Han lyser sin sol över henne

Denna text kom till efter läsning av Herbjörnsruds "Gjesterommet".

Han talar en blandning mellan bokmål och dialekt. Hans röst är snabb och stirrig liksom hela han när han rör sig och gestikulerar som för att förstora orden, göra dem tydligare, riktigare och inte så svåra att förstå. Ibland skrattar han till åt någonting han kommer att tänka på när han talar - för det syns så tydligt på honom, i ljuset framme vid tavlan i caserummet, att han tänker och spinner iväg under hela tiden som orden och texten lämnar honom. Ibland förstår hon honom inte. Norskan är så snabb och skiftar i tonlägen på sådant norskt hurtigt sätt att hon liksom överväldigas av ljudet av hans röst och melodin och skiftet mellan toner lika mycket som hon gör av det han säger. Som hon tjusas av andemeningen i orden, av tanken, när hon förstår honom. Hon vet precis hur han ser ut.

Han har barnets ögon för världen. Han är några och trettio men ser inte äldre ut än sjutton. Han rör sig när han talar, han gestikulerar som för att göra orden större och riktigare och inte så svåra att förstå. Han är tunn och tanig och hon vet precis hur han ser ut under professorskavajen. Den välvda bröstkorgen, som om hans lungor har sökt knäcka revbenen, spräcka det tunna skinnet. Eller som självaste hjärtat hans har slagit så hårt och bankat så högt genom alla barnåren för att världen ska höra. Hon vet precis hur han ser ut. Den pojkaktiga kroppen, det välvda, hårlösa bröstet, de brunrosa små bröstvårtorna mot hudens bleka vita. När han föreläser tar han av sig i strumplästen och under katedern försöker tårna envetet och livfullt söka fatt i golvet. Sitt trassliga lockiga hår för han då och då bakom öronen med irriterad min, som om det störde honom i allt det viktiga som livet är i skratt och ögonblick och utbyten. Och mellan framtänderna har han pojkens glugg, lika bred som en lillfingernagel, och den lyser svart när han skrattar med öppen mun. Hon vet precis hur han ser ut när han lutar sig tillbaka över katedern, och när hon lutar sig fram över honom. Att han blundar när hon kysser hans panna.

Det är en långsmal liten föreläsningssal längst bort i de glömda delarna av universitetet. Där talar de om författare. Norska författare. Hon har läst en novellist, en norsk novellist och inleder sitt föredrag med att tala om människan, vilket är det berättelserna handlar om. Som alla berättelser handlar om. Att de handlar om liv, essensen av det, och om tiden som facettartad och om människan som en sol.

Hon talar om att människan, hela det komplex av personligheter som kan rymmas i henne, kan ligga med sin rygg mot jordens mjuka mark och känna solens strålar ifrån skyn träffa kroppen och värma, samtidigt som hon kan känna hur solen som finns i jordens inre, den sol som jorden svalde en gång, kan lysa genom marken och upp mot hennes kropp, hennes rygg och baksidan av låren, träffa nacken och axlarna, rumpan och knävecken och värma. Hur den solen kan tränga sina envetna strålar upp genom allt det mörka innanmätet som jorden är, och hur människan kan känna att den värmer henne lika mycket som solen i skyn gör, om inte mer. Hon talar om att människan håller inom sig en sol, eftersom människan, precis som jorden, svalde en sol en gång för så lång och ofattbar tid sedan. En arkaisk sol som fortfarande lyser och brinner och som alltid ska göra det. Den har funnits i människan genom historier och tidsåldrar och tid, och den lyser livskraft. Hon talar om människan, om solen som brinner inuti allt, och hon talar om tid.

