När dödsångesten tar över

Denna unga kvinna i min egen ålder 25 tillhörde inte den närmaste bekantskapskretsen, men våra vägar har under vår uppväxt både korsats och löpt parallellt. Vi gick i samma skola, hade gemensamma vänner, en del gemensamma aktiviteter och så vidare. Nu har jag dock inte sett henne på några år, och ännu mindre tänkt på henne. Ändå kom beskedet som en smärre chock och en stark känsla av sorg utbredde sig inom mig.

Jag insåg att trots att denna kvinna inte utgjort en stor del av mitt liv, var ändå tanken på att aldrig få se henne mer skrämmande. När jag närmare analyserade den känslan, insåg jag att det var min egen rädsla för att dö eller se någon nära dö som gjorde sig påmind. En tragisk olycka, av den där typen som "aldrig" kommer drabba en själv, skapar ångest när den kommer för nära inpå. Att en person, som jag så väl känner till, faktiskt kan gå bort så hastigt, utan att någon anhörig har haft någon chans att förbereda sig, påminner mig om att det även kan hända någon som står mig ännu närmare, eller mig själv.

Under senare år har jag märkt att jag faktiskt blivit allt räddare. Vissa dagar känns det starkare, rädslan för döden är en ständig anhängare. Andra dagar kanske jag bara tänker på det en eller två gånger, men trots det finns den alltid där.

När jag var liten tyckte jag det var underbart att flyga. Det var så mysigt att kura ihop sig i flygfåtöljen och leka eller spela spel med min syster, medan motorerna surrade lugnande och flygvärdinnorna skämde bort oss. Maten var visserligen snudd på oätbar, men det uppvägdes av den spänning det innebar att äta ur små frigolitlådor. Nuförtiden håller jag ett krampaktigt tag i stolens armstöd vid starten, och så fort vi landat drar jag en lättnadens suck. Däremellan har man kämpat mot tårarna vid de värsta luftgroparna, och bara haft en klump i halsen vid de små.

Även bilåkning har emellanåt blivit en plåga. Särskilt när man åker med någon man inte känner så väl, och därför inte vågar be en hastighetsöverträdare att sänka farten åtminstone på de halkigaste vintervägarna.

Till och med en så enkel situation som att korsa en gata kan bidra med svettningar och huvudvärk. Om jag till exempel tagit en chansning och gått över vägen när det är rött och bilarna börjar köra, kan jag ägna den närmaste timmen efter detta till att fundera över vad som kunde ha hänt om jag hade snubblat och en bil inte hunnit bromsa in.

I övrigt har den allmänna rädslan för höjder, höga farter och att se anhöriga utsätta sig för något av detta skapat en ångest som är min mer eller mindre ständiga följeslagare.

Jag sörjer verkligen den här unga kvinnan som jag bara kände lite grann. Jag känner med hennes familj och vänner. Men lika mycket sörjer jag det faktum att vi alla kan drabbas av en lika tragisk händelse. Jag vet inte själv hur jag skulle reagera om någon av mina närmaste försvann, och jag vill inte veta. Endast om någon kunde bevisa att Nangijala faktiskt existerar, och att jag därmed skulle vara garanterad ytterligare umgänge och möten med mina älskade, kan jag tänka mig att acceptera denna skrämmande sanning: Vi ska alla dö!

Tillsammans med denna rädsla dyker en annan fråga upp inom mig: Hur mycket ska jag tillåta mig att ägna min tid och min kraft åt att vara rädd för döden? När tar dödsångesten så mycket energi att livslusten upphör?

Av Emma 04 feb 2002 10:49