Westessons 100 favoritfilmer: nr 97

Jag läste en gång en krönika nånstans i en filmtidskrift om hur man emellanåt tröttnar på vissa filmgenrer - "man" som i både krönikören själv som filmpubliken, regissörskadern och Hollywood.

På femtiotalet spirade "swords-and-sandals"-genren, mäktiga romerska dramer om Kleopatra och Ben Hur och Jesus Kristus själv, en genre som låg död mellan Kubricks "Spartacus" 1959 och Ridley Scotts "Gladiator" 2000.

Under samma era var typ var tredje högbudgetfilm som gjordes en musikal; på sextiotalet kom några sista dödsryckningar med "Sound of Music" och "Oliver", och under nittiotalet är det bara tre så oförenliga figurer som Woody Allen, Lars von Trier och Disney som ägnat sig åt genren.

På samma vis antar jag att få under de kommande decennierna kommer att ägna sig åt den nittiotalets egen filmgenre som mest handlar om hur tjugonåntings sitter i stickade mössor och äter från Jack in the Box och pratar smurfer och Star Wars.

Den här krönikören menade, och jag tror rentav att det var hennes poäng, att den sista genre man tröttnar på är gangsterfilmen. Från "Gudfadern" via Scorseses "Goodfellas" och "Casino" och De Palmas "Scarface" mäktiga tegelstensfilmer fram till den ömsom hysteriska, ömsom djupt sentimentala "Sopranos" går en närmast obruten linje av publik uppmärksamhet.

Visserligen var det en döds- och utdömd genre när Coppola lite otippat blåste liv i den 1972, men sen dess har den faktiskt hållit sig själv och publiken vid liv i trettio år och senare i år kommer så äntligen Scorseses "Gangs of New York" om gangsterväldets själva uppbyggnad under artonhundratalet.

Jag håller med krönikören som jag tråkigt nog inte minns namnet på. Det är omöjligt att tröttna på maffiosos. Katolska män med sjukligt starka kopplingar till sin mamma, som gärna knullar horor, skjuter ihjäl folk och bygger upp brottssyndikat på nåt slags diffusa moralkodex, är oavbrutet intressanta. Inte minst för att filmerna - och teveserierna, eller kanske snarare Teveserien - nästan alltid hamnar i en mycket intressant moralisk gråzon eftersom the bad guys alltid ställs i centrum "The Untouchables" med poliserna Kevin Costner och Sean Connery vs. Robert De Niro/Al Capone som bekräftande undantag.

Efter att ha suttit igenom dryga nio timmar gudfader så lider man med Al Pacino/Michael Corleone när han dör i slutet, gammal, ensam och antagligen förskjuten. Detta trots att man under de tidigare timmarna sett honom förvandlas från sympatisk agnostiker till fullblodspsykopat och sen agera därefter.

Själv känner jag alltid efter att ha tagit mig igenom tre-fyra timmar maffioso de är ju verkligen alltid så långa att jag skulle vilja bygga upp min egen maffia. Jag antar att det inte är beskyddarverksamhet och ständig paranoia som attraherar mig i första hand, utan snarare teamworkandet och den aldrig ifrågasatta lojaliteten mellan män. Man kunde börja i liten skala med att kontrollera typ Eslöv, ge och ta lite mutor, spöa nån ljusskygg figur och sen äta enorma omgångar spaghetti bolognese och skratta.

Sergio Leones "Once Upon a Time in America" är just en av de där brett upplagda gangstersagorna, i sitt tänkta fullständiga skick över fyra timmar lång fega amerikanska producenter har styckat upp den i åtminstone tre olika versioner, nån förkortad för den rastlösa amerikanska publiken och nån fullständig sånär som på våldtäktsscenen som besparats den sippa amerikanska publiken och så då nån riktig version som släpptes för den tålmodiga toleranta europeiska publiken men mest har visats som teveserie. Det blev Leones riktigt stora verk; som alla goda regissörer led han så klart av storhetsvansinne och hade fått större delen av sin helaftonsfilm om slaget vid Leningrad finansierad när han dog 1989.

Filmens upplägg känns igen från både den ena och den andra filmen, och här lika lite som i "Casino" eller "A Bronx tale" eller "Donnie Brasco" stör det att vi har sett det förr: historien tar avstamp i figurernas fattiga newyorkska barndom och fortsätter upp genom åldrarna, makten och våldet. På en väsentlig punkt skiljer sig "Once Upon..." dock från andra filmer, och det tar mig alltid en stund innan jag inser det: Robert De Niro spelar denna gång faktiskt en judisk gangster. Ett lite udda och förbryllande faktum, särskilt som Sergio Leone själv ju var italienare.

På mer än ett sätt är gangstermaffiafilmen något av det amerikanska svaret på de grekiska krigarsagorna; de tar samma breda och heltäckande grepp på människor, grupper och livshistorier och levererar samma facetterade men obevekliga moral. "Once Upon..." är inget undantag; i vanlig ordning straffas de som gapat över mycket inte bara med att mista hela stycket utan också att få hjärnan utnyst genom bakhuvet.

Liksom i flera av de bästa gangsterfilmerna fokuserar Leone på vänskapen mellan män. Affischernas tagline skyltade ogenerat med den förtäckta homoerotiken: "As boys, they said they would die for each other. As men, they did." Kvinnorna spelar mer än nånsin andrafiolen; sina viktigaste insatser här gör den halvan av mänskligheten i de bägge våldtäktsscenerna. Det är ganska motbjudande. Scorsese, en av machismons främste skildrare och utforskare, har genom sin karriär hela tiden kompenserat sin fixering vid män med muskler genom att täcka upp med nyanserade kvinnoporträtt. Hos Scorsese är det uppenbart att det är rollfigurernas och inte regissörens kvinnosyn som uttrycks i repliker i förbifarten. Dock inte hos Leone.

Icke desto mindre fascinerar den benhårda lojaliteten - kärleken - mellan karlar.

Det är ingen helt igenom fantastisk film, men mäktig i hela sitt ambitiösa anslag. Musiken - av Leones huskompositör Ennio Morricone, som brukade få skriva musiken först så att Leone kunde inspireras av den till bilderna - är rörande vacker, liksom historien om vänskap, tilltro, ärelystnad, hämnd och svek. Reagerar man med ryggmärgen på all form av haltande kvinnosyn ska man nog dock välja nåt mer genomtänkt politiskt korrekt från senare år.

Komplement: utan att säga mer än a, kan jag redan avslöja att det kommer att dyka upp fler episka gangstersagor på listan. Komplettera så länge med att införskaffa soundtracket till "Once Upon..." och, när ni ändå har plånboken uppe, all annan Morricone-musik ni hittar. Morricone lyckades på något vis skriva musik som är både vacker, suggestiv och jävligt ball. Jag antar att det har med det katolska arvet att göra.

Av Valdemar Westesson 07 feb 2002 16:41