och berätta hans historia i ytterligare fyra filmer.

Annars är filmen mest omtalad för en scen där Antoine och hans vän och kumpan stjäl ett foto på Harriet Andersson ur Bergmans "Sommaren med Monika" 53 från ett biografskåp. Man får vara uppmärksam som åskådare för att alls hinna uppfatta den sekvens som hundratals manliga kritiker pratat om i fyrtiotre år nu; antagligen kritiker som själva fick sina tidiga sexuella impulser från fröken Anderssons blottade skinkor i filmen ifråga. För egen del påminde scenen mest om vad folk brukar berätta som sett Mona Lisa på Louvren: vad liten den var, och så överreklamerad.

För övrigt har jag aldrig begripit titeln. Är det slag som i örfil, puff, dagsedel eller som i fältslag? Och varför är de fyrahundra till antalet? Är det nåt bibliskt eller nåt som bara frankofiler känner till?

Komplement: eftersom franska filmer mellan 1959 och 1991 då "Delicatessen" kom är tråkiga, kan man för sakens skull istället kolla upp just "Sommaren med Monika". Bergman har flera gånger vittnat om vilket dåligt öra han hade för tonårsjargong, eftersom han själv föddes som en åttioåring, men bortsett från tönttugget är det också en fascinerande historia om ungdomlig revolt och frihetslusta. Filmkritikern och teoretikern Truffaut lade givetvis inte in Anderssonbilden BARA som sexualsymbol.

Av Valdemar Westesson 08 feb 2002 16:47