En tragisk utveckling...

Jämmerligt; ett gammaldags ord som man sällan ser i skrift numera. Det är synd. Men det förbleknar i andra - tyngre - synder, som känns frammanade i en vilja att provocera.

Man kan provocera på en mängd olika sätt. Ett stillsamt retande, ett högljutt påstående eller delge en katts åsikter bland hermeliner. Det sägs att alla sätt är bra - utom dom dåliga. Vad som tillhör det dåliga är som vanligt en tolkningsfråga, men när det dåliga degraderas till uselhet har i alla fall jag lätt att hålla mig för skratt.

"Rätt åt Fadime!"
Det är lågt. Det är riktigt jävla lågt. En ung kvinna ligger på ett bårhus. 26 år gammal. Hennes kött och blod har i någon slags vansinnig ekodans tagits av fadern. En fader som riktat en pistol fylld med hat mot sin dotters huvud och låtit hatet i form av en kula borra sig in. En kula som ändade ett liv, en familj och samtidigt lät krutstänken bilda ringar på den redan främlingsfientliga vattenytan.

Att då rida på vågen av ett oförsvarligt brott är lika oförsvarligt det. Oavsett vad man vill säga.

Visst, media och framför allt kvällspressen blir slaskigare och slaskigare. Förr-förra veckan var det Oprah som låg på förstasidan. Rubriken skrek; Chockbilderna på Oprah! Väl framma på rätta sidan visade det sig att Winfrey drack en milkshake eller liknande och åt på något som såg ut som en hamburgare. Slutsatsen som drogs var att eftersom hennes tittarsiffror stadigt har dalat, så har hon börjat "tröstäta"... wow liksom. Vilken chock. Att Sveriges största kvällstidning trycker sån dynga. Dock ingen nyhet.

Sjangseringen har pågått en längre tid och det är ändå bara början. Om det inte tillsätts rådiga personer med integritet och etik på ansvariga poster, vill säga. Om inte, lär Hänt Extra så småningom ses som prydliga små snälla korgossar.

Men. Att visa på medias brister genom att rubriksätta en artikel som handlar om densamma med "Rätt åt Fadime!" är att hugga handen av sig själv. Användandet av samma metod gör det inte mer rätt. Och inte nog med att det luktar ruttet, det är ett hån. Både mot det man vill påvisa, men framför allt mot den döda kvinna som snart ska jordfästas.

Kanske är det också snart dags att begrava provocerandet - för provocerandets egen skull. Jag sörjer för etikens alltmer tynande tillvaro, men jag sörjer ännu mer för att det finns människor som till varje pris är beredda att höras och synas. Vad dom än trampar sönder på vägen dit.

Av Lena Vikberg 01 feb 2002 09:31