Westessons 100 favoritfilmer: nr 99

Nedräkningen går vidare. Dagligen kommer filmer från Westessons lista att presenteras för den hungrande massan. Här är ännu en "klassiker", som dessutom oförtjänt fått det stackars missprydande prefixet "kult-". Coppolas megalomaniska antikrigsepos är tillräckligt bra för att slippa kultstämpeln och ses i kraft av sin egen storhet.

Dock är den inte fullt så fantastisk som efterhandssnacket har gjort den till. Väldigt mycket av uppmärksamheten har den fått för den makabra och fascinerande tillblivelsehistorien, skildrad av Coppolas fru Eleanore i "Hearts of Darnkess: A Filmmakers Apocalypse" 91. Där - och annorstädes - kan man ta del av de helt fantastiska historierna om denna inspelning där allt som inte fick hända, inte kunde hända, konstant hände.

Inspelningen som planerats till sex veckor tog i slutändan sexton månader, mycket beroende på naturkatastrofer och att man filmade på Marcos Filippinerna där den lille diktatorn försökte dra fördelar av Hollywoods närvaro på ögruppen. Men det spelade antagligen också en viss roll att flera av skådespelarna - Dennis Hopper som pressfotografen och Sam Bottoms som Lance - var konstant påtända, att Marlon Brando i nyckelrollen som Kurtz kom smällfet till inspelningen och vägrade läsa in en enda manusrad, att pengarna tog slut och att Coppola till slut fick gå in med sina privata "Gudfadern"-miljoner i projektet, och att huvudrollsinnehavaren Martin Sheen - 37 år gammal - fick en hjärtattack under pågående inspelning. Trots detta, trots nio månaders ljudläggning och efterarbete och trots att Coppola själv gick ner femtio - i och för sig säkert välbehövliga - kilo och upprepade gånger stod med sömntabletter och rakblad i näven, så blev det en film. Det trodde inte ens Cannes-juryn att det skulle bli, varför man för säkerhets skull gav den guldpalmen innan den var färdig.

Coppola, liksom tjugotalets hollywoodstötar som Cecil B DeMille mannen bakom bibelepos som "De tio budorden", DW Griffith som gjorde fyratimmarsverket "Intolerance", som utspelar sig i fyra olika tidsåldrar i minutiöst återskapade miljöer och Josef von Stroheim som vid ett tillfälle krävde att samtliga statister i en armé skulle ha monogramerade sidenskjortor - under uniformsjackorna!, hade storhetsvansinne. Konstant överskridande alla sina budgetar rakade han ändå in otroliga mängder pengar för sina sjuttiotalsfilmer - förutom "Gudfadern" 1 och 2 bland annat "The Conversation" 74 med Gene Hackman - som han bland annat spenderade på helikoptrar och vingårdar. "Apocalypse Now" började han projektera för redan under ett sextiotal när han bara var en skäggig italienare i hörn av Hollywood. Och den jäveln drog det i land, inte en gång, utan två gånger: den förlängda och lätt upphottade "Apocalypse Now redux" drog ner mer jubel än nån av de nya filmerna vid senaste Cannesfestivalen.

Att han därefter aldrig återhämtat sig får väl antagligen ses som ett framgångens pris. Hans åttio- och nittiotal är en samling missfoster till filmer, uppblandade med den underskattade men förutsägbara "Gudfadern III" 90 och något intressant magplask: "Outsiders" 83 samlar hela åttiotalets brat pack med Tom Cruise, Rob Lowe, Patrick Swayze, Matt Dillon, Emilio Estevez, Ralph Macchio och you name them. Resten är antingen kommersiella eftergifter gjorda utan engagemang eller vilja - tidsmaskinkomedin "Peggy Sue Got Married" 86, Grisham-filmatiseringen "The Rainmaker" 97 och "Jack" 96 med Robin Williams som skolgrabb - eller överpretentiösa symboltyngda filmer skräddarsydda för svartklädda pojkar som sprejar luggen när de går på konsert: "Rumble Fish" 83 och "Bram Stokers Dracula" 92.

