Gången mellan T-centralen och Centralen

Går, går, snabbt, fort, som på flykt, på jakt. I gången ekar en rysk orkester. Mannen i rullstol fingrar på sina bingolotter. Den svarte mannen säger: "Hallå, hallå?"

Du har väl gått där. På väg till tåget. Pendeln. SJ. Tunnelbanan. På väg bort, iväg, mot någonstans. Annanstans. Har du någonsin stått stilla där i gången? Själv har jag det. Och? En ensam sten i en flod av människor. Jag ser mig omkring och upptäcker att det finns fler stenar i floden. Mannen med bingolotterna, som förvisso inte står upp utan sitter i rullstol, är också orörlig. Den ryska orkestern försöker överrösta flodens naturliga brus av skotramp. Och genom allt tränger den svarte mannens frågande, frånvarande och förvirrade: "Hallå, hallå?"

Jag har svårt att förstå hur han förväntar sig att någon ska bry sig om honom. Varför kör han med den stilen. Måste han vara så konstig? Han pockar ju uppenbarligen på uppmärksamhet, varför skulle han annars säga "hallå?". Vad vill han säga oss? Varför ser han inte folk i ögonen och säger med tydlig och bestämd röst: "Ursäkta mig, men det är något jag måste få tala om för er".

Och platsen är för övrigt illa vald. Ingen har väl tid och lust att stanna upp och lyssna på någon främling som står och ser vilsen ut i gången mellan T-centralen och Centralen. Folk har bråttom, folk ska åka tåg.

En gång är bara till för att förflytta sig. I gången mellan T-centralen och Centralen springer man. I denna gång är man inget annat än ett objekt som rör sig från punkt A, gångens början, till punkt B, gångens slut. Punkterna är relativa beroende på från vilket håll man kommer.

Men vi stenar då? Jag sträcker ut armarna och korsfäster mig mitt i floden. Vissa lägger märke till mig och jag får stumma, kortlivade ögonkast. När de passerar mig glömmer de att jag finns. Deras blickar är min törnekrona.

Jag lägger ner barnsligheterna och sänker armarna. Men jag står fortfarande kvar. Strömmen avtar inte. Ständigt nya ansikten. Skäggiga medelålders gubbar med portfölj. Ungdomar som jag i jeans. Infödda svenskar. Invandrade svenskar. Tanter, farbröder, knarkare, bögar, kristna, vattenkammade, feminister, kommunister och ligister.

Och där står jag.

Jag väntar.

Väntar.

Och kastar mig ut i floden, som en illa förtöjd roddbåt i höststormen.

Jag flyr.

När jag äntligen sitter på mitt tåg och liksom i reklamen blickar ut över landskapet tänker jag mig bort, men inte till Bali eller Kuala Lumpur. De kalla, vita väggarna; det smutsiga golvet, trampet av skor, människornas ansikten, den ryska orkestern, bingolotterna.

Och.

"Hallå? Hallå?"

Av David Olsson 04 feb 2002 11:23