Hål i Filippa K

Så här är det. Jag gick länge runt och suktade efter ett par Filippa K. 900 kronor. Snygga. Trendiga. Tittade också med förnuftiga ögon på närmast identiska jeans på H&M. För en tredjedel av priset. Också rätt snygga. Inte lika häftiga. Spara eller slösa? Efter en tids bävan slog jag till på det dyrare alternativet. Smakar det så kostar det. Byxorna satt som gjutna och användes flitigt. Efter en månad eller två gjordes den mindre angenäma upptäckten. På insidan av båda byxbenen längst ner fanns antydning till hål. 900-kronorshål. Redan?

Visst sliter man på jeans, men det är deprimerande att det går så fort att trasa sönder dem. Vad har hänt med de slitstarka arbetarbyxorna a la Levi Strauss som höll år efter år? Som cowboys galopperade i över vidderna utan att ådra sig mer än möjligtvis en viss odör av häst. Som sjömännen gnuggade mot relingen under månadslånga seglatser. Idag kan den trendmedvetne gå in i en butik och köpa sig ett par jeans som redan är slitna och nötta i önskad grad. Då har man gjort det valet. Men om jag vill nöta ut mina jeans på egen hand? Och helst inte inom loppet av några månader?

Många märkesjeans, billiga som dyra, kommer från samma tillverkare. Det är uppenbarligen märket som kostar. Jag kunde i princip ha köpt tre H&M-varianter till samma pris som mina lyxjeans. Och om kvaliteten varit densamma som hos Fillipa K, hade de tillsammans ändå hållit tre gånger så länge. Men jag är fåfäng och ska ha det rätta märket. Till varje pris. Var går gränsen? Designade Armani för 3000 kronor som hålar sig efter ett par veckor?

På 1800-talet behandlade Levi Strauss förstås inte jeansen på samma sätt som de hanteras nu för tiden. Så stod de också mer eller mindre av sig själva. Inte speciellt bekvämt. Jeans idag är stentvättade, blekta, färgade och behandlade på alla möjliga sätt. Kanske inte lika mycket för att kännas bekväma som för att se rätt ut. I ett program på TV härom kvällen introducerades det senaste i modesvängen. Jeans som såg ut att ha blivit ansatta av en slipmaskin. Det ska vara rispor och revor och nästan trasigt redan från början. Det köper vi konsumenter. Eller varför inte investera i ett par tonårskillebrallor med grenen vid knäna? Jag funderade länge på hur de klarar av hantera gällivarehänget så skickligt med sina beniga höfter utan att tappa jeansen, tills det gick upp för mig att de är sydda så.

Under 80-talet stentvättades jeansen så hårt att de höll max ett år. Vilket resulterade i nedgång i jeansförsäljningen. Tillverkarna fick tänka om och hitta alternativa lösningar. Smärtgränsen för vad konsumenterna gick med på var tydligen nådd. Inte så konstigt heller, med tanke på hur fula stentvättade jeans faktiskt är. Eller? 80-talet är ju på ingång igen. Snart springer jag väl runt i spräckliga byxor och är stolt. Är det inne är det rätt.

Klädbutiken SOLO i Stockholm säljer ett antal olika jeansmärken. Där tycker personalen att ett par jeans ska hålla fem-sex år. Och anser att deras märken gör det också. Den som betalar får kvalitet. Det är framför allt de små detaljerna, som knappar, nitar, dragkedjor och märken, som gör skillnaden. Och tillverkningstekniken, alltså hur mycket bomull jeanstyget innehåller. Kan det bli mer än etthundra procent?

Undrar stilla hur mina Filippor kommer att se ut år 2008. De hade inte den slitna looken när jag investerade. Inga slipverktyg har vidrört dess ben. Prima bomull. Trodde jag iallafall. Kanske har de samma tillverkare som jeansen på Galne Gunnar? Blir det outhärdligt får jag följa experternas klämkäcka råd: klippa av byxbenen och låta mina favoritjeans bli mina favoritshorts.

Av Linda Köling 07 feb 2002 10:41