Även "Apocalypse Now" lider en smula av det skitnödigt högstämda anslaget. Tungt vilande på en av nittonhundratalets verkligt djupsinniga litterära verk, Joseph Conrads tjugotalsroman "Mörkrets hjärta", och med ett regn av allusioner till Conrads andlige kompis, modernisten T S Eliot, känns vissa scener lite väl konstruerade med hänsyn till diverse akademiker som vill ha nåt att skriva en uppsats om. Som om inte krigets vansinne, helikoptrarnas oavbrutna oljud, djungelns djup och samtliga figurers ångest och dödsrädsla och mer eller mindre framskridna galenskap, ger nog tyngd till filmrutorna.

För det är vansinnet som gör störst intryck på mig. Alla tärs de av kriget, det meningslösa djungelkriget på andra sidan jorden dit de skickats för att försvara gudvetvad mot gudvetvem, alla fåras de och slits och märks av det ständiga hotet från buskarna och det ständiga hemlighetsmakeriet ovanifrån. Robert Duvall som krigshetsaren med den berömda repliken "I love the smell of napalm in the morning" likaväl som Brando som den deserterade Kurtz inne i djungelns - och mörkrets - hjärta, båda har de gått över varsin gräns - borderline - för att härda ut i stormens öga.

Mer än något annat är dock "Apocalypse Now" - eller som den av någon fnattig anledning hette på svenska: "Apocalypse" - en film om män. Alla italienska regissörer - verksamma i Italien eller USA, tredje eller sjätte generationens invandrare - gör filmer om män. Martin Scorsese zoomar in män som boxas, Sergio Leone dröjer vid fårade tystlåtna cowboys, Fellini berättar om Casanova eller om Kvinnostaden, annars är det mobsters och mafiosos och shoot-outs och kraftigt homoerotiska vibbar som gäller. "Apocalypse Now" skildrar militärer som gör vad de blir tillsagda, till vilket pris som helst, om det så stavas g-a-l-e-n-s-k-a-p. Åk ut i djungeln på vinst och förlust, leta efter den här mannen som gör nåt vi inte känner till och som du aldrig sett förut, offra eventuellt livet på kuppen. Ja, överste, ska bli, överste.

Det är en fascinerande historia, utan diskussion och utan invändningar. Dessutom storslaget berättad med den gränslöses slöseri med detaljer och helikoptrar och Wagner. Antagligen är det ett mästerverk. Ändå finns det hundratals filmer - åtminstone nittioåtta - som jag hellre ser om och om igen. Två och en halv timme - eller i den reduxade versionen tre och en halv - av paraderande psykoser ackompanjerade av dödsskrik blir overkill. Jag är ingen stor vän av krigsfilm, kanske för att patriotismen och manlighetsdyrkandet nio gånger av nio står en upp i halsen fast att regissören velat nåt annat, kanske för att jag tycker det är trist med kulsprutor. "Apocalypse Now" är ingen patriotisk film, men den har likväl något av den uppblåsta storslagna masochistiska anda som genomsyrade det där stora landet i väst när tornen föll i höstas: ett slags vällust i eländet som jag möjligt kan skjuta ifrån mig.

Men Dennis Hopper och Robert Duvall är fantastiska.

Komplement: se för sakens skull "Apocalypse Now Redux". De 53 extra minuterna tillför ytterst lite till handlingen utan får den snarast att stanna upp, men den märkliga resan - den som går bakåt i tidsåldrarna - blir tydligare när man på vägen från dekadensen till barbariet stannar till i franskbygderna. En annan storhetsvansinnig vietnamskildring är "Deer Hunter" 78, överreklamerad sånär som på Robert De Niro som ännu inte hunnit börja parodiera sig. Regissören Michael Cimino kom så småningom att låsa varenda penningpung i Hollywood för några som helst storslagna idéer efter det monumentala - och dyra - westernfiaskot "Heavens Gate" 80.

Av Valdemar Westesson 06 feb 2002 15:11