I allt detta ligger han. Han blundar och bakom de slutna ögonlocken skiner han sin sol över henne. Han vet att han är värdefull och utvald. Hon lutar sig fram över honom och stöder sig med armbågarna på var sida om hans hals. Drar fingrarna genom hans trassliga hårlockar och fastnar i ett fingerlås runt hans sköra bakhuvud. Hon kysser hans panna. Hon kysser hans hårfäste och det trassliga håret, vilar sina bröst mot gränsen mellan hans välvda bröstkorg och magra nyckelben. Han blundar. Han vet att det är en ynnest detta, han vet att självaste hjärtat hans ska slå så hårt och banka så högt sedan så att han aldrig ska kunna glömma.

Hon talar om liv, essensen av det, vad det är och vad det finner. Hon säger att varje individ är ett universum i sig själv, att varje individ brinner av sin egen sol och är sin egen jord, sitt eget språk och sin egen tid. Hon talar om tiden. Hon talar om tiden som facettartad, delad och belyst som ur ett prisma, där hela individens enda verklighet är ett ögonblick sammanfogat utav fler. Att historien, i hela det universum som människan är, kan sammanspela med dagen precis som framtiden gör. Hon talar om essensen av liv, att det är tid, och vad tiden är och vad tiden finner.

I allt detta ligger han. Hon vet precis hur han ser ut. Hon vet hur han ser på henne när hon talar om berättelser och noveller och teman om liv och ljus och tid. Hon vet hur hon värmer sig i ljuset från solen hans och hur självaste livet i henne puttrar och osar och svider när hon förstår att han tycker om att se på henne, höra henne tala och när hon förstår att han tycker om att ligga med henne över sig och blunda och bli kysst och när hon förstår att han tycker att det är en ynnest, detta enda att vara, detta enda självaste att få vara och att få vara där hon är och talar och där hon rör sig, gestikulerar som för att göra orden större och riktigare och inte så svåra att förstå.

Och när lektionen är slut går han genom salen och tiden och allt ljus och fram till henne, och hjärtat hans slår så hårt och bankar så högt att hon ser det på honom när han ler och när han säger sådant till henne som de andra inte får höra. Han säger att hon är utvald. Att han har valt henne, på en blandning mellan bokmål och dialekt, och han säger att han tycker om att lysa sin sol över henne. Och han vill att hon ska veta det, att det är viktigt för honom att hon hör honom nu, att hon förstår allt han säger med så snabba norska skiftningar i tonlägen och det gör hon. Hon hör honom och känner den där solen, hur den värmer och hur den skiner och brinner inuti henne själv, i det enda självaste vara som hon är. Och han säger, på en blandning mellan bokmål och dialekt:
Ta detta med dig.
Och hon ler, för hon förstår honom, allting han säger, och han ler, med öppen mun och den lyser svart, gluggen hans, bred som en lillfingernagel.

När hon går ifrån universitetet tar hon tunnelbana och tåg för att ta sig hem. Men efter halva sträckan kliver hon av tåget i en förort hon aldrig varit i förut och hon stannar där bara för att hon måste skapa tomrummet nu. En liten evighet av tid att ge sig själv plats att tänka i. Så hon sätter sig ned på en bänk i mörkret och kylan på den främmande perrongen och hon tänker: Vad är det man älskar?
Hon vet precis hur han ser ut, hon vet precis hur det är att kyssa honom. Att andas in i hans mun och i hans fulla lungor och att känna hans hjärta när det slår och bankar så högt för att hon ska höra. Hon vet hur det är med hans smala läppar och hans skratt med öppen mun och den lysande svarta gluggen, bred som en lillfingernagel. Hon vet hur det är att låta tungspetsen slinka in där, gnugga sig lite mot allt det stora i det som kan tyckas så litet. Och hon känner lusten vakna, hur könet hennes vaknar då hon sitter över honom där han ligger i hela sin essens av liv och då hon kysser honom och han blundar och då han ler bakom slutna ögonlock och vet att han är utvald. Och då hon stödjer sig med armbågarna på var sida om hans hals och håller om hela hans huvud och hjärnan hans och språket och orden och tanken hans med sina egna underarmar och tunna, sköra handleder. Det är livet, tänker hon då, med tunna, sköra handleder. Jag är mänsklig.

Av Annakarin Josefsson 06 feb 2002 11:02