Världens största svin 1

NEW YORK

Jon och jag hade pratat ett tag om att sticka till New York. Han ville träffa några polare som han hade rest runt i Europa med å bara slappa och handla skivor, medan jag letade efter något mer permanent. Fast det gick ju inte att säga, för jag visste, och dom visste, att det antagligen ändå inte skulle bli av, liksom allt annat jag trodde jag skulle vilja göra med resten av mitt liv.
- Vad ska du göra där?, frågade Aron så sarkastiskt att jag blev nervös. Jag hade verkligen ingen aning. Allt det jag inte gör nu...
- Musik.
Fan. Aron skrattade högt.
- Jag trodde du skulle gå på filmskola, fortsatte Mange. Eventuellt utan ironi.
- Jaha, men varför frågade du då, din dumme fan, sa jag inte och krossade inte pepsiflaskan jag höll i handen mot hans skalle.
- Jo, eller det.
Aron skrattade högt.

Bara lägg av med frågorna, tänkte jag och lät fingrarna glida genom håret. Jag kommer ju ändå aldrig att komma iväg. Jag kommer vara kvar hos morsan och farsan och bara hänga med gamla polare, eller vara i Stockholm, eller London, eller Paris med Love, eller var som helt, utan att göra någonting alls. Jag kommer ju aldrig att göra någonting, era dumma jävlar, det vet ni ju, så låt mig åtminstone snacka om det.
- Vi kan bo hos Jennifer, sa Jon. Du kommer ihåg Jennifer va?
- Ja, jag kom ihåg Jennifer, fast bara hur hon smakade och lät. Ingenting om vem hon var, hur hon levde eller vad hon gjorde, och alla i rummet visste det. Dom visste vilket svin jag var, och vilka svin dom själva var, även om vi sällan talade om det i sådana termer utan ironi.
- Hon bor centralt. The Village, tror jag.
- Vad gör hennes föräldrar? frågade David.
- Dom hade Barlight. Fast det har stängt ner nu.
- Vad gör hon då?
Jon ryckte på axlarna.

Vi var hemma hos David på Döbelnsgatan i Stockholm. Jag hade egentligen stuckit dit för att träffa en polare jag lärt känna när jag gick i åttan i Helsingborg. Men nu hade det gått två veckor och jag hade fortfarande inte träffat honom. Det kändes meningslöst.

Jag bodde på Sheraton första veckan, men efter en incident på hotellrummet som jag bara har ett vagt minne av så fick jag hastigt flytta, och hamnade hos en ung kvinna som hette Lina och jobbade som nöjesjournalist på Aftonbladet, fast hon hatade det. Hon var nydumpad och ful. Jag förstod inte hur hon stod ut. Inte med någonting. Mest allt förstod jag inte hur hon stod ut med mig, för jag sa aldrig ett ord till henne. Hon väckte mig när hon gick till jobbet, men jag steg inte upp ur sängen och försvann förrän strax innan hon skulle komma hem, och sedan kom jag sällan tillbaka förrän tidigt på mornarna, och då ville jag ändå inte knulla med hennes dallriga äckliga kropp, vilket ju borde ha varit den enda anledningen till att jag var där. Egentligen trivdes jag bättre på hotell, men det verkade som att hon förväntade sig något av mig, att jag skulle säga något, eller göra något, eller på något sätt visa nått tecken på varför jag var där, men jag visste inte hur eller vad, så i väntan stannade jag kvar. Jag önskar att jag kunnat göra något för henne, men det kunde jag inte.

Jag lärde känna David när jag gick ett år på en preppschool i San Diego, men det var länge sedan nu. Hans farsa var en hjärnkirurg som plötsligt dött av något de rubricerat som hjärtattack till följd av flera års smärtestillande, och David som var enda barnet fick ärva nästan tolv miljoner och kom med i vårt crew. Vi hade inträdesprov och sånt när vi var yngre, men David hade tur och behövde bara knulla en tusenkronorshora i sina föräldrars säng medan vi stod och glodde. En jävla räkmacka om man jämför vad vi andra fick göra. Sen flyttade han in i den där trean på Döbelnsgatan och la fortsättningsvis ner allt han tidigare haft för sig, för att helhjärtat koncentrera sig på att inte göra någonting alls, utom att vara ett svin och spela Playstation 2. Och när han väl kom igång med att göra ingenting, så insåg han att det räckte som tidsfördriv. Det tar tid att inte göra något. Mycket mer tid än att, tja, göra något.
- Varför ska jag göra något, brukade Aron säga. Det är helt ologiskt.
Och jag förstod precis vad han menade.

Att jobba var meningslöst. Det fanns ingen anledning till det. Det var ologiskt. Och att plugga gick bara inte. Jon, till exempel, kom in på Handels direkt efter graduation och läste en hel termin, men lyckades inte ta ett enda poäng. Han var alltid någon annanstans när det var tentor. Och när han skulle plugga ringde någon och ville ha honom med på något som lät roligare.

