Jag tar två steg tillbaka

Jag minns läderringen han hade runt sin överarm. Hur den skar in i huden, dammigt ren. Hur sexig han var. Och jag blir våt av sådant. Duckad smärta. Jag är bra på det.

Mannen när han sätter i halsen. Så många som tappar hakan för att jag ser ut som jag gör. Som om de inte räknade med det. Om jag bara kunde berätta hur mycket jag älskar den känslan!

Det var en snedvriden konferens idag, som det brukar vara. Den utvalda var ung och tysk och inte helt otrevlig. Det är skönt när de tror att de behöver bereda väg för hångel, när de uppvaktar. Köper drinkar gör de ju alltid, men ikväll fick jag en ros. Och blev alldeles rörd i allt det kalla.
Och när han räknade sina pengar. Han var så söt. Darriga händer som räknade sedlarna, stackars fumligheten. Jag skrattade åt honom. Muckade litet. Bryter ju avståndet med flirtigt farliga skämt. Det brukar vara rätt mysigt. De flesta gillar det. Bara ibland går det fel.

Men sedan gjorde jag mitt hastiga överslag och bestämde mig för att inte tänka mer. No more music of this vibe. Så slutade känslan. Jag gick och stod och satt. Gjorde som han ville och vad jag trodde var hans grej, visst är allting relativt. Men jag gjorde det bra.

Jag är bra. Jävligt bra. Det är därför de kommer tillbaka.
In och ut ur hotellrummet. Ner och upp på knä, ibland slår det mig att folk får men av sådant här. Och jag undrar vad det är som sådana människor känner. Han bor på strand och jag följde med honom dit, tänkte kort att någon skulle känna igen mig i servisen men ingen från gamla goda tiden syntes till. Och det gick bra. Han var rätt cool, faktiskt. No heavy stuff, jag stack efter en timme. Jag är så bra. Glider när jag går.

---

Men gör det inte ont? frågar man ibland.
Det är klart att det gör ont.
Men det finns medel att undvika smärta med. Ögonblick av ljus. Att minnas, att hålla fast vid, spela upp för sig själv när man måste. För det finns ingen genväg. Jag spelar upp alla bilder jag har sparat i taket om kvällarna. Jag minns en läderring en hade runt sin överarm. Hur den skar in i huden, dammigt ren. Hur sexig han var. Och jag blir våt av sådant. Duckad smärta. Jag är bra på det.

---

Det här ljuset om nätterna, när jag kommer hem. Det slog mig idag på tåget, att jag är en ensam människa. Visst, jag rör mig i ett serviceinriktat yrke, träffar nya människor man kallar dem män varje gång och det är okej. Jag är bra på det jag gör. Men resten? Vi talar ju aldrig om liv. Eller om magi. Vi ser på varandra. Jag berättar hur saker och ting ska gå till och han räknar sina pengar. Jag känner det där stinget av ömhet, när han ser ut som om han inte kunde veta bättre. Och när han tittar på mig som om han inte kan förstå att det är sant. Att jag står där och är där för hans skull. Det är bra dagar. Då tittar jag på honom, vem han nu än är nej, jag frågar aldrig, jag rättar till kjolen och jag spelar mina spel. Vi möts aldrig på det sätt som du och jag försöker göra.

---

Han ser inte mig. Det är meningen att det ska vara så. En gång förstod jag det. Det var en iskallt klar dag. Den största i mitt liv. Jag är ingenting.

Men jag är vacker naken. Inte många är det. Jag ser det om och om igen. De är så fula. Men vi skrattar tillsammans i alla fall, jag och mina tjejer. Lär oss spela apspelet. Vi söker inte möten. Vi vrider oss, tindrar och förför eftersom det är det enda rätta och riktiga i vår värld som flyr. Vissa tjejer försöker haka på någon av alla män vi kan träffa om kvällarna, men jag gör inte det. Jag har aldrig varit glamorös, aldrig fått lära mig att älska pengar och jag har aldrig aldrig velat bli älskad för de saker jag gör nu. Men jag är ett bra knull. Det var därför det blev såhär.

---

En gång gömde jag mig under diskbänken för att det var det enda trygga stället.

En gång insåg jag att jag får göra vad jag vill med min kropp. Och det var en stor dag. Min kropp är ett instrument. Jag slår den mot väggar och golv för att se om den går sönder. Men den håller. Jag är oslagbar.

En gång förstod jag att jag är en fetisch. Och det var bra så.

---

Jag ser på dig när du räknar dina pengar. När du inventerar dina smärtor. Och jag vet. Jag ser dig och jag tänker mina tankar, jag låter dig tala och jag spelar mina spel. Jag får dig att mjukna. Det är sådant jag gör. Ibland tänker jag att en gång var jag också där du befinner dig. Tog allting på sådant allvar, trodde jag var särskild. Men nu. Nu är livet som det är. Jag kan mitt apspel. Jag lever i min värld. Den är inte förhandlingsbar. Jag tar två steg tillbaka och ser vad det är jag gör. Och jag vet att smärtan spirar ur det enda faktum att jag är så bra på just det här.

Först efteråt blir det pinsamt. När han ångrar sig. Tänker på barnen eller kvinnan eller just själva faktum att han har gjort någonting som inte är rätt. Och hur han tittar på mig då. Hur han lider, stackars barn. Ibland vill jag hålla om då. Förut ville jag ofta det. Göra bättre, ta hand om. Men nu har jag sett det så mycket att jag inte orkar mer.

Han har inte sett vad jag har sett. Det har inte heller du. Du talar och skrattar och leker med mig och du tror att jag är det som jag låter synas. Men jag är ingenting av det. Jag spelar mina spel, och jag är leende och hud.

Jag kan känna det där stinget av ömhet. Jag valde det här. Det kom inte till mig. Jag sökte det och fann. Och jag kommer inte att fastna. Kan inte tänka mig att befinna mig här och rädas celluliter på samma gång. Ill give it til Im thirty, sa jag för ett år sedan. Och så säger jag också nu.

Men du är rätt söt när du rodnar, när du fumlar, och kanske kan jag se på dig utan att tänka på varför jag gör det. Varför jag ännu vill göra det, se på dig. Jag vet att jag har känt så här förut. En gång var jag ju ren, en gång var fjärilen intakt och hade sina vingar kvar. Även om det är länge sedan nu, jag vet att jag har känt så här förut.

Av Annakarin Josefsson 07 feb 2002 16:14