Ska man plugga måste man stänga av allt annat, och inte ha kul. Varför? Ge mig en anledning. När man är färdigstuderad så är man ju ändå tillbaka där man började, med att man måste gå upp tidigt, jobba, tjäna sitt leverbröd som är helt meningslöst och ologiskt.

Jag ville skriva en bok, eller spela in en skiva, eller göra en film eller vad som helst, ingen aning, bara nått där jag kunde göra som jag själv ville, och själv bestämma. Något kreativt. Något som gick snabbt. Någonstans där man slapp klättra och jobba för att komma någonvart. Någonstans där man syntes, och fick cred utan att behöva göra något. Som dom där modelljobben jag tidigare brukade göra tillsammans med Aron och Per. Det var tillräckligt hjärndött. Aron var inte ens snygg, bara wierd, men hans syrra hade nån jävla modellagentur där modellerna bara skulle se cash ut, och det kunde han.

Medan Jon och David gick igenom förra årets skolkatalog till Stockholmsinnerstads högstadium, och skrev fuckable och nonfuckable på knappt könsmogna sjundeklassare, så skickade jag iväg ett sms till Love. Jag skrev: saknar dig, ring när du kommer, utan att mena någonting. Det är väl det som är poängen med sms. Man behöver inte mena något egentligen... man slipper se mottagaren i ögonen, man slipper prata, slipper hälsningsfraser, smalltalk och adjön som i brev och man slipper formulera jobbiga meningar som folk nästan gör i e-mails. Det är bara att klicka ner ett par ord på telefonen och skicka iväg det, vad som helst, när som helst, utan minsta ansträngning. Man kan älska, hata, gräla, vara avundsjuk, försenad, trött, sjuk, vad som helst, bara några klick borta, slipper konsekvenser, se hur det går, se hur hon reagerar, slipper tänka, slipper tala, titta, skämmas, leka, mysa, det bara att klicka så vet hon vad man egentligen skulle vilja ha sagt om det inte vore så satans jobbigt att kommunicera. Man slipper lägga ner tid på att ha känslor när man skickar sms. Och känslor är ett onödigt tidsfördriv.

Jag väntade på svar i fem minuter, men fick inget. Jag försökte känna efter hur det borde känts om det spelat någon roll.

FAMILJEN

Jag heter Martin och föddes den 10 december 1980 på ett hotell i New York. Mamma glömmer alltid vilket. Pappa, som var anledningen till affärsresan i New York, hade åkt på en annan affärsresa till Vancouver, och från den affärsresan åkte han vidare på en annan affärsresa till Seattle och inte dök upp i New York förrän tolv dagar efter födseln, fast då hade morsan och jag redan åkt vidare till London där hon skulle hosta någon ny mjukvara för databashantering, eller liknande. "Det var föregångaren till internet" tjatade hon alltid om. "Jag var där när det hände." Jag med, morsan, jag var också där och skapade historia. När farsan kom till London dygnet senare försvann hans bagage och han tvingades ut på en snabb kostymshoppingrunda på Oxford Circus, vilket bidrog till att han missade oss på hotellet med en knapp halvtimme. Taxi till Heathrow, flyg till Paris där morsan hade en tio år yngre älskare, vilket för mig innbar tre dagar i en hotellobby med en ung fuck-all nanny medan hon gjorde the wild thing fem trappor upp med en fattig konstnär som efteråt kom att blackmaila till sig runt 10 000 franc cash innan alltihopa avslöjades av farsans jävla privatdetektiv och morsan fick föras till en improviserad rättegång i tårar för att vittna mot den unge mannen som fick sex månaders fängelse och tog livet av sig "av kärlek" efter halva tiden. Farsan brukade alltid säga stolt att det var hans kärlek till morsan som hade tagit livet av honom. Så stark var hans kärlek. Första gången jag träffade farsan var den 24 april året efter. "Han har haft jävligt mycket att göra", sa sekreteraren och gav mig en klapp på ryggen.

Men det är inte synd om mig. Det är inte det jag menar. Jag vet att det finns massor av ungar som har det värre. Dom växer upp med bara en förälder, eller utan någon alls, och att det finns värre omständigheter än femstjärniga hotell i utländska metropoler, men allt det där var bara början. Jag fick aldrig som jag ville. Allt pengar gjorde för mig var att jag kunde supa och knarka dyrare och mer än vad jag hade gjort om jag varit fattig. Jag fick åka till en massa platser som var mig likgiltiga och jag fick träffa en massa människor som trodde att dom var något, men som jag sket totalt i. Pengarna har gjort att jag inte kommit någonstans.

Av Martin Jern 08 feb 2002 17:14